Kategoriarkiv: Störande

De omänskliga kraven bryter ner politiker

Det är rubriken på en krönika av Marika Lindgren Åsbrink. Läs den HÄR.

På kornet fångat. Hur ”folk” uttrycker sig gentemot politiker och orimligheten i argumentationer. För att ens kunna ha några politiker att klaga på måste någon orka ta de uppdragen. Uppdraget att göra skitsvåra prioriteringar. Vad återstår den dagen alla skiter i att axla ansvaret (pga massor av olika skäl) och istället enbart väljer att organisera sig i enfrågerörelser eller klagokörer (ingen jämförelse däremellan)? Om ens det.

Varmt välkommen till partipolitiken alla som tror sig kunna göra det bättre än de som det klagas på. Jag menar det, långt fler behövs. Det kommer knapra hårt på din fritid, du kommer få bra sittfläsk osv men du kommer också att lära dig massor, träffa massor av fantastiska människor (medborgarna tänker jag främst på) och så kan du stilla din inre oro över utveckligen över att du faktiskt gör allt du kan för att bidra (så tänker iaf jag). 

Märkligt också hur ”folk” så svepande kan uttrycka sig om ”hur politiker är”, som om gruppen är homogen på något sätt. Bemöt mig i sak, men jag har ingen lust att höra att min familj borde dö, jag borde våldtas eller att jag inte vet något om någonting på grund har aldrig varit i något som kallas för verklighet. Eller ens svepande beskrivningar av hur jag är. Om du börjar kalla mig saker, fatta att lusten att diskutera dör. Ingen vinner.

Och när 1 maj närmar sig …

… kan jag inte låta bli att påminna om den här roliga artikeln som GD publicerade förra året.

När journalisten inte vet Socialdemokraternas egentliga namn, och därför tror att det handlar om två partier.

Och som av någon anledning lyckas tro att att SSU-talaren är en representant för ”Hela Sverige ska leva”.

Tur att de flesta som skriver har bättre koll. Och att de rättade artikeln vid påpekande. Men det är fortfarande så kul.

gdfail

För att vegetariskt är sååå svårt

äckel

I går skulle jag äta lunch på en av Gävles sämsta ställe (?) på vegetarisk mat. På sin meny skriver de ut dagens olika rätter Längst ner står något om att vegetariskt finns, men man måste alltid fråga vad det är. Vilket jag ju gjorde. Hen i kassan såg mycket frågande ut och sade att hen inte visste.

Fick beställa det ändå förstås. Ovan kom. Kan se lite fint ut. Men tänk bort persiljan. Någon har alltså tagit vad frysen erbjöd av färdigprodukter. Till exempel Quornfilén. Och bara värmt den. Klassikern inte förstått att den liksom annan råvara ska tillagas. En hårt stekt korv. I paniken sedan en grillad tomat där avocadon också är varm.

Dagens sås? Vad finns? Vi ställer dit den?

Det var så klart inte gott alls.

Tog en rejäl portion stuvade makaroner med ketchup och makade över korven dit.

Jag har ätit några gånger här. Alltid pga att det är käk med större sällskap. Har ALDRIG fått något bra. Det här kanske är något bättre än de uppvärmda bönorna ändå.

Män som berättar för mig

Under 2016 utkristalliserade det sig så tydligt. Några särskilt skarpa exempel jag tänker särskilt på förutom det vanliga flödet.

Män som ”tipsar” mig om hur jag borde vara/göra/tycka. Detta inträffar efter att de berättar något för mig och om det är sådant som är av resonemangstyp tar jag mig tid att svara (ibland sena helgkvällar), och jag kanske tycker annorlunda och argumenterar då för det. För mig framstår det som vad jag borde göra, lyfta mina perspektiv. Men det är inte populärt, bara att säga emot eller vrida på saker verkar vara något som jag inte ska ägna mig åt. Istället för att fortsätta diskutera sakfrågan, börjar det istället handla om mig och vad jag borde göra och hur jag borde hantera min roll och att jag måste vara ÖDMJUK. För det är tydligen det som en utan kuk och har ett politiskt uppdrag främst ska vara, ÖDMJUK.

Jag bestämde mig därför för att aldrig acceptera det igen.

