Jag har precis gjort min fjärde valrörelse. Jag har hållit på med partipolitiken i strax över femton år. Jag har suttit åtta år som lagstiftare i Sveriges riksdag. Jag har just fyllt 40.

Jag har nu lärt mig att mängden män som tror att de kan behandla mig hur som helst i politiska samtal är rätt stor. Kvinnor som agerar så här har jag knappt stött på.

Inför den här valrörelsen bestämde jag mig för att jag inte ska ta deras skit.

Det betyder att jag i valstugor och marknadstält bett otrevliga, halvskrikande män om att gå ett varv och sedan komma tillbaka om de vill prata för så där beter man sig inte.

Jag har uttryckligen sagt att de har ett sätt som uppfattas som otrevligt och utifrån det vill jag inte föra samtal om de inte skärper sig. De har ingen rättighet till det.

Jag har milt leende upplyst mannen som hånfullt frågade vad jag har för politiskt erfarenhet om mina åtta år i riksdagens justitieutskott. Jag frågade aldrig om hans dock.

Jag har berättat för mannen som pekade på min valaffisch och undrade om jag var student att jag precis fyllt 40, har en lärarexamen, har arbetat många år i skolan och suttit i riksdagen åtta år och är 40 år. Men om jag varit student, so what?

Mannen som bestämde sig för att skrika på mig om personalliggare när jag satt på en stol och fixade med någonting och undrade vad  fan jag vet om eget företagande fick veta att jag är uppvuxen med småföretagande, men att han kan gå om han ska fortsätta skrika. Han gick, men inte utan att först ha skränat  -Jävla sosse.

Nu har jag inte ens nämnt alla män (det är främst män) som sena helgkvällar skriver icke-konstruktiva vidrigheter till socialdemokratiska sidor på Facebook. Vad driver dom?

Vad är det generellt som driver män att skrika, vara högljudda, hotfulla och nedlåtande gentemot kvinnliga politiker, ibland yngre än de själva?

Ni måste sluta. Det är omodernt och lite skamligt.

Skönt har det i alla fall varit att riva ifrån.

När TV4  ”åkte ut i landet” och spelade in TV på Brända Bocken i Gävle stod fem personer, två män och tre kvinnor, som väntade på samma grej och hängde och pratade med varandra. Det finns inga andra i närheten.

TV4s programledare som skulle påa inslaget vi skulle vara med i kommer fram. Hon vänder sig enbart till de två männen, hälsar, pratar och skrattar. Vi tre kvinnor tittar på varandra och ser precis vad som händer. Raljerar lite om detta men jag blir förstås förbannad.

Så när programledaren kommer tillbaka och återigen vänder sig till en man så går jag fram, presenterar mig och säger att vi också ska vara med och att hon verkar ha ignorerat oss. -Åh, förlåt, jag såg er inte.

Du såg oss inte. För att två män är fler än tre kvinnor? Detta är det enda jag någonsin kommer att tänka på när jag ser henne i rutan igen.

Ni som är närmast runt mig har hört mitt ojande länge nu. Hur konstigt det känns. När jag var typ 12 tyckte jag att jag hade en klar bild över alla åldrar. Men just 40-50 år fattade jag aldrig vad det var, vad man ska göra då. Har förstått mer sedan dess, men känslan sitter i.

Ni vet hur ”äldre” brukar skämtsamt säga ”jag känner mig inte äldre än 22 (eller annan valfri ung ålder)”, och sedan skrattar de eller gör något annat för att liksom ta allvarhetsudden över det de sagt.

Gör aldrig så. Jag har nämligen trott att ni skämtar varje gång.

Men nu vet jag, att man faktiskt inte känner sig äldre än man själv kan bestämma.

På allvar.

Jag ska berätta för yngre med eftertryck, utan skratt och fåneri efteråt, att man bli inte äldre än man gör sig.

Så slipper de oroa sig. Som jag tänkte göra i ett dygn till.

Jag har fått frågor om det är nåt jag ångrar, är missnöjd med eller inte har hunnit med som jag hade tänkt. Inget av det där. Jag är tvärtom väldigt nöjd med det mesta, eftersom jag valt det själv.

Det som gnager i mig är att jag är orolig för att inte hinna saker. Då kan jag inte ens definiera vad det är. Böcker jag kanske inte hinner med.

Jag har gått genom så många bostadsområden, knackat så många dörrar, mött så många fina människor. Den här valrörelsen, förra, förrförra och på kampanjperioder däremellan.

Att möta människor på arbetsplatser, i valstugan eller i skolan är en sak. Där är inramningen ganska lika för alla.

När man går runt märks det så väl hur olika förutsättningar vi har. I går knackade jag i ett av kommunens finaste sjölägen. Stora, rustade villor. Fina bilar. Ompysslade trädgårdar. Initierade och pålästa diskussioner. Personer som har framgångsrika yrken eller är glada pensionärer. Ett mycket välmående Sverige. Ett Sverige som vi vill ha det, och som vi kanske önskar att det såg ut överallt.

Kontrasten är slitna, skitiga flerbostadsområden. Människor som inte vet om de ska rösta. Sällan några frågor om politiken. Absolut ingen upprördhet över hål i gatan eller en stängt pool där de skulle vilja bada efter bastandet. Där det inte finns en pinal för att göra hemmet lite mysigt med. Inte ens sängkläder ibland.

Vad vill jag ha sagt? Klassamhället lever och det syns. Alla måste med på resan framåt. Alla. Priset är för högt för oss alla annars.

Jag tror nämligen att de flesta som har det bra också vill att andra ska ha det. Allt annat är ju oschyst.

Att moderater också knackar dörr är väldigt bra. De borde se exakt samma sak som jag.

Linnéa Swedenmark har skrivit en ypperlig text om hur socialdemokratin är viktig för att utjämna klyftor.

”Jag kan förstå att man lockas av högerns slagord om att man är sin egen lyckas smed. Men det är bara i ett jämlikt samhälle som alla kan vara just det. I ett ojämlikt samhälle är det alltid de rikaste som får försprång. Vi är många som skulle ha förlorat kapplöpningen om det var pengar som avgjorde startnumret.”

Jag och en annan Linnéa i går när vi var ute i ett bostadsområde:

-Är det här vad folk menar när de tror politiker har det så glidigt?! sa hon.

En gång i tiden när jag begåvades med balkong hade jag lite ambitiösa planteringar. Det har jag slutat med.

Jag jobbar istället enligt principen att jag ställer ut växter som är på gång att dö, som jag klippt ner som ett experiment eller som är små sticklingar som kanske gillar att stå ute.

Så nu är det en trött hortensia (som var blå men blev grön pga vattnet i Gävle), en kaktus jag fick för vääääldigt länge sedan av mormor i samband med att jag förlovade mig (med en kille som inte alls fick gifta sig med mig, forntiden alltså), en kaktus som inte verkar gilla mig, en halvmissfärgad aloe och ett nedklippt palettblad till exempel.

Behöver därmed inte oroa mig över att de skulle stryka med på något sätt. I varken kyla eller värme. Det blir som det blir bara.