Författararkiv: Elin

Högt och lågt

IMG_1216 (002)

Jag har varit lite klen med att uppdatera de sista veckorna. Det har varit en hel del grejer på rull ändå. Det har voterats en del, som på bilden där ni ser mig och min kollega Patrik i kammaren.

Vi har haft styrelsemöte med Ecpat. Jag har tränat en hel del och varit på en mycket smärtsam med bra behandling för hälsporre. Jag har haft kompisdejter i Stockholm. Jag firade med kompisar att jag bott 20 år i Gävle. Det har varit ett gäng vigslar som jag förrättat. Jag har tagit emot klasser och andra grupper på besök i riksdagen. Jag har varit på ett intressant seminarium om hur det gick till när Norge slutade bestämde att sluta med pälsindustrin. Det har ätits risgrynsgröt. Jag har träffat Nya Ostkustbanan och sett filmen Push, om bostadsmarknaden. Det har vari tutskottsmöten och jag har varit med en vän och tittat på författarsamtal när Lena Andersson var i Gävle. Jag har varit i Skelleftå hos myndigheten MFOF och jag har haft tre möten hos polisen. På nationella och regionala insynsrådet och på Särskilda utredningar.

Det är december. Det är bara att härda ut. Tänker att november ändå är över och det kanske var det värsta. Återstår att se.

 

Socialdemokraterna hjärta Brynäs SDHL-lag

Socialdemokraterna i Gävle sponsrar och stöttar Brynäs SDHL-lag säsongen 2019/2020.

Förra fredagen träffade jag Erika Grahm. Erika är damansvarig och spelare i laget.

Så här sade Erika om sitt arbete:

”Vi bygger långsiktighet i Brynäs flick- och damverksamhet. Alla ska kunna bo och spela i Gästrikland hela sin karriär.
Vi fostra våra egna spelare till vårt representationslag. Visionen är att skapa vinnare på och vid sidan av isen. Det är ett ansvar vi vill ta.”

Som ni säkert förstår var det här kanske min första gång i livet jag hade hockeytröja! Erika lovade mig att hon kunde lära mig åka baklänges på skridskor. Nåt jag hittills inte förstått hur man gör.

Dessutom gick jag och kollade på en match på kvällen. För 50:- fick jag mycket spänning! Tyvärr förlorade vi just den kvällen. Kan ha varit mitt fel.

73170235_10157907685363474_4644179400231747584_n

Att inte bli lurad

Förra veckan skrev jag en debattartikel som publicerades här och där. Saker värda att tänka på året runt eftersom du alltid är konsument.

76773184_10157923330543474_3637643510787604480_n

Den här veckan är det Black Friday. Ett fenomen som kommer från USA där billigare priser erbjuds. I år tror Svensk Handel att det kommer att handlas för sju miljarder kronor mer än förra året då.

Det här är ingen text om konsumtionskritik. Om man vill och behöver handla varor förstår jag till fullo varför man vill göra det när priset är billigare. Det här är en text som är kritisk till vilseledande marknadsföring.

Vi vet att företag som säljer varor vill locka oss med reklam och erbjudanden på olika sätt, oavsett om det handlar om Black Friday eller annat. De vill att vi ka välja att handla hos just dom.

Just nu går till exempel en reklam för bindor på TV. Always lovar att deras bindor skyddar ”upp till 100 procent”. Hundra procent låter bra, men upp till betyder att de garanterar absolut ingenting. När jag mejlar dem för att fråga får jag en teknisk beskrivning av bindan med repetitionen ”… som gör att man är skyddad upp till 100 %.” Det vill säga inget svar. Jag känner mig helt dumförklarad.

När jag får mejl från kundklubbar där jag är inskriven (de vill kalla mig medlem men det är falskt för jag har inget inflytande) heter det ofta så här:

”Femtio procent på valfri vara”. Sedan finns en liten stjärna. När jag läser stjärnans förklaring räknas upp ett antal saker som inte ingår i erbjudandet. Det stämmer alltså inte att det gäller på valfri vara.

