Min allra första guldhamster hette Donnie. Döpt efter Donnie Wahlberg.

En av fem medlemmar i New Kids on The Block. Inte att förväxla med lillebror Mark Wahlberg som hade en kort, intensiv karriär som musiker men som sedan haft stora framgångar på film.

I kväll har jag sett hela NKTOB. Det är nästan 23 år sedan jag sist såg dem. Då gick jag i sjuan och åkte för första gången till Stockholm där min kusin bodde och hon tog hand om mig. Fortfarande evigt tacksam.

Jag spontanbokade en biljett för några månader sedan när en vän berättade att det var sista kvällen med Coop-rabatt. Det säger något om åldern på det som är dagens målgrupp. Ungefär 23 år äldre, trogna matkunder.

Och rätt precis så var väl publiken. Glada damer.

Egentligen minns jag inte väldigt mycket från 1991. Men jag vet att jag hade behövt öronproppar då för det sjöng i mitt huvud ett dygn efteråt. I dag hade jag proppar, men ljudet var rätt lugnt. Dessutom har vi ju dragit oss tillbaka till Globens annex …

Nästan inga hade tröjor med NKTOB-tryck. Såg kanske fem. 1991 var det standard. Då drack ingen öl heller.

Likheten, vi kunde låtarna ungefär lika bra.

Tre av killarna gillar att uppträda, gillar att sjunga och är bra på det. Underhållare. Joe, Jordan och Donnie. Danny kunde liksom ha det eller inte. Jonathan däremot lider igenom hela showen. De måste ha mutat honom på något sätt för att han skulle följa med. -Du måste inte sjunga. -Du måste inte dansa. -Du måste inte flirta med publiken. -Du måste inte se ut som att du har roligt. -Du måste bara finnas på scenen, på kanten och i bakgrunden går bra.

Varför kunde inte Jonathan bara ha fått varit hemma. Vi vet ju att han inte gillar showbiz. I nästan femton år sålde han istället fastigheter och botade sin panikångest. Han har också berättat att han är homosexuell, fattar hans konstlade känsla i att stå framför snart 40-åriga halvskrikande kvinnor. Förresten, det behöver nog ingen vara bög för att innerst inne tycka är lite, lite märkligt.

Det var en del klädbyten. Somligt finns kvar från förr. Kackiga kavajer och kostymer och förkärlek för hattar. Bäst är som vanligt jeans och T-shirt vilket också förekom.

Vid ett tillfälle dök de upp på en liiiten scen längst bak i lokalen och då ilade jag snabbt och stod väldigt nära. Vad tänker jag på? Tja, stackas Jon som positionerar sig för att inga ska nå honom. Jordans ganska tärda ansikte med vilt stirrande blick. Skrattrynkor hos Danny. De har själva ett stort fokus på att fota med sina mobiler. Hur som helst sticker Donnie ut. Hela tiden. Han är en skön kille. Han är snygg, han är avslappnad, han verkar ha kul. Han passar också på att spela på sitt svenska påbrå.

Här är Donnies egen bild omsom han lade på twitter 20 minuter innan de gick på scenen.

Inledningsvis sjunger de vad jag antar är nya låter (shame on me, har inte hängt med) och sedan trappas tempot upp efter hand. Ett parti med boybandtribute, låtar av BSB, Take That och Robbie. Roligt tycker jag.

Jag tycker det är lite piniga inslag när de ska göra sexiga moves, greppa sig mellan benen och göra en grej av att visa vältränade magar. Varför? Behåll hedern.

Showigast mot slutet med snabba godingar som Games och Hangin´Tough. I Övrigt låtar från olika album (Didn´t I från första t ex) och godingen If you go away som fanns på första H.I.T.S som jag för övrigt köpte på LP hos Hammarlunds i Söderhamn.

Det var en kul kväll helt enkelt. Men låt Jonathan åka hem från den här Europaturnén.