För oss som hamnar i dispyter med den så kallade SD-svansen på sociala medier har det blivit en vana att bli kallad både det ena och det andra. Men SD:s förtroendevalda är som bekant inte heller alltid så mycket bättre. Det här är en post om det.

En som jag inte haft särskilt många meningsutbyten med är Marcus Andersson som sitter i Gävles kommunfullmäktige sedan valet 2014.

Efter förra mötet kom vi i diskussion på Twitter, bland annat eftersom jag uppmärksammat att ingen av de kvinnor som sitter för SD i fullmäktige på snart två år har varit uppe i talarstolen ännu.

Diskussionen rullade sedan vidare och min bekant David hade lite synpunkter till Marcus.

Här kan vi då se att Marcus inte på något sätt gillar att jag uppskattade Davids skämt i frågan om favoritkommun. Marcus verkar tro att jag tror att jag ÄGER en plats som riksdagsledamot. Det tror jag inte. Jag kanske skulle kunna skoja om att det faktiskt är en gåta för mig också eftersom att vara politiker på heltid knappast ingick i min livsplan. Men i grunden handlar det om förtroende från mitt parti och väljarna som gör att jag är riksdagsledamot. Inget gåtfullt över det.

Jag kan givetvis ta att Marcus uttrycker sig så här till mig, en politisk motståndare. Det är inget konstigt eller anmärkningsvärt. Det är däremot hans sätt att ”diskutera” med David på.

Att som folkvald välja de här orden i kommunikation med medborgare gör man bara inte.

Om en socialdemokrat i fullmäktige gjort samma sak hade det varit på tidningarnas framsidor. När en sverigedemokrat gör det går det spårlöst förbi. Ett av alla tecken på att vi inte förväntar oss mer av Sverigedemokraterna. Det här är småpotatis  i ett parti som utesluter medlemmar och hela ungdomsförbund på löpande band.

Så här tycker Marcus  det är rimligt att uttrycka sig till David.

”Sluta tramsa din fjant!”

”Du är en patetisk liten människa”

”Jag accepterar dig ändå men snälla skaffa hjälp för din åkomma”.