Just nu protesterar många i Sverige på olika sätt mot Sverigedemokraterna, ett parti som av många inte uppfattas som ”vilket parti som helst”.

Det är ett parti med en historia vi känner till, ett parti som måste deklarera att de har ”nolltolerans mot rasism”, ett parti som utesluter medlemmar på löpande band för att de gör rasistiska uttalanden.

Av andra sägs det att ”de är ju ett riksdagsparti och måste behandlas som sådant”. Värt att hålla i minnet är historien i det sammanhanget, allt som väljs in i parlament är inte fräscht. Det gäller dock inte bara historiskt, utan också i länder runt om i Europa i dag. Uppenbarligen.

När vi påskpysslade i radio var distriksordföranden för SD i Gävleborg med. Han fick någon kritisk fråga av programledarna, men vi ställde fler frågor till honom i pausen. Jag frågade till exempel hur han ser på att SD aldrig missar ett tillfälle i justitiedebatter i riksdagen att få det att framstå som att ”invandrare kommer hit och gruppvåldtar ”våra” svenska tjejer”. Det visste han ingenting om … Inte heller ville han ta avstånd från sådana saker.

Nåväl. Uppdrag granskning visade nyligen ett program om vänsterextremism, jag kollade på det. Jag är rätt dåligt bevandrad i de kretsarna. Väldigt dåligt bevandrad egentligen. Vad vill jag ha sagt med det? Att jag genom mitt engagemang i Socialdemokoraterna valt att ta ställning för påverkan utan våld. I det ingår också att ta ställning mot att göra ”vi och dom” av människor.

I debatten i Sjömanskyrkan i måndags var ett av ämnena vad politiken kan göra mot rasismen. Kanske en av de svåraste frågorna. I Sverige har vi lagar mot diskriminering och hatbrott finns som brottsrubricering. Det var lätt att andras svar gled in på migrationsfrågor, men det är inte samma sak. Jag sade att det är en fråga som kommer an på var och en av oss, men att vi också aktivt måste arbeta mot monokulturer där osunt klimat kan uppstå. Jag nämnde att jag tycker det är bra att polisen aktivt säger att de vill rekrytera utlandsföda, jag sade att alla politiska partier behöver vara sådana att alla känner sig välkomna dit. Alla måste ha tillgång till allt helt enkelt.

Vad vill jag med den här texten? Den kommer nämligen inte att landa i något käckt. Visa att jag tänker på det här ofta, ofta kanske. Säga att valet till EU-raplamentet är ett sätt att med sin röst visa att du tar ställning för alla människors lika värde.

Jag skulle ha kunnat skriva lite längre om hur jag är övertygad om att SDs inträde i riksdagen öppnat upp för ett mer synligare Svenskarnas parti när ett vi och dom-perspektiv genomsyrar diskussioner allt mer.

Jag skulle kunna skriva om stolpskotten som engagerar sig i vikten av att få säga n-boll, eftersom de inte besitter förmågan att se hur det känns för andra. Jag skulle kunna skriva om alla de som vänder Åkesson ryggen när han åker genom Sverige.

Men främst tycker jag att ni ska titta på SSUs valfilm. Du kommer till den via DEN HÄR sidan. #neverforgettovote

Så här skiver SSU:

”Nazismen gror i Europa av samma anledning nu som då. De sociala trygghetsnäten har trasats sönder och människor har lämnats utanför. Lämnats ensamma. Hopplösheten kommer först, och hatet kommer sedan. Det är aldrig tvärtom.

Den 25 maj ska vi rösta i EU-valet. Då har vi chans att välja ett Europa som tar hänsyn till alla människor, oavsett bakgrund. Och det brådskar. Många unga i hela europa är redan utan plats. Deras drömmar har mött arbetslöshet, bostadsbrist och ökade samhällsklyftor. Det kan kännas hopplöst, men det är inte hopplöst. Inte om vi är modiga, och vågar se vårt gemensamma arv. Inte om vi kommer ihåg alla som tysta såg på förra gången. Alla som hjälpte nazisterna. Alla som tvingades se sina söner och döttrar dö. Inte om vi vågar göra som Rainer Höss och kommer ihåg det som vi helst vill blunda för.”