För 1,5 år sedan tog två söderhamnare, av den unga sorten, itu med att starta attitydsförändringar i Söderhamn. Detta har jag följt noga eftersom det är där jag är born and raised.

Ingrid Bergström, iniviativtagare skriver i dag:

Vi fick hela tiden frågor som ”Vad har ni på agendan?” och ”Vad ska ni göra nu?”, och vårt enda svar på det var att vi ville åt en attitydförändring. Vi visste att det är ett långsiktigt arbete vi har att göra med. För att  (särskilt som ung vuxen) stolt säga högt att man gillar Söderhamn var något som i princip aldrig tidigare hade skett, och detta på grund av den ”man måste flytta härifrån”-attityd och negativa bild som kavlats ut från vuxna sedan flera generationer tillbaka. Och med den uppförsbacken som utgångspunkt kan det kännas riktigt kämpigt om man faktiskt vill styra upp någonting. Så därför var och är en attitydförändring målet.

Detta tangerar naturligtvis den diskussion som nyligen förts i Gävle. Där har det varit ett kommunalråd som tycker att vi många gånger hamnar i en tankevurpa och att det är svårt att få en anda av att vara problemlösande istället för klagande. Det Carina Blank möttes av var precis det som Ingrid möttes av i Söderhamn:

Många gånger har jag hört och läst att ”jamen det här med gulligullandet och peppandet tar inte itu med de verkliga problemen”. Men jag vill banne mig hävda att jo, långsiktigt gör det det. Det planterar frön hos såväl barn, unga, företagare och politiker, och det är väl ändå bättre med ett peppigt frö än ett deppigt frö som legat och grott alldeles för länge.

Slutsats: Stela hjärnor finns överallt men med lite arbete kan de mjukas upp. Ju fler som hjälps åt desto snabbare går det.

Här är en ”resedagbok” från en Söderhamnsbesökare som jag lånat bilden av. Fina bilder, trevlig text.