Nu har det gått snart en vecka på det nya året. Några inlägg jag skrivit på Facebook har handlat om fyrverkerier och blivit rätt spridna, och därmed kommenterade av människor jag inte känner och som inte känner mig.

Det vore på sin plats att någon gjorde en genusanalys.

Den senaste statusen är full av män (jag inte känner) som vill vara med och diskutera fyrverkerier. Det är bra. Men tonen är raljerande, hård, man kallar folk för elakheter och ibland skriver de korkat och insinuant för att göra en poäng. Jag orkar inte med det, varför jag tagit bort en hel del (CENSUR!) men också svarat obstruerande och lite i samma anda.

Resultatet. Fler män blir arga. Då vill de berätta för mig hur jag ska vara. Berth, som inte stavar mitt mycket svåra efternamn rätt, skriver: ”Som den politiker du är motsvarar du min mindre goda förväntan. Så gott som alla inlägg avslutas med en ”von oben” attityd. En klapp på huvudet ”jag vet bäst”. Bra att du värnar om hästar och kor, men Malmöborna vill nog ha lite förståelse.”

Jag har svarat Berth: ”Jag förstår absolut övrigt problematik, men det har inte varit min huvudingång från början. Svårt att ändra på det nu. Jag svarar ibland på samma sätt som jag upplever att andra uttrycker sig. Kanske dumt, men jag tänker inte ta skit från män som gärna vill berätta både vad jag ska tycka och hur jag ska vara.”

Självklart ska politiker lyssna. Och resonera. Lyssna på alla argument. Men också givetvis säga om och varför man inte håller med. Men när det gäller just kvinnor är det tydligen mindre accepterat. Jag har varit med tillräckligt länge nu för att se hur jag bemöts annorlunda än mina manliga kollegor, trots att de är bra mycket råare än vad jag någonsin är. Ändå är det jag som ska vara detta ödmjuk … Jag tänker inte ta det mer.

Framtiden är lång. Det gäller att bestämma sig.

Kvinnohat på en anslagstavla

Ärenden på stan i dag. Vid slottet finns en anslagstavla.

På den har någon satt upp en mindre handskriven lapp med den ungefärliga texten ”Detta måste vara urtypen för en ”hen” och så en bild på Gefle Dagblads ledarskribent Karin Bergkvist, och så en urklippt ledare som hon skrivit. Jag läste inte men jag såg att ordet homosexualitet förekom i den.

Den här lappen, var skriven med bläckpenna som pressats hårt mot papperet. Precis så som haveristbreven jag brukar få är. De elakaste ser ut sådana.

Vad är det för jävla människa som gör en sån här sak? Som klipper och pysslar och fixar på kammaren för att sätta på en anslagstavla? Någon sjuk jävel.

Så jävla typiskt också att det är en kvinnlig ledarskribent som ska häcklas i offentligheten.

  1. Varför fattar folk inte att ”hen” är ett okönat promomen? Inget annat.
  2. De allra flesta av oss uppfattar inte hen som ett skällsord, eftersom 1.
  3. När en kvinna ska sättas på plats tycker många män det är lämpligt att ta ifrån henne det enda som de ser är hennes värde, nämligen kvinnligheten. I det här fallet genom att kalla henne hen, eftersom de inte förstått 1.
  4. De flesta vuxna kvinnor jag känner, och jag tror det gäller Bergkvist utan att känna henne, skiter helt i vad en okänd person som ägnar sig åt anslagstavlepyssel tycker om vårt könsuttryck.
  5. Däremot blir vi så in i helvete förbannade av allt kvinnohat. Det här är ett mycket handafast exempel.

Varför har jag ingen bild på det här? För att jag, hör och häpna, hade mobilen hemma.

Det där med Bocken

Det här var i går. Stor, fin, gul och 50. Massor av människor på invigningen. Massor av människor som planerat för att åka och titta på bocken innan jul.

Men jag hann inte ens somna i går innan beskedet om att han brunnit ner kom. Sedan kunde jag inte sova, pga måste läsa på och smsa vänner och vara förbannad. Så många som är så ledsna.

Till det alla på sociala medier som brölar om att det är klart den ska brinna, ”det är ju det som gjort den känd”. Det stämmer, det fattar alla, Gävlebor också. Det betyder inte att vi vill att den ska brinna. Vi vill att han ska stå där, vår julkompis. Brinner den efter jul, okej, inte hela världen.

