Tillsammans med Patrik Lundqvist och Sanne Lennström skrev jag en text om mäns våld mot kvinnor. Läs hela HÄR.

”Det är ett arbete som fortsätter tills varje kvinna är trygg. Därför presenteras nu politik på 40 punkter för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Ett åtgärdspaket låter förstås torrt och tråkigt för den som är förbannad över att detta pågår. Men utifrån frågans komplexitet och att vi inte vet vilka som är förövare måste vi ha många olika redskap, och nu har vi fått dom. Med det sagt, vi tror att det måste till ännu mer i framtiden eftersom samhällets syn på frågorna också ändras”

I dag uppmärksammas i Gävle att Kvinnojouren Blåklockan har väldigt mycket att göra. Sex nya kvinnor i veckan söker hjälp för att undkomma en man som borde vara största tryggheten i livet, men som istället misshandlar henne på olika sätt. Att siffrorna ser ut så här är ingen nyhet för de som har insikt. Tyvärr är dock inte problemet så poppis att prata om.

I dag skriver Arbetarbladet om det och ledarsidan klagar på att kommunen ger för lite pengar. Det är möjligt att det är så, men det mest relevanta hade varit att angripa en samhällsordning där män slåss. Män slår både män och kvinnor. Många män än tar sig rätt att behandla sin omgivning hur som helst.

Invändingen brukar ofta vara att inte alla män slåss. Det är sant, ingen har påstått något annat. Ingen tror något annat. Men hur hjälper det, att vilja berätta om alla män som inte slåss, när det vore befogat att prata om den grupp män som tycker sig under sin uppväxt ha fått med sig värderingar som säger att det är okej att slå andra, också den kvinna man lever med?!

I mina kontakter med Blåklockan har jag förstått att de önskar mycket enklare förfaringssätt och snabbare besked när det gäller de statliga pengarna. Och så önskar de precis som jag, att alla män slutar slåss.