Utanför butiker kan finnas skyltar med stora siffror om 70 procents rea. Men ovanför står pyttelitet ”upp till”. Återigen, skylten är inte riktigt rättvisande.

Butiker kan marknadsföra till exempel två för en på vantar. När man kommer till kassan visar det sig att det inte gällde just de vantar jag tagit, något man inte förstår.

Eller butiker som skyltar om reapriser, man läser på lappen och tror att priset ska dras av i kassan men var avdraget redan.

Inte sällan är det så att vi kunder storhandlar i matvarubutikerna, plockar åt oss erbjudanden vi gillar och när man sedan orkar kolla kvittot väl hemma så har man ändå fått betala fullpris. Tid och ork gör att vi inte går tillbaka för att klaga.

Just inför Black Friday har Konsumentombudsmannen tittat på hur butiker agerat och ser fusk.

Kända butiker som Intersport, Sportamore, Jollyroom och Ur&Penn kritiseras för att ha använt sig av vilseledande priser eller marknadsföring. Konsumentombudsmannen (KO) förbjuder de fyra företagen från att ange ordinarie priser som produkterna aldrig har kostat innan, eller alldeles för kort tid enligt DN.

När du går på stan och tittar i butikers skyltfönster är de skyldiga att i fönstret tydligt skriva ut vad de skyltade varorna kostar. Hur ser det ut hos dig?

Det är inte lätt att vara konsument och man vill vara säker på att det som kallas erbjudande också är det och man vill inte bli vilseledd gällande vad det är man köper.

Jag handlar helst hos företag som inte vill lura mig.

Så duktiga människor!

IMG_0822

Det här är en bild på mig från i dag. Sanna tog den utanför kammaren, bredvid utställningen som riksdagen tagit fram för att fira demokratin 100 år.

Den senaste tiden har det varit ett antal studiebesök jag inte skrivit om.

Jag har träffat Kriminalvården i Gävleborg, Lantmäteriet, Högskolan i Gävle (visste ni att de startar ett nytt civilingenjörsprogram?), Familjerätten i Bollnäs, Hälsocentralen i Sätra och förra veckan var jag två dagar i Huddinge ihop med min utskottsgrupp och besökta bostadsbolag, bostadsföretag och familjerätt bland annat.

Som alltid tar jag med mig att det är så fullt av kompetenta personer där ute som sliter med att göra bra verksamheter där de verkar.

Många påtalar rekryteringsproblematik. Det är så viktigt att vi hittar ett bra och modernt system där man i olika ålder, med olika bakgrund och ekonomi kan vidareutbilda sig.

Björn Ranelid sparkar på demokratiarbetare

I torsdags skrev författaren Björn Ranelid en text på sin officiella Facebooksida. Den är fastnålad högst upp när jag publicerar det här.

Texten handlar om fem yrken som han vill framhålla som världens viktigaste. Barnmorska, läkare, lärare, sjuksköterska och bonde.

Som bondunge, själv utbildad lärare och med en syster som är barnmorska tänkte jag att det här blir en fröjd att läsa. På sitt sätt blev det så eftersom Ranelid är en ordkonstnär. Han kan texthantverket. Det uppskattar jag trots att det enligt honom inte kvalar in på de viktigaste yrken som finns.

Han belyser skillnaden i löner mellan offentlig och privat sektor genom att jämföra en barnmorska och en civilingenjör. En läkares med en verkställande direktörs. En viktigt diskussion. Som förs ständigt av bland annat fackförbunden. Han lyfter också skillnaderna på lärarlönerna geografiskt och i olika skolformer i landet, utan att förklara varför det är på det viset.

Vad är det som får mig att studsa på hans text, som får mig att sitta här ett par dagar efter att jag läste den och skriva en reflektion över det jag läste? Varför har den bara inte lämnat mig? Han är inte den ende, den förste eller den siste som lyfter de viktiga jämlikhetsfrågorna om löner.

Det är för att att han tar också tillfället i akt att med ett gäng felaktigheter passa på att trycka till samhällets demokratiarbetare, politikerna.

