För ett år sedan i övermorgon försvann Blues ifrån oss. Hon kom till oss i mellandagarna 1999 som en slags födelsedagspresent till mamma och firade milleniumskiftet i Närby. Den här bilden därifrån visar en liten plutt och en glad mamma.

En älskad, luden vän. Den första tiden fick vi hjälpas åt att se till att hon fick komma ut och kissa när mamma och Bertil var i ladugården och mjökade. Tre systrar fick masa sig upp vid halvsjusnåret för att vara med valpmonstret.

Hon var alltid i första hand mammas hund. Dunsen när hon lade sig mot toadörren om mamma var därinne.  Besvikelsen när hon blev ensam hemma med någon annan när mamma åkte. Den stora glädjen när mamma kom hem.

Allt allt allt ville hon vara med på. Och oftast fick hon också det, vänligheten själv. Mest schäfer, men också annat vilket gjorde att hon var liten. Länge tog folk henne för en mycket ung hund.

De spretande öron hon hade som valp rätade aldrig upp sig. Det ena fortsatte att spreta vilt och vackert.

 Här har hon lite vit färg på öronen för hon hade precis hjälpt till att måla stugan.

Det är bara julafton en gång om året men det räckte för att hon skulle lära sig att klappar under granen plus familjen i ring betydde paket också till henne, innehållande gottis. Vid julklappsutdelningen fick vi alltid börja med hennes paket annars kunde hon inte lugna ner sig.

För ett år sedan kom en SMS från mamma som berättade att Blues plötsligt blivit dålig, och inte längre hade balans osv. Veterinären sade att kanske var det en stroke.

SMSet kom just precis samtidigt som jag twittrat mkt olämpligt och därför behövde så att säga krishantera. Sårbarheten. Det ledde till ett mindre personligt sammanbrott, men också ett perspektiv på vad som faktiskt är viktigt. En minimediastorm eller en förlorad vän.

Min mamma brukar säga att man inte ska ha djur om man inte också förstår att de kommer att försvinna en dag. Det är tufft. Det allra bästa och det allra sämsta. Jag tror mamma fick intala sig själv mycket hårt att den regeln också gällde henne. Hon har haft hundar förut och genomlidit detta tidigare, men det gör inte att nästa avsked blir lättare.

De här bilderna (förutom valpbilden naturligtvis) tog jag helgen innan Blues dog. Vi satt ute och jag pratade. Hon verkade lyssna lite avmätt. I efterhand kändes det bra, för just den här gången pratade mycket om hur jag tycker om henne och vilken fin hund hon är. Ett sammanträffande sista gången jag hade fingrarna i hennes päls. Tur att jag inte visste det då.

Vi gick mot hagen.

Där satt vi och hängde med de andra djuren. En fin höstdag.

En älskad vän glöms aldrig bort, och lockar alltid fram ett leende.