Vi vet ju ingenting så klart om vem som gjort det här. Om det är ett grabbigt vad eller någon annan mandomsrit. Men kul är det inte.

Och alla ni som har glada idéer om att bocken borde göras av plast eller betong eller glas eller så. Kreativt. Men en julbock görs i våra trakter av halm.

Det är heller inte ”kommunen” (många använder svepande ”kommunen” för att de tror att det är kommunen som betalar, men det är till största delen stadens handlare) som gör fel som bygger en halmbock. Det är alltid den som tänder på som gör fel.

bokcen

Funderar allvarligt på kampanjen ”Rör inte min fitta”

I mitt politiska uppdrag, i justitieutskottets S-grupp pratar vi ofta om frågor relaterade till mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp. Det är en fråga som verkligen engagerar oss. Och ja, självklart utnyttjas också pojkar och män. Det finns kvinnor som förgriper sig också, om än lååångt färre än män. Lika oförlåtligt.

Jag berättade hur vi nyligen lade en dag i Uppsala för att tala om frågan. Utifrån utredningar som kommit under året har vi talat om frågan. Vi har under året besökt prostitutionsenheten på hos polisen i Stockholm och så vidare.

Nyligen var vi på ett seminarium som bland annat Fatta arrangerade. Det handlade om porrfilm i dag. Lättåtkomligt för alla. Att pojkar kollar porr från det att de är elva år. Att porren har mycket våldsamma inslag, är ungefär så långt ifrån kärlek det kan komma.

I går kväll läste jag ut boken Jakten på Kapten Klänning, ni vet den store polisen Göran Lindberg som utsatte unga flickor för mycket stora övergrepp. Levde någon slags parallell-liv där tjejer var varor för maktutövande.

I går kväll såg jag också teatern ”Min syster ville bli gerillasoldat”  (jag ska skriva ett särskilt inlägg om den) och samtalade med representanter från Kvinnojouren Blåklockan i Gävle efteråt. Alla historier som ligger till grund för teatern handlar om övergrepp mot kvinnor.

Jag såg Trumps fru berätta att hon förlåter honom för hans sexistiska uttalanden. Jag funderar på om hon känner att hon har något val egentligen.

Nyss läste jag texten från Arbetaren som cirkulerat i sociala medier. Där en arena fylld med sjukvårdspersonal hyllat en sexolog som tycker att kvinnor ska ställa upp på sex med män. För att det är bäst för män? Jag har hört om män som åker iväg och knullar andra kvinnor än mamman till det nyfödda barnet, är det de hon tänker på? De stackarna.

Alla ni som skriver och kommenterar andra kvinnor i sociala medier. Ni skriver att vi är äckliga, feta, behöver träffa en rejäl karl och annat kreativt på temat. Ett syfte, trycka till och trycka ner.

I morse hörde jag i förbifarten på nyheterna det som jag fått klart för mig tidigare, att åldern på sexköpare går ner. Något som prostitutionspolisen också berättade. Många sexköpare är unga killar som vill göra de våldsamma övergrepp de sett på porrfilmerna men det vill inte deras tjejer. Så de köper de en annan kvinna för ändamålet.

Ni som utnyttjar andra människors kroppar utan att egentligen vara välkomna, fy fan för er.

Ni inbillar er att ni får, att ni är omtyckta, kanske till och med att ni gör en god gärning av något slag.

Ni är bara vidrigt äckliga.

Funderar allvarligt på kampanjen ”Rör inte min fitta” (eller bröst, eller stjärt eller någonting alls).

 

Fyfaaaan, skämmas ska ni göra

GD har rapporterat om att riksdagens arvoden höjs, enligt beslut av riksdagens arvodesnämnd.

Raimo flyttade från Hofors för åratal sedan. Journalisten har missat att nämna att kommunfullmäktiges ordförande i Gävle också har ett arvode. Vilket förmodligen gör Patrik Stenvard, som dubblar stolar, till den högst arvoderade politikern i länet.

Valda kommentarer från kommentarsfältet på Facebook:

Politiker, det enda yrket där en person inte behöver uppnå något men iaf får en lön.
Helt otroligt…

Gör jag ett bra jobb och förtjänar lönen behöver ja inte skämmas men politiker SKA lära sig veta hut och börja göra sig förtjänta av lönen

Fyfaaaan, skämmas ska ni göra

Politiker är en sluten klubb utan nån större verklighetsförankring !

