Regeringsbesök i Gävleborg

I torsdags höll regeringen sammanträde på Gävle slott. En fin gest förstås att göra saker på andra ställen än i Stockholm. Och det är det Löfven också trycker på, hela Sverige.

Därför åkte han också till Söderhamn, en kommun som inte haft statsministern på besök på 30 år sades det. Extra roligt tycker jag förstås som är därifrån. Innan kvällen med öppet möte började var vi ett gäng från LO-facken och politiken som käkade med statsministern. Han smet då iväg och pratade lite med en liten gäst som var på plats i god tid. Det är fint sånt, särskilt som det med Stefan inte känns konstlat.

I en stilla stund berättade jag för statsministern vad jag tyckte om vårt partis hållning gällande de ensamkommande. Det känns bra att ha gjort det öga mot öga. Att han vet att jag inte är nöjd.

Hörsalen på CFL blev full och statsministern fick onekligen feeling och pratade längre än planerat. Jag hade en nära på plats som inte vanligen är på politiska möten, och hon sade att det var så bra att få höra ett sammanhängande prat på det här sättet, inte bara snabba klipp. Det säger en del om hur partierna själva inte känns relevanta att lyssna på någon längre stund på avstånd (hur många ser Almedalstalen tex eller partiledardebatterna på TV där det ändå finns rätt bra tid?), och det man bjuds i populär-TV ofta är just snabbt och avbrutet.

Han var väldigt bra Stefan. Jag och Kristoffer fick äran att hålla i den korta frågestunden som också hanns med innan kvällen var över. Annika Söderhäll var också med och fick möjlighet att utveckla lite om sjukvården.

Den bästa nyhet som Löfven och regeringen hade med sig var den nya myndigheten som ska syssla med arbetslivsforskning, dvs hur undviker vi att människor blir sjuka på jobbet. En sådan inrättning fanns tidigare, Arbetslivsinstitutet, men lades ner av Alliansen. Att det nu kommer att bli mer fokus på den viktiga delen i människors liv, ett tryggt arbetsliv känns mycket bra. Att den också ska ligga i Gävle är skitbra men underordnat i sammanhanget.

lövis2 lövis3

lövis1

Jag är på det 39e nu

fölsekak

Någonstans efter 32 tappade jag greppet om hur gammal jag blivit. Jag tänker att jag är 32. Det var där jag stannade. Jag har i intervjuer uppgivit felaktig ålder helt omedvetet och i god tro, som jag senare fått ringt och korrigera. Så det där med att age is just a number är verkligen helt sant.

Födelsedagen är ändå ett tillfälle till kalas och igår hade jag ett tjugotal vänner i mitt vardagsrum, vilket jag uppskattade mycket. På bilden ses blåbärsgrottorna jag bakade (bland annat) innan gräddning. Annars var smörbullarna en succé. Det är de alltid! Inte så svårt att baka som man kan tro heller.

Tack för umgänge, grattisar och presenter. Känner mig stolt över att jag identifierade en krukväxt bättre än givaren. Min första fiolfikus!

 

Skräp, sopor och ordning. Och satsning!

Jag gillar ordning. Jag gillar när det är snyggt. Jag gillar redig sophantering.

Jag ogillar rörigt och fult. Jag ogillar nedskräpning. Jag blir rasande på folk som sprider sitt skärp runt omkring sig.

Det är för mig helt obegripligt vad som händer i en människas hjärna när den bestämmer sig för att slänga sitt ciggpaket på marken, krossa en glasflaska mot en husvägg eller slänga ut resterna efter snabbmaten genom bilfönstret. Är det lättja? Jag vägrar tro att en person i dag inte fattar att nedskräpning ställer till problem. Kanske hatar den liv.

Låt mig inte börja gå på om folks förmåga att sortera i återvinningen. Glas är så vansinnigt svårt att skilja från kartong …

Ett skärp som slängs på marken genererar en mycket större samhällskostnad än ett skräp i skräpkorgen. För när människor inte kan ta rätt på sin egen skit måste ju någon annan göra det. Kostnaderna för detta i alla kommuner årligen, över tio år, över tjugo år … Orkar inte tänka på det.

