Jag berörde det i tisdags. Hur vi med politiska uppdrag alldeles samtidigt ska vara som folk är mest, men ändå så otroligt mycket bättre. I det ingår på något sätt att vara väna och hålla inne med synpunkter på saker.

Jag är fel person för att göra det. I kväll är jag lite edgy.

Läste nyss kommentarsfältet på Arbetarbladet.se angående nattens våltäkter.

Viktigaste slutsatsen: Våldtäkter måste upphöra. Män måste från dag ett lära sig att de inte har makt över andra människor, att kvinnor inte är objekt. Att kvinnor inte finns för att män ska kunna göra precis som de känner med dem. Det äcklar mig och jag hoppas att ALLA våldtäktsmän (och fåtalet kvinnor som begår övergrepp) åker dit.

Sedan får jag lära mig följande från signaturen ”Verkligheten”: Kanske måste ske ens egna dotter innan den naiva svensken vaknar i det rödgröna Gävle!  Det är mina kamraters fel att män våltar i Gävle. Eller inte. Typiskt tillfälle att ironiskt säga -Nivån! Kombon av kommentaren och signaturen är bara för mycket. Dessutom spelar det ingen roll vems dotter som drabbas. Det är lika illa. Konstigt att ingen någonsin oroar sig över att deras sönder ska våldta, trots att det statistiskt måste vara lika stor risk.

Kommentarsfälten får mig att att känna att jag kanske aldrig mer vill gå på stan i Gävle. Eller vänta, om de som skriver allt überintelligent där skulle bestämma vore ju allt så mycket bättre. De känner alla, vet hur alla är och framförallt exakt vad som ska göras.

Läste också kommentarer på en insändare om byggnation i parker. En kvinna hade skrivit att hon tyckte det var bra, av olika skäl. Välargumenterat. Mothugget var -Vems ärende går du? Också väldigt, väldigt stor avsaknad av god retorik.

Att leva i en kommun styrd av småpåvarna i kommentarsfälten … ungefär som att leva i ett SD-Sverige skulle jag tro.