Ni minns det här? Det är två veckor sedan som det här var en rätt stor grej i lokal media. Det var aldrig min tanke. Jag skrev om kommentarerna här på bloggen och att jag skulle anmäla. Det tog en stund och sedan ringde tidningarna, gjorde först små artiklar. Sedan större. SVT ville filma utanför polisen.

Varför röner det ett intresse? Därför att det är ett demokratiproblem givetvis. Människor i position att påverka på olika sätt som människor har mycket åsikter om får leva med att andra har synpunkter. Så ska vi absolut ha det i en demokrati!  Det gäller exempelvis människor med politiska uppdrag, journalister och tjänstemän på vissa positioner. Synpunkterna borde rimligtvis inskränkas till personens handlingar och personens åsikter.

Så är inte fallet. En dag när du är på bra humör kan du läsa vilket kommentarsfält som helst, vill du ha det nära så ta någon av Gävletidningarnas. Människor vräker ur sig saker, inte om det skildrade fenomenet, utan de berättar hur inblandade personer ÄR. Saker de, om de inte står personen nära, inte kan veta något om. Det är i sig en källa till förundran och hos mig också ilska, för man gör inte så. Man bara beter sig inte så.

I mitt fall handlade det nu om kränkande kommentarer gällande utseende och sexualitet hos mig och en av mina vänner som också är politiskt aktiv.

Det är välkänt sedan innan att män också råkar ut för hat på nätet (Gävlebo dömdes exempelvis för att ha skickat hot till Aftonbladets Anders Lindberg, skyllde på ”fyllegrej”), men det handlar ytterst sällan om hur de ser ut eller vilka de ev. ligger med och i så fall på vilket sätt.

Några av kommentarerna på tidningsartiklarna handlade om att det är väl bara att radera och gå vidare, inte lägga någon uppmärksamhet vid det där, inte ge personerna uppmärksamhet.

Det har hänt att jag har gjort det också. Men problemet är inte hur JAG uppfattar något. Det handlar inte om mig. Jag är 35 år. Jag fick det här ansiktet, jag fick den här kroppen. Du kan ha hur mycket synpunkter du vill på det. Jag bryr mig inte om kritik mot mitt utseende. Inte längre.

Kanske slutade jag bry mig om vad andra tycker om hur jag ser ut för tio år sedan, jag vet inte. Några slutar aldrig bry sig. Några blir ledsna. Det är fullt begripligt. Ingen vill höra onda saker om sig. Och vill vi ha politiker som är känslokalla?

De som hör till den kategorin ska också kunna ha positioner som kanske retar folk. Det kommer de inte att vilja om det ska vara så att folk mer eller mindre regelbundet ska skicka elakheter. Syftet är inget annat än att vara elak och att det ska göra ont i personen och att den ska dra sig tillbaka, ta mindre plats, hejdas.

Arbetarbladets Anna Norling skrev om detta i en bra text, om demokratiproblemet som jag ser som kärnan. Se gärna kommentarerna på artikeln …

Jag blev glad över att ni var så många som hörde av er med uppmuntran på olika sätt. För att det betyder att ni är fler som ser problemet och det är det viktiga!

Ni vet nog egentligen att det inte rör mig i ryggen om någon spekulerar om mitt eventuella sexliv och hur det skulle se ut. Men ni vet att jag blir förbannad när folk är elaka och tar sig rätten att göra på det här sättet!

Som vanligt, inga tårar, bara ilska!

(Mitt inlägg om Lundbys dockskåp retade Ivar. Han tycker jag skriver ”sosse feminist skit”)