Med jämna mellanrum blir jag så trött på hur det ser ut längs den sträcka jag går ofta nära mitt hem, så jag tar en påse eller två och plockar upp skiten. Känner mig alltid nöjd med hur fint det blir, men önskar att behovet inte fanns.

Jag oroas, liksom många andra, över läget i haven. Naturskyddsföreningen tipsar om saker du kan göra.

Därför blev jag så väldigt glad över den satsning som regeringen föreslår i budgeten: ”Det krävs kraftfulla insatser för att komma tillrätta med övergödning, miljögifter, nedskräpning och andra hot mot Sveriges sjöar, hav och kuster. Regeringen vill redan nästa år satsa ytterligare 600 miljoner kronor på åtgärder för rent hav. Med de nya pengarna vill regeringen sanera miljöfarliga vrak, finansiera projekt mot övergödning och stärka skyddet av marina områden.”

Men minns det tråkiga, det bästa skräpet är det som aldrig uppstår.

Fredagsfint besök

I fredags hälsade hela min familj plus några bonusar på mig.

Liz var förstås med och vi tog en sväng i parken där jag bor. Hon gillar stan lite, men tycker det är en hel del underliga saker som sker här. Som att bajs plockas upp.

Så glad över att ha familjen här. Fick bland annat en ny springform och en tvättkorg som jag önskat mig. I vuxen ålder önskar man så lattjiga saker.

lizstene

elefantöra

Av en syster fick jag också en hel del nyplanterade skott. Gör ett nytt försök med den förtjusande elefantörat.

Den okuvliga friheten

okuvlig

I år skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år. Då ges en av hans tidiga, tidigare outgivna, skrifter ut Den okuvliga friheten.

Högst upp på baksidan står det ”En totalitär stormakt. En grym ledare och ett litet land under ockupation”.

Handlar om sena 30-talets strömningar.

Några av mina iOGT-NTO-vänner från runt om i landet och ag förbereder nu en studiecirkel på distans om boken. Jag har bollat in synpunkter på upplägget. Snart ska vi börja.

Jag köpte själva boken igår. Snygg. Tror på innehållet också. Ser fram emot diskussionerna.

 

Huvudpunkter denna torsdag

Träffade tillsammans med ett av våra S-kommunalråd några av Gävles elever från Afghanistan. De hade bet att få träffa oss för att tala om sin situation. En kille kom till Sverige för 2 år sedan, och har fortfarande inte fått besked efter sin intervju. Frågan: ”Vad har vi gjort för synd för att drabbas av den här situationen?” tog riktigt illa … Mycket befogad fråga dock. Vi kan och bör låta de unga stanna.

Därefter cyklade jag genom regnet till högskolan där jag lyssnade på det första samtalet i en serie om demokrati. Det jag tänkte en del på vad det Makonde Linde talade om, nämligen alla de som inte verkar vilja tänka själva. Att vi skulle ha olika konstruerade hjärnor där bara tio procent har en hjärna som gillar att hitta på saker. Sa han. Jag vet inte. Men tänk om.

Har ringt runt till medlemmar i arbetarekommunen och påmint dom om kyrkovalet.

Var bjuden till föreningen Unga S, för att tala om mitt engagemang i Afghanistanfrågan. Vi pratade en timme ungefär och en deltagare sa ungefär ”vilket slag i ansiktet det här är”. Och då är det inte ens oss det drabbar, men mötet var helt överens om att dagens ordning är orimlig och att vårt parti borde inta en annan hållning.

Förutom det har jag glatts åt den satsning som föreslagits på Ostkustbanan. Man vill ju alltid ha mer förstås, men varje steg framåt är viktigt.

