Det första jag ser när jag öppnar Facebook i morse är en länk till en text av Anders Lindberg, Aftonbladet.

Allt fler svenskar har bara grundskoleutbildning. Det visar siffror från EU:s statistikmyndighet Eurostat. Detta är ett trendbrott, fram till 2010 minskade andelen som helt saknade gymnasieutbildning men sedan dess blir det alltså fler. Problemet är att de allra flesta jobb i dag kräver utbildning.

Så är det verkligen. De här ”enkla jobben” som många saknar och efterlyser är till stor del förpassade till historien. Det finns både för- och nackdelar med detta. Oavsett är det så det är, vad man än tycker om det.

Förhållningssättetmåste då vara att förhålla oss till det. Hur regeringen har lyckats på snart sex år är ganska uppenbart. De vände allting 2010 till utbildningsmässigt sämre enligt artikeln. Även betygen i sig har sjunkit under tiden.

Men jag är den här morgonen inte främst intresserad av att peka på regeringen som skyldig, för det är inte bara så enkelt.

Attityd brukar man tala om och i det här fallet är det mycket relevant. Alldeles nyligen var jag på ett fik i Gävle. Vid bordet bredvid satt mamma och tonårsdotter från annan stad i länet. Dottern berättade om vilka grejer de höll på med på gymnasiematten, utan att värdera dem utan bara konstaterade. Mamman lyssnare, rynkade sedan på näsan och släppte klassikern :-Men när ska du någonsin ha nytta av det där i livet, va?

Hur kan mamman veta vad hennes dotter ska göra resten av sitt liv? Hur kan hon veta att matematik som innehåller många decimaler aldrig kommer att vara viktigt för henne? Det vet hon givetvis inte, utan utgår förmodligen från sig själv och anser att eftersom hon inte behövt sådan matte gör ingen annan det heller.

Jag har hållit många utvecklingssamtal med högstadieelever och deras föräldrar. Ur det här perspektivet är det inte alls ovanligt att föräldrar som uppmärksammas på att deras barn behöver jobba mer med nåt ämne säger ”inte har jag behövt det där, det gör nog inte Anton heller”. Eller ”hon ska ändå jobba med det här, så det är inte så viktigt”. Ingen förälder säger det för att de vill sitt barn illa, men det barnet hör är ”det är inte så viktigt”. Jag tror tyvärr det runt om i Sverige finns väldigt många föräldrar som sänder den typen av signaler till sina barn. Barn till föräldrar som saknar högre utbildning får troligen höra det oftare.

”Även högutbildade är arbetslösa”, sägs det som försvar. Det stämmer. Men inte alls i samma utsträckning från de som exemeplvis inte har gått gymnasiet. Det är inget argument som håller.

Givet att det finns praktiska och ekonomiska förutsättningar kan många, många fler studera. Olika typer av utbildningar. Läsa in gymnasiet, högskolor, folkhögskolor, universitet, yrkesutbildningar.

Tyvärr är det så att många människor inte tror sig ”kunna”. Av olika skäl sitter det i hjärtat att ”jag kan inte plugga”. Ofta har det med klasstillhörighet att göra.

Förra veckan kollade jag på en intervju med Kristian Lundberg. Författaren som skildrar arbetarklass i sina böcker, också självbiografiskt. Han berättade att skolan skrämmer honom. Hans son som snart är tjugo ser inga hinder, pluggar och står i. Kristian själv som misslyckades med skolan och där fick veta att han var ganska värdelös, vågar inte ens testa att plugga upp ämnen. Han sade att skräcken för att tenta svenska och misslyckas är enorm. En man som gett ut många böcker …

Jag förstår att många, många delar den känslan. Människor i olika åldrar. Men likt Kristian har de egentligen alla förutsättningar. Vi måste hjälpas åt med det, att få varandra att våga.

Bild från Blekinge Tekniska Högskola