I veckan bestämde sig 21-åriga Elin Ersson för att stoppa en utvisning genom inte sätta sig ner på ett plan så att det inte kunde lyfta, om de inte tog av en person som skulle utvisas. Hon filmade allt och vi kan se hur hon rädd men rakryggad genomför (nästan) det hon tänkt. Hennes plan handlade egentligen om att göra vad hon kunde för en annan person än den som nu fick gå av planet, då den förste inte var med.

Internationell media rapporterar. CNN. Independent. The Guardian. I Sverige har detta än så länge vid en snabb googling främst fått mycket uppmärksamhet av rasistiska nyhetssidor, en artikel i en större tidning och Expressens ledarredaktion som är oroade över flygförseningar i samband med dylik livräddning.

Jag har sett filmen. Jag fick rysningar när jag såg den. Jag grät när hon grät. Den otroliga styrkan hon visade. Hur hon använde ickevålds-principen för att påverka det hon tycker är fel.

NE skriver om civil olydnad:

”civil olydnad, ohörsamhet, lagbrott och uppmaning till lagbrott under åberopande av moraliska principer som står över lagar, regler eller order från militär eller civil myndighet, vilka då betraktas som omoraliska, orättvisa eller tyranniska. Syftet är att öka den allmänna politiska medvetenheten och mobilisera stöd för förändring. Civil olydnad bör skiljas från civilmotstånd, som riktar sig mot en illegitim överhöghet eller angripare. Kända förespråkare för civil olydnad har varit Henry Thoreau, Gandhi och Martin Luther King.”

Jag har varit aktiv i samhällsförändrande föreningar sedan jag var 14. Där har jag lärt mig om den här principen och möjligheten att använda den. NE ger exempel på personer som förändrat världen. Det finns en hel del fler, mer eller mindre kända. De har gjort sådant som gör att jag till exempel kan rösta och sitta i riksdagen som kvinna utan rika föräldrar. De har hindrat viktig natur från att skövlas och de har sett till att homosexualitet inte längre ses som en sjukdom. De har drivit fram tryckfrihetslag och strejkrätt.

I våras kom boken Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig ut. ”

”Stina Oscarson har tillsammans med serietecknaren Sara Granér det senaste året arbetet på en handbok i att vara medborgare, en inspirationskälla och kunskapsbank i hur man skapar förändring i ett samhälle utan våld. Kort sagt: vad som krävs för att demokratin ska upprätthållas.

En viktig inspirationskälla är den amerikanske tänkaren och Right Livelihood-pristagaren Gene Sharps idéer om icke- våld som medel för samhällsförändring. Boken kastar sig mellan teorier om demokrati och samhällsförändring samt ger konkreta exempel på lyckad aktivism.”

Ett modernt dokument som belyser den här viktiga frågan. Vad kan man acceptera och inte. Vad jag kan acceptera och inte.

I våras satt jag i ett bra politiskt samtal om demokrati och politikens förutsättningar med en moderat. Där och då sade jag att ju äldre jag blir desto mer förbannad blir jag. Tålamodet är mindre. Jag har sett skiten gång på gång och är less på att behöva göra det igen. Den där ilskan driver mig framåt. Jag blir inte lugnare med åren. Vilket presenterades som en självklarhet av den andre. Det verkar lugnt att vara lagd åt det mildare hållet.

Frågorna gnager hela tiden. I våras deltog jag också i ett samtal arrangerat av Diakonia som handlade om människor runt hela världen som slogs för sina rättigheter just med icke vålds-principer. Aktivister. I det samtalet sade jag noga att jag har den största respekt för aktivister. En kort tid innan hade jag gjort radio med moderaten som också var med i Diakonia-samtalet och där låtsades gilla att personer tagit striden, men i radion använde ”aktivist” som skällsord. Hycklare. Det är som att föraktet mot människor som orkar stå upp för det de tror på fast det svider triggar igång så mycket hos just moderater. Men det förtjänar ett eget inlägg. Kunskapen om civil olydnads innersta väsen är också sådär. En Gävlemoderat skriver till mig på Twitter i dag när jag skrivit lite om detta: Så den friheten tar man sig själv när det passar?

