Bild: SVT

I går visades första programmet av Gympaläraren. Om du missade kan du pleja.

Kalle Zackari Wahlström åker till sin gamla högstadieskola för att helt enkelt få eleverna att delta på undervisningen i Idrott och Hälsa, som ämnet heter. Bakgrunden är att han vet att många inte deltar, att barn rör sig för lite och att konsekvenserna av det är allvarliga.

De allra flesta är överens om vikten av fysisk aktivitet för barn. Många tycker också att det är i skolan som de ska få mer. Så kanske det är, men vad hjälper det om eleverna väljer att inte delta? Var och en med sitt eget skäl. Då blir det istället ännu mer för de som redan deltar aktivt och många gånger har en rörlig fritid med en, två eller tre sporter de håller på med. Då når man inte målet ändå. Så visst är Kalle något på spåret.

Jag stod, lämpligt nog, på ett löpband när jag tittade på programmet. Min inställning till träning är ingen hemlighet. Och att det känns tungt kan väl absolut ha att göra med att jag inte har med mig någon träningstradition hemifrån. Inga vanor av det slaget. Lite sporadisk simning, skidåkning, promenader. Men mycket slit med hästar och andra djur förstås. Men då är det ju inte träning, utan på riktigt. Skolidrotten? Vad tyckte jag? Joodå, okej. Varken mer eller mindre. Satsade på att kämpa med det jag var bra på (laganda, samarbete, teoretiska prov, stå i mål, ta lyror, prova allt) och gjorde resten efter förmåga (sprang aldrig hela varvet, hoppade aldrig längst och engagerade mig inte särskilt i ”tävlingar”.) Det räckte bra.

Den riktiga idrottsläraren i programmet sade något jag känner igen mycket från mitt jobb i skolan, att det är på idrotten det märks först om en elev inte mår så bra för då deltar den inte. En hög andel av de elever som haft jobbigheter av något slag orkar liksom inte. Förmodligen skulle landets idrottslärare kunna vara visselblåsare för de elever som behöver stöd av något slag.

Kalle identifierade ett konkret problem. Eleverna har inte rätt utrustning. De uppger varierade orsaker. Att de är fattiga, för att de inte vill se ut som barn i regnkläder.

Han grejar lånekläder, men en tvättmaskin behövs också. Och då, när han ska samtala med rektorn om det inträder det jag också känner så väl igen: segheten och problemen. På många skolor tror jag det är precis så, en relativt enkel sak är ett stort problem. Oklart varför.

I en idrottslärares vardag behövs förmodligen tid avsatt för att hinna fixa med ett utrustningsförråd. Tvätta, sortera och hålla efter. Eller så kan någon annan göra det. En prioriteringsfråga.

Uppgivenheten i samtalen med lärarna i klassrummet känns i magen. Nu är de här bara exempel, men skolan måste vara  inspirerande för lärare, och därmed för elever. De personer som möter eleverna i skolan behöver ha ett rätt stort mått av om inte livsglädje så i alla fall stort engagemang. Det finns lika många synpunkter på hur det är att vara lärare som det finns lärare. Men i grunden, den som inte tycker lärarjobbet är roligt och givande behöver lämna plats för någon som tycker det. Givetvis måste förutsättningar och ledarskap främja ett gott klimat. Lärarrumsscenen kändes inte som ett gott klimat.

Ser att Croneman på DN också reagerade. Och givetvis kan just de här lärarna i klassrummet vara de allra bästa och de där sekunderna  i rutan vara helt missvisande.

Eleverna. Vilka fina och modiga elever som medverkar i programmet. Kalle uttrycker förvåning över att eleverna engagerar honom så. Det är det som är glädjen i skolan, att träffa alla de här personligheterna.

Kalle har en skön inställning, verkar tro att allt annat blir bättre om man springer lite. Tänk om det ändå var så …

Föräldramötet. Dit nästan inga föräldrar kommer. Jag vet inte varför, men är inte  förvånad. Ett temaföräldramöte om något … vad är det värt? Jag tänker på min före detta kollega som blev förbannad över föråldras agerande vid ett möte om ett asylboende där de skulle bevaka sina barns trygghet. Men på ett möte om knark (eller skolidrott) kommer nästan ingen.

Att välja att få ett barn är ett projekt. Utifrån kan jag se att det kommer att kräva minst 18 år där tid, pengar och energi måste prioriteras för att skapa en stabil tillvaro för barnet. Jag utgår från att den som väljer att bli förälder göra det för att den vill göra alla de där sakerna. Guida och fostra. Många av eleverna i programmet berättade att de inte hade en enda person att prata med. Som om de inte har några föräldrar alltså.

Jag kommer att följa alla kommande avsnitt. Jag hoppas att de kommer att förmedla en hel del om den svenska skolan, fyrkantigheten som finns här och där, underbara ungdomar och förhoppningsvis uppvaknande föräldrar. Att eleverna ska få chansen att bli individer som kan, orkar, vill och vågar fatta beslut som är bra för den själva och deras framtid.