För ett år sedan var jag ensam och ledsen på en ö i Grekland. Riktigt ledsen och riktigt ensam. Då nås jag av nyheten om skottlossningen på ett AUF-läger. Allt blev ännu sämre. Jag hatade livet, Grekland och att mina kamrater mördats.

Så här skrev jag då.

Ett år senare förstår jag att det inte för att förstå. Jag kan bara förhålla mig till det.

Jag följde CNN och BBC i Grekland. Mycket liten vikt lades där på att det var politiska mord. Det var inget vansinnesdåd där de om råkade stå i vägen blev offer. Det var en utstuderad plan för att mörda socialdemokrater. Det hade kunnat vara i Sverige. Det hade kunnat vara jag och mina vänner. Nu blev det några andra.

När jag har lugnt och ro ska jag lyssna på dagens sommarpratare, AUFs Eskil Pedersen.

Ellinor uttalar sig i dag i GD, och citatet ses ovan. Det säger det mesta. Tron på jämlikhet mellan människor provocerar. Så till den milda grad att mord ses som lösningen. En av alla gånger i historien då detta sker.

Jag smsade Ellinor för någon timme sedan när hon satt i båten på väg ut till Utöya och minnesstunden. Jag fick tillbaka: ”For våra falne kamerater, ikke et minutts stillhet, men et liv i kamp”.

Det är det bästa förhållningssätt jag kan ha, att bidra till kampen för jämlikhet mellan människor. Ikke et minutts stillhet!

All kärlek till de närmast drabbade.