I dag uppmärksammas i Gävle att Kvinnojouren Blåklockan har väldigt mycket att göra. Sex nya kvinnor i veckan söker hjälp för att undkomma en man som borde vara största tryggheten i livet, men som istället misshandlar henne på olika sätt. Att siffrorna ser ut så här är ingen nyhet för de som har insikt. Tyvärr är dock inte problemet så poppis att prata om.

I dag skriver Arbetarbladet om det och ledarsidan klagar på att kommunen ger för lite pengar. Det är möjligt att det är så, men det mest relevanta hade varit att angripa en samhällsordning där män slåss. Män slår både män och kvinnor. Många män än tar sig rätt att behandla sin omgivning hur som helst.

Invändingen brukar ofta vara att inte alla män slåss. Det är sant, ingen har påstått något annat. Ingen tror något annat. Men hur hjälper det, att vilja berätta om alla män som inte slåss, när det vore befogat att prata om den grupp män som tycker sig under sin uppväxt ha fått med sig värderingar som säger att det är okej att slå andra, också den kvinna man lever med?!

I mina kontakter med Blåklockan har jag förstått att de önskar mycket enklare förfaringssätt och snabbare besked när det gäller de statliga pengarna. Och så önskar de precis som jag, att alla män slutar slåss.