Min relation till löpning känner ni till. Jag avskyr det men en frisk människa ska ju kunna springa en bit. För ett tag sedan slop jag mitt personliga rekord på fem km. Sedan har jag sprungit mer och mer för att jag kan. Inte snabbare dock. Jag hatar att bli astrött.

När jag i onsdags skulle springa Blodomloppet i Stockholm hade jag ett brutalt misslyckande med mig.

I torsdags sprang jag på bandet rätt hårt och för mig rätt fort. Jag var så trött och slut och jag hatade det så mycket. Så när det var 300 meter kvar vägrade jag helt enkelt springa mer. Klev av bandet i vredesmod. En sekund senare enormt besviken. Inser att jag hade kunnat sänka farten massor och ändå slå mitt rekord, Men nej. Ilskan över att det är så jobbigt tar överhanden.

Så strategin i onsdags var: spring lugnt, men spring i alla fall hela tiden. Och jag gjorde det. Alltså är mitt mål klarat.