Det finns saker som inte ses som fint. En av dom är att vara en morgontrött. Händer ofta ihop med att vara en sk. kvällsmänniska. Som jag alltså.

För mig betyder det att när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt (allt före halv sju) så mår jag dåligt över det rätt lång tid innan och absolut särskilt kvällen innan och det i sig gör att det är svårt att somna och sedan sova gott. Paradoxalt vaknar jag stup i kvarten och undrar om det är dags att gå upp. När det väl är det är jag förtörd. Jag funderar alltid på om det finns något enda skäl till att a) inte gå upp alls b) skjuta på uppgången. Det gör det aldrig.

Jag är inte typen som ”sover över”. Ska jag upp är det bara att gå upp, men jag tycker vansinnigt synd om mig själv.

Det tar ungefär till elva-lunch innan jag känner mig riktigt på banan. Jag är inte riktigt mig själv utan liksom en långsammare kopia av mig själv.

Nu är det kväll och efter två nätter med lite och dålig sömn borde jag vara astrött nu. Det är jag inte. För det är kväll! Det är nu allt roligt händer och hjärnan snurrar som allra bäst. Men det räknas inte, för det händer inte på arbetstid så folk märker inte det.

Vilken miss för alla som träffar mig tidigt men aldrig sent!

En helg om jag inte måste upp och iväg på nåt (vilket jag nästan alltid måste dessvärre) så sover jag lätt till halv elva-elva om ingen väcker mig. Det har ALDRIG (utom efter resa långt österut) att jag vaknat av mig själv före halv nio som jag kan minnas.

Jag är också mycket tveksam till alla som ska berätta att det blir annorlunda med åren. Det tror jag inte. Finns inget som tyder på det hittills. Inget.