Jag förstår att vi i onsdags fick vara med om en lite speciell händelse. En av Supreme Courtes domare tog emot oss på sitt kontor en halvtimme. Hörde inte till vanligheterna.

Rosalie Abella (f. 1946) har varit domare där sedan 2004. En av nio sittande. Hon berättade passionerat om de uppgifter som domarna har, att ta ställning i en massa kniviga domar. Allt var lika kul och det är ett under när de ens når en majoritet som enas sade hon skrattande.

Abella inspirerade mig alldeles otroligt. Säker, jäkligt rolig och liksom sprudlande. Trots att vi ramlade in 15 okändisar på hennes kontor agerade hon som att det var helt vanligt och gjorde verkligen det annars diffusa ”bjuda på sig själv”. Hon berättade att hon var med och jobbade fram t ex det som ledde till könsneutrala arv och hur mkt skit de fick för det. Hon konstaterade krasst att det inte fanns nåt skäl till varför inte samkönade skulle kunna ärva varandra. Inget att luta det emot alls, mer än en tradition som inte är hållbar framåt.

Förutom att hon själv var färgglad var hennes kontor helt galet. Fyllt från golv till tak med konst. Målerier, foton, kitsch och skulpturer i en blandning utan like på denna jord.

Hon kommenterade också detta med att hon som kvinna på 70-talet när hon var rätt ensam jurist ofta fick frågan om hur hon hanterade det att ha småbarn. Att män aldrig får frågan är en sak. Men hon gjorde en annan relevant jämförelse. Varför undrade de hur hon som hade en man, välbetalt jobb, nanny och möjlighet att styra sitt arbete fick ihop sina dagar. Varför frågade de inte en ensamstående mamma som har två jobb och barnen på motsvarande förskola och ska rulla runt allt detta själv? Där kan man prata om utmaning att få ihop det.

Gotta love her.