Så här skriver han efter att lätt felaktigt ha skrivit om riksdagsledamöters, partiledares och statsråds arvoden:

”Alla riksledamöter och deras barn och andra anhöriga har i vissa skeden av sina liv varit i behov av läkarvård och samtliga utan undantag förlöstes av en barnmorska eller läkare. Dessutom har de undervisats av lärare i grundskolor, gymnasier och i många fall på universitet. Det betyder att alla dessa politiker har varit mer eller mindre varit beroende av de tre yrkesgrupperna barnmorskor, lärare och läkare i vissa situationer och längre eller kortare perioder i sina liv. Dock har inte en enda av de nämnda yrkesgrupperna med nödvändighet eller tvång varit beroende av politiker. De har klarat livet, hälsan, utbildningen och blivit förlösta utan hjälp av riksdagsledamöter, statsråd och ministrar.”

Först vill jag säga att just eftersom de allra flesta av oss som sysslar med politik i någon form levt (och faktiskt lever) helt vanliga liv (vad det nu är), där vi kanske jobbat i dessa yrken eller haft annan erfarenhet av dessa områden, kanske varit just det som engagerat oss.

Jag brukar säga att det var när jag stod längst fram i ett klassrum och såg de ungas olika förutsättningar beroende på vilka som är deras föräldrar som mitt riktiga intresse för jämlikhet och politiskt arbete startade. Andra berättar om hur deras engagemang tog fart efter väntetider till äldreomsorgen för föräldrar, synpunkter på stödet deras barn behövde som inte fanns eller andra djupt mänskliga saker.

I alla fall gäller det de politiker av socialdemokratisk färg som jag arbetar nära varje dag. Något har hänt i deras alldeles vanliga liv som gjort att de tänkt att här vill jag vara med och förändra. Ta mitt ansvar!

De som vill vara med och ta ett demokratiskt ansvar verkar i dag vara ett utdöende släkte. Det har blivit omodernt att vara medlem i ett parti, omodernt att driva politiskt utvecklingsarbete på sin fritid. Det vill säga gå på möten och samtala i grupp.

Det är inte kul att se hur kamrater lägger ner timtal på att hitta svar på samhälleliga utmaningar, och sedan se hur dessa ansträngningar bemötas inte av konstruktiv kritik och bättre idéer utan av det omtalade näthatet. Från människor som inte lyfter fingrarna mer än för att skriva skit. De här människorna får vatten på sin kvarn av texter som Ranelids.

Vi säger att demokratin firar 100 år i Sverige. Vi vet att det är inte särskilt lång tid. Innan det var ”nöjet” att rösta och kunna bli vald förbehållet överklassen kan man enkelt säga. Vi som kommer från den bakgrund jag har, outbildad arbetarklass och som dessutom saknar manligt könsorgan kunde glömma det.

Men människor gick ihop, lade av sin fritid för att bygga rörelser ute i landet som krävde annat. Frihetsrörelser, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen. Som visste att vi kan kräva vår rätt. Överklassen skakade och fick se sig besegrad. Somliga av dem har inte kommit över detta ännu vad det verkar. Och de vilar inte, de laddar om. Gör framstötar hela tiden. Vill inte betala värnskatt för att ta ett aktuellt exempel. Men vill gärna ha lärare och sjuksköterskor just som finansieras av den.

I runda slängar 40 000 personer har politiska förtroendeuppdrag i kommuner, regioner, landsting osv senast jag kollade. De har rätt att gå från sina jobb för att ha möte med nämnden mot ett mindre mötesarvode (hur stort eller litet är olika på olika ställen) och sedan lägger de timmar på ideellt arbete på kvällar för att läsa handlingar och gå på möten med olika grupperingar för att driva jobbet framåt. Tillkommer helgkonferenser och -kurser. Inte alltid poppis på arbetsplatsen och hos arbetsgivare, men en lagstadgad rätt. Inte alltid heller poppis hos den förtroendevaldas familj.

Jag skriver det här för att Ranelids text och andra liknande bygger på en skev bild att politiker, vilka som helst, har det väldigt förspänt. Har man ett politiskt uppdrag oavsett vilket käkar man mest fina middagar och cashar in. Inte ett skit gör man för detta. Väl?