Det har jag förresten tänkt mycket på på slutet. När satsningar aviseras på olika saker fylls kommentarsfält snabbt av att det är för lite eller för sent eller att andra grupper borde få nåt annat osv osv. Det kan man ju tycka förstås, och det kan till och med vara rätt, men för den sakens skull måste man också kunna glädjas åt framsteg. Märkligt tex hur många äldre som var negativt inställda till att studenter ska få 300 kr i studiebidrag, eftersom de aldrig skulle få det …

Själva blir jag jätteglad över satsningar på sjukvård, till exempel BB/förlossning, även om jag helt säkert aldrig kommer att använda just det. Så enkelt kan det också vara.

 

Handläggarens bristfälliga svar gällande Erin-programmet

Vid ett möte med en av Migrationsverkets handläggare innan sommaren berättades hen om Erin-programmets förträfflighet, helt utan att den kunde styrkas. Det skrev jag om.

Jag citerar ut minnesanteckningarna som killen jag känner bad att få efter mötet från Migrationsverket (där handläggaren inte vill ge honom dem först för det brukade man inte och de var inte klara. Men vi sa att det gick bra att skicka dem på posten.

”Elin Lundgren ställer frågor om Migrationsverket har statistik gällande personer som beviljats stöd enligt ERIN så att hon och X vet att det fungerar. Elin är intresserad av statistik över de som åkt och fått den hjälpen, om hur de lever, hur deras situation ser ut i dag, var de bor, hur de försörjer sig, hur många har hittat boende.

Und. informerar om att Migrationsverket inte har den statistiken men att und. kommer att kontakta enheten för återvändandesamordning inom Migrationsverket angående statistik. Und. uppger även att det blir uppföljning av frågorna om statistik vid återvändandesamtal … ”

Mötet då vi skulle få den efterfrågade informationen har ägt rum. Vi var inte så stridbara så vi valde att bara lyssna på den utlovade återkopplingen.

Vi fick veta:

-Hur många som omfattats av programmet årligen

-Hur många som jobbar med programmet i Afghanistan

-Vilka provinser i Afghanistan som berörs.

Det var det.

Med tanke på vad vi ställde för typ av frågor, att de finns dokumenterat i det av Migrationsverket skrivna protokollet och att detta var svaret känns det ju … fattigt. Det var inte ens i närheten av de svar vi efterfrågade.

Kunskaperna om Erin verkar sisådär bland handläggarna på myndigheten. Men de vet ju att det fungerar …

Detta är förstås bara en liten anekdot, men kvarstår faktum att jag aldrig varit på möte någon gång hos offentlig verksamhet där den jag följt med/jag blivit så illa bemött som på Migrationsverket.

 

”Rättssäkerheten” i asylprocessen för ensamkommande

Många människor engagerade i de ensamkommande unga upplever frustration när ansvarig minister hävdar att det som sker på Migrationsverket är rättssäkra prövningar och att en rättssäker hantering sker av de unga som kommit ensamma till vårt land. De ser något helt annat.

De av oss som grottat ner oss i ärenden och lyssnat runt på historierna har inga problem med att säga att processernas innehåll inte känns ett dugg rättssäkra, även om ramarna ser bra ut.

Att ministern uttrycker ett sådant stort förtroende är märkligt. Särskilt med tanke på att Migrationsverkets egen rapport visade stora brister i hanteringen under förra året.

”Bara i hälften av besluten som granskades var utredningarna kompletta.
I många av besluten har man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning. Det handlar till exempel om att man inte i tillräcklig utsträckning utrett vad en person har för skyddsskäl och vad man riskerar att råka ut för om man återvänder till sitt hemland.

Ett annat problem som lyfts fram i rapporten är att 40 procent av besluten inte är tillräckligt begripliga. För dem som bedöms enligt den tillfälliga lagen som begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd har det stor betydelse om man får status som flykting eller skyddsbehövande, bland annat eftersom enbart de som betraktas som flyktingar har rätt att återförenas med sin familj.

