Jag har nyligen besökt Mauthasen och Schloss Hartheim i Österrike. Det förstnämnda var under andra världskriget ett arbets- och koncentrationsläger. Det andra ett slott där man mördade tusentals människor med funktionshinder. Som många andra har jag träffat överlevande som berättat, läst böcker och sett filmer om det som nazisterna gjorde under andra världskriget.

Människor som av olika skäl inte sågs som människor enligt nazisternas ideologi mördades på de mest brutala sätt. I Mauthausen användes bland annat en metod där fångarna ställdes i en kö och nummer två fick knuffa den som stod först utför ett stup. Under krigets kalla vintrar duschades fångarna i kallvatten och fick sedan stå utomhus tills de föll döda ner.

Mördandet försiggick under flera år och jag frågar mig hur det kunde få fortgå. Funderade inte människor på var deras grannar tog vägen? Funderade inte byborna runt Sloss Hartheim på vart alla människor som bussades genom den lilla byn tog vägen? Trodde de verkligen på att röken som steg upp från slottets krematorieugn var gamla oljerester? Vad hos oss gör att vi inte klarar av att säga ifrån trots att vi vet att det som händer är genuint ont? Frågorna som ställs är många.

Vad lär vi oss av historien? Det är enkelt att se att uppdelningen av människor i grupper sällan fyller en positiv funktion. Det undergräver en känsla av vi och dom. I mitt uppdrag som politiker har jag ifrågasatt varför vi i lokala handlingsprogram haft särskilda rubriker om invandrare. Mitt skäl till det har varit att jag tror att alla människor har samma önskningar i livet. Bra skola åt barnen, ett utvecklande jobb att gå till med en lön det går att leva på och ett tryggt boende. Det spelar ingen roll om man är född i Teheran eller som jag i Söderhamn.

Jag trodde inte att jag kunde bli ytterligare stärkt i min övertygelse om alla människors lika värde, men besöket på de här platserna i Österrike och de intryck jag fick med mig har fått mig att ytterligare förstå hur viktigt det är att alltid, alltid värna värdet hos alla människor.

Samtidigt som jag var i Mauthausen valdes ett nynazistiskt parti in i det grekiska parlamentet. Det kändes surrealistiskt. I veckan kom mera. Reinfeldts mycket tvivelaktigt uttalande, ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet” Varför tycker statsministern att vi inte har massarbetslöshet i Sverige så länge arbetslösheten inte drabbar ”etniska svenskar mitt i livet”?

Det Reinfeldt gör är att han delar in oss svenskar i olika grupper där den ena gruppen är mer värd än den andra. Om det är okej att säga så i Sverige i dag måste vi stå upp för alla människors lika värde, för jag vill inte veta vad som annars kan sägas i morgon.

Publicerad på arbetarbladet.se