Så här skriver Martin Smedjeback, som själv idkat civil olydnad: Aktivister bör tänka efter innan de överträder lagen, men också laglydnad bör övervägas. Många katastrofer har möjliggjorts av att vi människor lydigt har fogat oss i vad statsledningar har beslutat. Borde vi inte oftare ställa oss frågan: med vilken rätt låter jag bli att ingripa när förtryck och orättvisor sker? När vi slutar stirra blint på lagen och istället frågar ”vad är det bästa jag kan göra för andra?”, då tror jag vi kan skapa ett betydligt rättvisare och fredligare samhälle än det vi har i dag.

Välavvägt. Olika från situation till situation. Exempel där man släppt ut djur som sedan farit illa kommer jag aldrig att sympatisera med (där kanske jag och Martin tycker olika).

 

Land skall med lag byggas var kung Karl XV:s valspråk, och det är naturligtvis så. Det betyder inte att befintliga lagar är moderna, humanistiska, har relevans för dagen eller aldrig ska ändras.

I den gråzonen har jag respekt för Elin Ersson och för andra människor som arbetar för det de tror på, är transparanta med vad de gör, är beredda att ta sitt straff och inte skadar någon. Den som kämpar för rätten till liv är helt enkelt svår att angripa. Jag beundrar modighet.

Mitt engagemang har mer och mer kokat ner i det. Livet är det viktiga. Det här handlar om migrationspolitiken. Att jag har fler frågor än svar där är knappast någon hemlighet. Att jag långtifrån är ensam om att ha funderingar om det visar bland annat det här.

Eftersom jag vet hur barnsligt kul en del kan tycka att en ledamot av justitieutskottet skriver detta och kan göra slöa fåntolkningar som ”hon tycker det är okej att bryta mot lagen”, vill jag bara säga att om du skriver så har du inte förstått min poäng. Eller mer troligt, vill inte förstå. Det här handlar om ett försök till intellektuellt resonemang (även om jag måhända misslyckas) om det allra svåraste, där inget är svart eller vitt. Där juridik inte handlar om att ha rätt utan att få rätt. Där lagen inte är statisk. Där de modigaste driver på för humanism. Alla tänkande människor borde ta sig en runda i hjärnan om detta.

Med allt detta som bakgrund kokar mina egna åsikter ner i mångt och mycket det som stod i demokratiutredningen fångat i meningen ”Civila olydnadsaktioner bör emellertid ses som ett naturligt inslag i en mogen demokrati.”

På Facebook skriver Magnus Wennerhag:

Så här stod det i den statliga Demokratiutredningens slutbetänkande (SOU 2000:1a) om civil olydnad: ”Lagen kan vara formellt riktigt tillkommen, genom en demokratisk beslutsprocess, men ändå inte motsvara grundläggande moraliska principer. Den civilt olydige ifrågasätter inte lagstyret som sådant utan bara en, på moraliska grunder, enskilt orättfärdig lag. Därför kan civil olydnad rättfärdigas och i vissa fall till och med vara ett sätt att faktiskt värna rättsstaten. Vi instämmer och menar också att civil olydnad bör ses som en symbolisk och öppen handling som bör syfta till att väcka frågor och skapa en dialog. […] I dag står dessa medborgargrupper och företrädare för det etablerade samhället ofta långt ifrån varandra. Förståelsen för motparten tycks vara mycket liten. Civila olydnadsaktioner bör emellertid ses som ett naturligt inslag i en mogen demokrati. Det är därför absolut nödvändigt att det inleds en öppnare dialog om den civila olydnadens plats i den moderna demokratin.” (s. 205)

Även om en sådan skrivning kan tyckas fjärran från dagens politiska klimat, skrev år 2000 alla riksdagspartiers representanter i utredningen under på detta (förutom MP:s och V:s representanter som tyckte det behövdes mer långtgående skrivningar, och FP:s representant som tyckte skrivningarna var för ”oprecisa och accepterande”). Ibland förändras det politiska samtalet snabbt.

Min respekt till den som agerar för att värna liv utan att skada.