Migrationsverket konstaterar i rapporten att kvalitén på dessa status bedömningarna ofta brister. 27 procent av statusbedömningarna kan vara felaktiga vilket alltså kan få stora konsekvenser för den enskilda. Enligt rapporten är 2 procent av samtliga beslut som gåtts igenom fel och ytterligare 13 procent av besluten diskutabla.”

Jag önskar att Migrationsministern ser och erkänner problemen. Dessutom måste de som drabbats givetvis få en ny bedömning. Detta måste ske nu.

Här är tre personer som valt att dela historier med mig. Läs dem. Fundera över om du känner att Migrationsverkets handläggning känns klockren. Texterna är formulerade av dem själva.

Berättelse ett

Jag har haft fördelen att få lära känna flera unga människor från olika delar av världen. När argument såsom rättssäkerhet används för att rättfärdiga utvisningar till Afghanistan, ett av världens farligaste länder, ser jag alla dessa unga människors ansikten framför mig och kan verkligen inte förstå hur man kan kalla deras asylutredningar rättssäkra.

En ung kille kommer ensam från Afghanistan under juli 2015, då den gamla utlänningslagen gäller. Han väntar i ett år på sin asylutredning. Den genomförs under sommaren 2016 av en ung sommarvikarierande handläggare, utan erfarenheter av arbetet som handläggare där landkännedom är ett grundkrav.

Intervjun varar i drygt 1 1/2 timme och på den tiden lyckas handläggaren inte genomföra en intervju där asylskälen framkommer. Det är, när man läser protokollet, mycket tydligt att den asylsökande snarare utsätts för ett ifrågasättande förhör av en oinsatt, nonchalant handläggare som stressar och pressar den skyddssökande. Inte heller kallas den sökande till ett andra intervjutillfälle för att reda ut de frågetecken som uppstått. Detta trots att det är en möjlighet som finns att ta till när det visar sig att det finns luckor i utredningen.

Under sommaren 2016 röstas så en ny tillfällig asyllag igenom och alla asylsökande över 18 ska, oavsett ankomstdatum, nu utredas utefter den nya tillfälliga lagen.

Eftersom inga ID-handlingar finns gör handläggaren bedömningen att den asylsökande är över 18. Okulärt och utan bevis. Och vips! Den nya, mer restriktiva, lagen kan tillämpas. Liknande åldersuppskrivningar skedde förresten regelmässigt och på löpande band under hösten 2016 då Migrationsverket hade i uppdrag att fatta så många beslut som möjligt. Kvantitet före kvalitet. Konsekvenserna för de skyddssökande blir tydlig under hösten -16. Migrationsverkets egen kvalitetsutredvisar det också.

När avslaget kommer står det att möjligheten att genomgå medicinsk undersökning har funnits, men att den asylsökande inte medverkat. Detta stämmer inte, då det offentliga biträdet och god man aldrig tagit upp ämnet och motiverar detta med att Advokatsamfundet avråder till medverkan. Värt att tillägga här är att Migrationsverket senare, i februari 2017, beslutar om ett moratorium för åldersuppskrivningar och för alla beslut i ärenden där medicinsk åldersbedömning anses behövas. I väntan på Rättsmedicinalverkets nya metod frös man alla beslut. Tyvärr gällde det ju inte alla de som redan skrivits upp. De fick inte möjligheten.

Ett överklagande lämnas in under senhösten 2016, utan medicinskt utlåtande, men nu med bifogade utlåtanden från både pedagoger och andra yrkesverksamma med lång och gedigen erfarenhet av arbete med ungdomar. Dessutom kompletteras överklagandet med handlingar och intyg från Afghanistan där skyddsbehoven finns beskrivna och identiteten likaså.

Migrationsdomstolen tar större hänsyn till Migrationsverkets oerfarne handläggare än erfarna yrkesverksamma. Dokumenten som inhämtats från Afghanistan översätts inte ens. Ett andra avslag är därmed ett faktum och när Migrationsöverdomstolen inte beviljar prövningstillstånd står en ung människa där med tre avslag, fattade i så kallad ”rättssäker” process.

