Jag kanske får inse att jag inte riktigt fattar sprängkraften i en del lokalpolitiska saker.  Mest troligt för att när media får fatt i dem har jag levt med dem en längre stund.

Mitt främsta exempel (utifrån min begränsade erfarenhet) var när vi sommaren 2013 skulle ha en liten pressträff för att berätta att Blank och Johansson inte skulle kandidera vidare till kommunalråd. Tänkte det skulle bli en soft tillställning. Skaffade lite kul inramning genom att vara på museet. Det kändes som det lilla vansinnet. För oss var det där ingen stor sak. Per och Carina hade var för sig landat i det beslutet och pratat med mig om det ett bra tag innan och det fanns inga konflikter eller dylikt bakom. Lärde mig då att ALDRIG skicka ett pressmeddelande dagen innan ”för att vara säker på att media ska se och hinna med”.

För lokalpolitiska personfrågor kommer de alltid att prioritera. Hade många samtal från tjatande journalister som ville få förhandsinformation då. Det är deras jobb absolut, men tjatigt ändå.

Dessutom verkar ju många ändå veta exakt hur saker ligger till, så varför är de ens intresserade av pressträffar. Eller många.  Egentligen syftar jag just nu på GD:s ledarsida som ibland är bra. Men när det handlar om deras källor om Socialdemokraterna i Gävles inre liv måste de uppdatera. Det var tydligt 2013, det var tydligt i höstas och det är tydligt nu. Jag vet att utrymmet för fabulerande på en ledarsida är stort, men det är klart jag hoppas att det finns en vilja att inte bara hitta på, men jag tvivlar på just den. Fortfarande. Tyvärr.

Och nu, nu verkar det som att all lokal media kläckt den kreativa idén om att det vore så roligt att vara med ”när avsägelserna lämnar över”. Jag har fått flera förfrågningar, vår politiska sekreterare likaså. Flera från samma också. Ett nej accepteras inte för ett nej.

Men svaret är nej. Människor behöver ha förtroende för politiken och en slags politisk cirkus kring en sådan banal grej är inte vad som behövs.

I den klickdrivna tiden är det här förstås godis för media. Rubriker utan verklighetsförankring sätts och motiveras med att ord finns i synonymlistan. Absolut, men vissa särskilda väljs för att de besitter en sprängkraft som det mer rättvisande ordet gör. Varför? För att låta påskina en dramatik som inte finns där. Skapa en nyhet av något som inte är nytt.

Utifrån det förstår jag att bilder där papper skiftar händer kan fylla en funktion. Och jag förstår att det är en stor grej att en kommun som haft rött styre så länge inte längre ska ha det. Men nej, det är ovärdigt att göra ett jippo av en sådan allvarlig sak.

För oss som varit i det här, levt med tanken på det i flera år, särskilt det sista, är det ingen grej. Bara formalia.

Formalia ska inte behöva bli cirkusjournalistik. Klickjournalistik med tvivelaktiga rubriker.

Till media: Avsägelserna ska lämnas in. Pressmeddelande kommer att gå ut. Gå till diariet. Ät sedan en lussebulle.

Ett litet kollage av några av de artiklar som rullats digitalt sedan i måndags. De lär ju skratta när de väljer de övre bilderna på mig. De är inte smickrande. Lite julgrisaktiga. Kanske därför så passande. Scanpix-bilden nere till vänster är fem år gammal och jag har en ögoninflammation.