Förra veckan var jag på ett frukostseminarium i riksdagen arrangerat av Båtfolket. De vill ompröva sjöfyllerilagen. Ett trettiotal livserfarna män som har ett engagemang för frågan och tre kvinnliga riksdagsledamöter på plats. Det förutsattes att man sympatiserade med att sjöfyllerilagen var skit, och jag blev ytterst väl bemött. Kvinna och allt, vilket påpekades flera gånger. Trevliga personer! (Det var inte ironiskt).

Samma dag hade jag en partivän med mig i riksdagen. Som av en händelse arbetar han på Kustbevakningen.

Och det var ju bra för det här handlade inte bara om problemen med lagen ”som är till för att kriminalisera medborgare” och som ”påverkat båtlivet negativt, mig personligen negativt” och lett till att ”ingen äter middag ihop längre” (av båtfolket).

Det handlade också om att angripa Kustvbevakningen, som bidrar till att upprätthålla ordning på sjön. Många verkade känns sig djupt kränkta av att de ens finns.

Därför var den här programpunkten med: André Persson, författare – Ett par smakprov från kommande bok ”Kustbevakningen – En berättelse om myndigheten som gick på grund”

Hans bok kallades för ”forskning” av presentatören, jag tvivlar på det. Han hävdade också att Kustbevakningen är en ”sekt” och att man inte kan ha så små myndigheter ”de är cirka 800”. Det blir en del myndigheter vi inte kan ha då pga sektigt.

Men framförallt lade han fram ”sanningen” om hur illa ansedd och illa omtyckt Kustbevakningen är av folk.

TNS Sifo har kollat på det. Mycket litet förtroende 2 procent, Ganska litet förtroende 1 procent, Varken eller 20 procent, Gansak stort förtroende 39 procent, Mycket stort förtroende 24 procent, Vet inte 13 procent.

Det är inte ett dugg dåliga siffror.

Ett lustigt seminarium på det hela stora.

Det som kändes så jobbigt i magen efteråt handlade om det här med att så många människor har ett fokus på alkohol i umgänge. Så stort fokus att de inte drar sig för att berätta att om de inte kan dricka alkohol är det ingen idé att umgås.