I går följde Arbetarbladet Anders och Patrik på deras första ”riktiga” dag i riksdagen. Det är jättebra på alla sätt och vis.

Blir dock väldigt besviken när tidningen väljer att kalla uppdraget för jobb både på framsidan och på uppslaget.

Att vara riksdagsledamot (eller för den delen politiker på någon nivå, men mycket eller lite arvode) är ett förtroendeuppdrag.

Förstår att det är semantiskt och att rubriker ska sättas och så vidare. Men rätt ofta måste jag förklara hur ett förtroendeuppdrag skiljer sig från t ex en anställning. Vilket är på väldigt många olika sätt.

Jag förstår att tidningen vill väl, men här spär den med ordval på flera missuppfattningar.

Till exempel att den som väljs till riksdagsledamot (och bor utanför Stockholm) skulle flytta till huvudstaden. Antyds skarpt via den här (lite konstiga) meningen ”Vikten av varamycket på hemmaplan delar de. Därför har de kvar sina bostadsrätter i Sandviken respektive Gävle och de vill ägna så mycket fritid där som möjligt.”

Därför har de kvar sina bostadsrätter … När man väljd till ledamot representerar man sin valkrets. I vårt fall Gävleborg. För någon annan kan det vara Norrbotten eller Värmland. Där har man sitt liv, sin familj, sina vänner, hela sin tillvaro.

Jag känner, inte helt konstigt, många riksdagsledamöter och i princip alla älskar att få åka hem. Dagarna i Stockholm är viktiga för uppdraget men det är ute i landet vi gör nytta. Det är där vi hämtar in allt som vi sedan gör det bästa vi kan för att omsätta i politik.

Det är ju inte så att man ”sökt och fått jobb i Stockholm” som man kan tro av den här artikeln. Hemmet räknas som varje riksdagsledamots arbetsplats. Och så har man ett kontor i och ett övernattningsboende i Stockholm.

Men ibland händer det ju att någon träffar en partner i Stockholm, som kanske jobbar där och så blir det så att man spenderar mesta tiden utanför riksdagsdagarna (tisdag-torsdag) där. Det är dock lång ifrån vanligt. Från Gävleborg verkar det vara Tobé (M) som förlägger sitt liv utanför länet.