Lyckligtvis också en del som kanske har något mer insikt i hur de politiska uppdragen ser ut och har en rimlig fundering.

Min fundering när alla gnällspikar börjar med floskler som ”politiker behöver inte göra nåt och tjänar hur mycket som helst” är, om man anser att det är så borde man väl själv ha satsat på politiken. För åsikter verkar det ju inte saknas, men man kanske inte vill vara kreativ utan bara vara lite svennig och gnälla och vara avundsjuk.

Jag skrev en kort redogörelse för en timme sedan. Än så länge har ingen hört av sig.

arvode

På många ställen i landet har Vänsterpartiet motionerat om sänkta arvoden för politiker. Utifrån samhällsklimatet är det populistiskt rätt. Jag förordar inte det. Däremot tycker jag inte att de/vi som nämns i artikeln ska ha en massa mer, utan snarare alla de fritidspolitiker som gör ett enormt, massivt jobb till ytterst liten ersättning.

Jag tror att fler skulle tycka det var värt att lägga ner all den tid och energi som det tar om det i förhållande inte var relativt liten ersättning för alla de timmar det tar. Fritidspolitikerna är sanna hjältar.

God natt.

Det blir inte bättre med tiden.

Det har jag lärt mig av en mer erfaren politikerkamrat i dag. Jag berättade för henne att jag blivit så oerhört arg på en skitsak på morgonkvisten. ”Man blir inte mer hårdhudad”. Synd. Fast också lite bra.

Skåda följande mejlkonversation med ”däck expert” (Sic!) Johan:

—–Ursprungligt meddelande—–

Från: johan@abswheels.se

Skickat: den 30 september 2016 09:01

Ämne: Fråga som ligger mig varmt om hjärtat inför kommande val!

Hej! Jag ville bara säga att jag har partiet varmt om hjärtat och som marknadschef på ABS Wheels vill jag fråga dig om vad du tycker om friktionsdäck och dubbdäck. Min fråga till dig är:Ska man köra med dubbdäck eller friktionsdäck på vintern? Själv tycker jag att friktionsdäck är bäst då det ur ”miljösynpunkt” är bättre. Men jag hittar ingenstans på er hemsida om vad ni generellt tycker om dubbdäcksfrågan så jag frågar dig vad du tycker och nöjer mig med ett svar:)

Vänligen

Johan

——————————————————-

Hej Johan!

Tack för ditt mejl!

Det finns, som jag ser det, olika gånger då olika däck är att föredra. Jag tror faktiskt inte att partiet gjort ett ställningstagande i frågan om vilka däck om är bäst.

Vänligen

Elin Lundgren (S)

——————————————————–

3 okt. 2016 kl. 11:56 skrev ”johan@abswheels.se” <johan@abswheels.se>:

Vilka däck väljer du till vintern?


Och jag svarade kort:

Jag? Inga. Äger ingen bil.

 

Vad som inte framgick i mejlet, var att detta skulle användas till en  sammanställning på en blogg.

I morse kom den upp i mediebevakningen. Rubriken var ”Vilka däck väljer Sveriges riksdagsledamöter?”. Jag ser att riksdagsledamotskollegor tappert försökt svara utifrån partihållning, liksom jag gjorde, och det hedrar dom. Det är ju en relevant fråga. Mycket mer relevant än vad jag själv väljer om man nu har en bil.

Jag läste i alla fall snabbt HÄR. Mitt svar låg där ganska högt upp. Kort och koncist. Så som jag brukar svara.

När jag läste var slutet på inlägget ett annat än det som finns nu.

Då stod det (fritt ur minnet) ”Och de tre sämsta svaren:” Ett av dessa sämsta var mitt sista svar på karlns kompletteringsfråga ”Inga. Äger ingen bil”.

Ett annat av de sämsta var det som nu återfinns under rubriken ”Bästa svaret någonsin”.

Jag skrev en kommentar på bloggen: Hej! Först svarade jag på din allmänna fråga om vilden (sic!)däcksort som är bäst, där du redovisar svaret. Så mejlar du en följdfråga vad jag själv kör med och då svarar jag att jag inte äger en bil. Och får det utpekat som dåligt svar. Märkligt förfarande.

