Ja, jag vet att skarpa pennor är ett åldersstiget uttryck med tanke på att de flesta av oss knappar sönder lederna på tangenter. Pennan är dock ett ultimat verktyg (det är därför jag har hundratals, en för varje tillfälle) och får ändå fortsätta stå modell för skrivandets kraft.

Fört vill jag rekommendera Fredrik Virtanens krönika på aftonbladet.se. Det är en analys av politikens poler. Akademiker och inte. Staden och landet. Den eggande rubriken är ”Kulturmän och negerbollar kommer aldrig ena Sverige.

Ett utdrag: ”Landet har aldrig hört ordet intersektionalitet, aldrig fattat ordet rasifierad och förstår ingenting av strukturella förtryck. Staden fattar ingenting om självbilden hos en ung man som sett alla ta tåget medan han själv står kvar på perrongen.”

Varför gillar jag den: Fingret sätts inte bara på dagens politiska klimat utan jag som har en fot här och en fot där känner precis det han pekar på. Jag ser framför mig så många (smarka, kloka) människor som i samma rum skulle ha mycket svårt at tkommuniera med varandra även om de önskar samma sak.

Den andra är från Musse Hasselvall som i sammanhanget kallar sig blivande politiker och publicerades på svt.se. ”Tack för påminnelsen, Jimmie Åkesson”. Den är dessutom illustrerad med svartvit bild på Musse och en häst. Föredömligt.

Ett utdrag:

”För i den tid vi lever behöver man inte hålla med om allt ett parti tycker. Det kan vara för mycket att sätta sig in i. Bestäm dig i stället för hur du INTE vill att Sverige ska se ut.

Man kan i alla fall rösta för att man vet vad man inte tror på. Vilket parti jag väljer att engagera mig för är mindre viktigt, så länge du hittar ett som engagerar dig.”

Varför gillar jag den: Musse uppmanar till engagemang. Att aldrig sitta stilla och tyst låta saker som du inte gillar hända. För att du, liksom någon annan, kan vara en del av skillnaden. Rösta är det minsta du kan göra. Men av din tid kan du göra så mycket mer.