Jag kan inte se var rättssäkerheten finns i det här. Jag ser en utsatt ung människa med skyddsbehov, misshandlad av ett asylsystem som förändrats under ”spelets gång”. Jag ser en ung människa som blivit en bricka i ett politiskt spel.

Berättelse två

Här kommer ett vittnesmål som belyser att de ungdomar som kom hit till Sverige under och efter 2015 inte har behandlats rättssäkert genom asylprocessen.

16-årig kille från Somalia kommer till Sverige hösten 2014, Hans farbror blir dödad av Al Shabaab framför hans ögon. Pappan försvinner och han sätts i fängelse i över ett år för att han inte vill gå med i Al Shabaab. Torterad i stort sett varje dag och har ärr från fotbojor, bajonett, piskor mm. Han lyckas fly och med hjälp av sin mamma tar smugglare honom till Etiopien i ett par månader och sedan vidare till Sverige. Han har ingen aning om vart smugglaren ska föra honom och han blir slagen i stort sett varje dag även av smugglaren. Flykten tar tre månader.

Svårt traumatiserad kommer han till Sverige och smugglaren lämnar honom bara och åker tillbaka. På något sätt kommer han till Migrationsverket (han kommer inte ihåg hur och med vem). Efter inskrivningssamtalet får han vänta några månader på första samtalet. Får då en tolk som inte han förstår och ber att få en ny. Kallelse till nytt möte tar ett år. Efter detta har han tre olika kompletteringsmöten med tre olika handläggare. Alla under 30 år utan erfarenhet eller kunskap om trauma eller att utreda barn. Efter detta går det ytterligare nästan ett år och få blir han kallad igen till kompletterande möte med ännu en ny handläggare, denna gången ännu yngre under 25 år. Avslaget kommer 3 dagar innan hans 18 årsdag och då har han väntat nästan 2 år.

Hans identitet, ålder eller vilken del av Somalia han kommer ifrån ifrågasätts inte men däremot får han avslag med motivering detaljfattig berättelse och icke trovärdig. Jag har nu känt den här killen i snart ett år och han har blivit storebror åt våra tre barn. Jag har läst hans berättelse i de fem möten han hade på två år hos MV och det är väldigt mycket detaljer med namn, platser, tidpunkter som hade gått att kontrollera. Han lämnade sin mammas telefonnummer direkt. Men ingen ringde henne under dessa två år.

Han överklagade och fick beviljad muntlig förhandling och tackade nej till tolk då hans svenska var bättre än de flesta somaliska tolkarna. Han berättade exakt samma historia igen. Det hade då gått 2,5 år och han berättade att om sin svenska familj och att han ville läsa på Chalmers och bli ingenjör som sin svenska pappa. Han berättade om tortyren och tiden i fängelset fast han nästa inte kunde andas och ångesten kom när han skulle ta upp det. Det blev skiljedom men domaren trodde inte på honom när han sa att Al Shabaab kommer döda mig direkt om jag åker tillbaka.

Migrationsverkets processledare framhöll att en vuxen person som är så duktig kan klara sig och bo i Mogadishu där inte Al Shabaab har kontrollen. Killen försökte förklarar att Al Shabaab finns i Mogadishu och även om de inte kontrollerar staden letar de upp honom där och dödar honom direkt. Han har ett uttalat dödshot på sig. Han försökte också förklara i domstolen att efterspm han kommer från en liten by där Al Shabaab har makten går det inte att få bostad i Mogadishu då regeringen tror att de unga männen från de områdena tillhör Al Shabaab och då blir man fängslad av regeringsstyrkorna. Men ingen la någon notis om detta och processledaren från MV sa att han uppträdde nonchalant när han berättade om tortyren och att det därför inte var trovärdigt. Om man har någon kunskap om trauma hos barn vet man att förträngning av smärtsamma känslor och minnen är det allra vanligaste.

Han fick avslag om resning i migrationsöverdomstolen också och vi har nu gjort en mycket dyr och väldigt tung tortyrutredning för att kunna skriva VUT. Vi har ansökt om uppehållstillstånd för gymnasiestudier men där är chanserna små.