Sen tänkte jag att jag mejlar honom istället. Fick snabbt svaret att det var borttaget, och efter det gjordes ovan nämnda ändring. Men kommentaren fick också ett svar. ”Frågan var: Ska man köra med dubbdäck eller friktionsdäck på vintern? Jämför du ditt svar med alla andra ovanstående politiker så var ditt svar sämst. Ha en fortsatt trevlig dag!”

Då plötsligt var det inte längre det enskilda som var viktigt ändå, utan partiets hållning, dvs ”ska man …?” Ni fattar.

Om frågan var om partiet så var mitt första svar helt okej. Om frågan var gällande min bil, ja då har jag ju ingen. Och då blir jag sämst.

Ja. Det här är verkligen en skitsak. Och ja, jag borde inte alls lägga tid på det. Men jag tycker hela grejen är ett bra, konkret och okontroversiellt exempel på hur en person kan vända och vrida på saker så att det blir något helt annat än det faktiskt var. Sådant gör mig alltid förbannad, och möjligen överreagerar jag. Men so be it.

 

När man har anmält sig så kommer man

För mig är det enkelt. När jag har anmält mig till någonting så har jag anmält mig. Då kommer jag att komma.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag för snart två år sedan inte kunde gå till en bjudning som en vän arrangerat, då en förkylning slog till med stor kraft bara någon timme innan. För att jag vet att hen hade planerat för mig och nu blev det i onödan. Dessutom missade jag kul.

Min uppfattning är att det är för släpphänt och respektlöst att inte komma till saker man faktiskt anmält sig till.

Jag menar både privata saker och i föreningslivet. Det är helt enkelt inte kul att förbereda något för ett visst antal personer som sagt att de ska komma och så kommer det en hord sena avhopp, med mer eller mindre godtagbara motiveringar. Där kan jag stå och ha gjort paj och kakor och bullar till personer som tydligen inte bryr sig nämnvärt om det. Får jag känslan av i alla fall. Ofta eftersom det gärna handlar om samma personer upprepade gånger. Och ja, jag kan ta ett eget ansvar att inte bjuda dem fler gånger, men jag gissar att det kanske också kan vara känsligt.

I föreningslivet är det ännu värre. Någon planerar en kurs eller träff för ett visst antal personer. Det beställs mat och material och kanske ännu fler saker. Det görs gruppindelningar och ofta genomtänkta planeringar som bygger på det förväntade antalet.

När det närmar sig är det inte enstaka sjukdomsfall som avanmäler sig. Utan det är rätt många, med ofta helt diffusa skäl. Och återigen, ofta samma personer gång på gång. En del dyker inte upp alls och då får man lägga tid på att kontakta dem, blir ju också oroligt om det är så att något allvarligt inträffat.

Tendensen är lika på andra återkommande möten. Det är till stor del samma personer som kommer sent, går tidigare och ofta uteblir. Rätt ofta utan att meddela detta i god tid.

Jag tycker det är ohyfsat och det tar bort flow och glädje för den som ansvarar för grejer eller bjuder in. Dessutom driver det kostnader för föreningen.

Tendensen att inte heller avanmäla sig/anmäla förhinder på rätt sätt tycker jag har ökat. Istället för att meddela ansvarig så meddelar man någon annan som ska dit, vilket gör att det inte blir någon dialog. Vet inte om det känns enklare att glida undan på det viset.

Men personer som till exempel i föreningslivet satt det här i lite system, jag undrar om de tror att det inte märks? Eller anser de sig själva så obetydliga att det inte spelar någon roll om de närvarar eller inte?

I ett parti brukar det sällan vara så när det närmar sig att göra nya val i alla fall. Då är alla oerhört viktiga och har stort engagemang, oavsett hur det visat sig under mandatperioden. Ganska fantastiskt!

Om du anmält dig kommer du. Om du anmält dig och inser att du inte kan komma, avanmäl dig genast och till rätt person. Det är ganska enkelt.

En god kamrat i Sandviken brukar fundera kring det här ibland och konstaterar att det verkar som att väldigt många lever så spännande liv där det ständigt dyker upp saker från ingenstans som förhindrar anmält deltagande. Lite så där ironiskt.