Jag är en av dessa få i landet som Randelid skriver om när han skriver om riksdagsledamöter och deras arvode. Det är väldigt sällan någon frågar mig vad jag EGENLIGEN gör i mitt uppdrag.

Jag tänker inte heller nu skriva en sådan lista, för att uppdraget är inte sådant att det enkelt formas i en arbetsbeskrivning. Så ser ofta ett förtroendeuppdrag ut, vilket det än är. För regionstyrelseordföranden och kommunalråd. För Samhällsbyggnadsnämndens ordförande i Gävle. Det är luddigt i kanterna och har därmed inget slut. Folk har med stora och helt motsatta förväntningar på dig och det är, i alla fall för mig, svårt att sätta gränserna för att ibland rädda hem det som är jag, för att orka, när alla ropar på en. När jag också själv vill göra allt. Få allt gjort. Och det känns som att det är jag mot världen.

Det är en känsla svår att beskriva för den som inte haft ett liknande uppdrag, men bekant för den som provat att inneha politiska uppdrag.

Det står var och en fritt att kritisera löner och arvoden, vilka som helst. Men gör det gärna efter en viss omvärldsbevakning av vad det kräver av en person att vara exempelvis partiledare eller minister eller riksdagsledamot eller kommunalråd eller facklig ombudsman.

Om de politiska uppdragen är så oerhört välbetalda i förhållande till hur enkla och lättsamma de utmålas vara, varför står inte människor i långa köer för att utföra det demokratiarbete som ska utföras mot denna betalning?

Just politiker är ett uppdrag som bygger på annat än utbildning. Det bygger på förmågor, förtroendeskapande och framtidsvisioner.

Var är alla ni som hävdar att ni skulle göra det bättre?

Bli medlem i ett parti istället för i en kundklubb. Ta lite ansvar för samhällsutvecklingen istället för att klicka hem ett par nya hörlurar och få en bonus. Gå på ett möte istället för att skrika om att alla politiker ska bytas ut (mot vilka?).

Hur skulle ett land, ett modernt samhälle utan politiker se ut? Om vi vill ha demokrati, vilka ska göra demokratijobbet? Det skulle jag önska att Björn Ranelid kunde skriva om.

Samtalet om hur demokratin ska byggas och utvecklas är för fattigt och populistiskt om det enbart ska koka ner i arvoden. Demokratin är vunnen en gång, men inte för evigt. Den kommer att kräva tid och arbete.

Jag kan för övrigt inte göra en lista på de allra viktigaste yrken som finns eftersom min bild av samhället är mer komplex än så. Om jag som lärare inte har kollegor på skolan som städar och lagar mat till eleverna, vad blir det av undervisningen?

Vad blir det av böndernas arbete om det inte också finns elektriker, rörmokare och andra som hjälper dem att hålla djurstallarna i trim? Vad blir det av odlingen om inte det finns människor som kan laga traktorerna och tröskorna när det ska skördas?

Vi bygger alla det här samhälle tillsammans. Olika yrkesgrupper beroende av varandra.

Texten har sina poänger Björn Ranelid, men den är för grund. För enkel.

Fullt upp-helg

bollnäsisI fredags var vi många från facken och politiken som samlades i Bollnäs för arbetarrörelsedagar. Vi hade det viktigaste fokuset, nämligen jämlikhet. Här är jag med min riksdagskollega Patrik. Tyckte Sanna fångade oss snyggt. Jag hade äran att få moderera en debatt och gillade det.

På lördagen åkte jag efter något pass vidare till Söderhamn för att delta på min väns pappas begravning. Det var fint. Solen lyste in i kyrkan hela tiden. Han fick rosen jag fick som tack för modererandet. Till en arbetargrabb liksom.

Sedan har jag betat av ett gäng olika släktingar eftersom det var ett tag sedan jag var hem sist. Hade turen att få se ett nyfött kusinbarn också. Oplanerat på en parkering men ändå.

När jag vaknade i morse efter att ha sovit i timtal var det inte särskilt tidigt men frosten låg ändå kristalliskt över dalen. Det är vardagslycka. Lätt att andas.

frostande