Han planerar nu hur han ska avsluta sitt liv som sista utväg för åka tillbaka gör han inte. Tortyren är värre än döden säger han men allra värst är att inte bli trodd på.

Han fick vänta över 22 månader för avslag i första instans, är det ok enligt Eus asyldirektiv? Är detta en rättsäker asylprocess som Morgan och Helene hävdar att Migrationsverket har.

Berättelse tre

”Jag har en vän som varken vet ut eller in när det gäller sin asylprocess. Det jag berättar här är bara en bråkdel av allt som verkar fel i bara detta specifika fall. Snabb bakgrundsfakta: Sedan han blev (godtyckligt) uppskriven i ålder har han, kort sagt, helt förlorat det lilla sociala skyddsnät han hade från början. Han har inte klarat av att ta tag i saker, har mått väldigt dåligt, varit destruktiv, inte vetat vad han ska ta sig till, vem han kan vända sig till. Han har så vitt han själv vetat inte haft något juridiskt ombud. Så, here we go:

Han har nyligen fått ett tredje och sista avvisningsbeslut utan att riktigt få reda på det själv. Han fick reda på det ganska långt efter att beslutet tagits genom att han gick till Migrationsverket för att fråga om en helt annan sak som han hade anledning att undra över – som då visade sig bero på att han alltså egentligen förväntades vara i färd med att lämna landet.

Han fick vid samma tillfälle reda på att inte nog med att han hade fått ett utvisningsbeslut utan att veta det själv – en advokat hade dessutom lämnat in ett verkställighetshinder åt honom, utan att vare sig fråga eller informera honom om det. Han visste inte ens att han hade en advokat – han säger att han inte haft någon sedan han blev uppskriven i ålder för ett halvår sedan. Han fick ett namn och nummer till personen som lämnat in verkställighetshindret, men han lyckades trots upprepade försök inte få tag i den.

Det visar sig också att verkställighetshindret i fråga är riktigt dåligt skrivet. Han inser det själv, det råder ingen tvekan, det verkligen stjälper snarare än hjälper hans fall. Han är stressad, lite panikslagen och osäker på om det finns en tidsgräns, går det att lämna ett till? Kan man få det ogjort? Hur gör man? Vem gör det?

När han frågar på Migrationsverket vad han kan göra får han svaret ”Inget! Allt är redan gjort, allt är kört, det finns inget mer du kan göra.” När han protesterar angående verkställighetshindret och den okände advokaten säger de ”Du ska väl vara tacksam att någon velat hjälpa dig”. När han blir upprörd och höjer rösten (vem hade inte gjort det i det här läget?) blir han utslängd av säkerhetsvakter och får ingen mer hjälp att förstå vad som hänt.

HUR kan vår migrationsminister stå och säga att vi har ett rättssäkert system när sådant här händer? Vem har koll på dessa advokater? Vem kontrollerar om migrationsverket faktiskt gör rätt – hur kan ministern vara så säker? Får dessa advokater betalt per fall? Det går ju helt klart snabbare att få någon utvisad än att lyckas få till ett uppehållstillstånd. Finns det ordentliga rutiner på Migrationsverket för hur man behandlar unga personer som mår väldigt psykiskt dåligt? För hur man behandlar unga personer som på ett väldigt plötsligt sätt har förlorat sitt sociala skyddsnät? Vem ser till att de faktiskt vet om vilka rättigheter de har?

Är det rimligt att det ska krävas att en frivillig amatör som jag engagerar sig innan någon reagerar på att något som gått fel till denna grad inte stämmer? Sättet min vän blev behandlad på under ovan beskrivna besök på Migrationsverket är för mig ett bevis på att detta är vardagsmat, småpytt, inget som man som anställd ens höjer på ögonbrynen över. Vad mer sker utan att någon ens får reda på det? Hur många fall är felaktigt skötta utan att den asylsökande ens förstår det själv?”