Det här är ett knepigt kapitel.

Eftersom normen i samhället är att kvinnor är gjorda för barnuppgiften och ska 1) drömma om de egna barnen 2) generellt vara omhändertagande och tycka om små barn oavsett vad, är det lite trixigt att ha hamnat utanför den kategorin.

Det har uppmärksammats mycket de senaste veckorna. Det har kommit en ny bok, Ingens mamma. Trodde att jag hade kunnat köpa den på stan i dag, kunde jag inte. Får beställa. Så här presenteras den: ”Litteratur, tv, tidningar och radio matar oss med berättelser om moderskap, ofrivillig barnlöshet, livspussel och kärnfamiljsmys. I Ingens mamma skriver tolv kvinnor som vill något annat. Kvinnor som självmant har valt att sterilisera sig innan 30-årsåldern eller hellre låter sin partner bilda familj med någon annan än att själv bli mamma. Som tycker att klimakteriet är befriande, att vårt förhållande till barn liknar en religiös kult och att det är dags att uppvärdera andra relationer än dem mellan barn och föräldrar.”

DN kör en fantastisk reportageserie om människor som mer eller mindre medvetet valt bort egna barn.

Stina och Jonas till exempel. ”Jonas berättar hur han hamnat i situationer där någon håller upp sin bebis framför honom och frågar: ”Nu blir du väl ändå sugen?” – Säger man nej i ett sådant läge tolkas det som om man kritiserar deras livsval, till och med deras barn, säger Jonas. Det enda som accepteras är att man säger: ”Jo, snart rasslar det nog till.” Alla vill ha bekräftelse på att de har gjort rätt val själva: ”Titta vilka fina barn jag har, och vilket bra val jag har gjort.”

Johan som valt att sterilisera sig för att ingen ska ha en förväntning på honom att vilja bli far till barn han inte är sugen på.

”Johan menar att barn medför att man på något sätt måste ge upp en del av sitt vuxenliv för att anpassa sig efter barnets behov. När han berättar det brukar han få höra att han är ”egoistisk”. Men han menar att många val som vuxna gör är för deras eget bästa. – Vilka val man än gör i livet, gör man dem väl med utgångspunkt i vilket liv man vill leva. Jag kan inte se att det är något särskilt egoistiskt med det här valet.”

Gabriella som tar upp problematiken när den ena vill men inte den andra och att trycket på att få barn i dag också är väldigt stort hos på samkönade par. ”– Jag har alltid varit öppen med att jag inte vill ha barn. Precis som jag alltid varit öppen med att jag är lesbisk. Men man har all rätt i världen att inte svara på varför. Och ibland vill jag verkligen slippa svara. Det är inte alltid den som avviker från normen som ska behöva förklara sig.”

Av det som snurrat på slutet har jag med stor fröjd och tillfredsställelse läst Lena Anderssons text Barnalstring är frivillig. Det är svårt att lyfta delar ur den eftersom helheten är grejen och det står så mycket som jag själv nu slipper både formulera för mig själv och uttrycka.

För det är så, när omgivningen nu i ganska många år, beroende på hur mina relationer sett ut, frågat och tryckt på och undrat och sagt att jag skulle bli en sån himla bra mamma osv osv, så har jag bara känt en blandning av dovt illamående och stark panikkänsla. Allt som har att göra med egen graviditet, förlossningar och konceptet att vara förälder känns inte alls bra för mig. Jag kan inte se mig i den rollen, det finns inget som lockar. Jag får adrenalinpåslag av stress vid blotta tanken på att det skulle hända mig. När jag hör om andra i liknande situation, eller läser de här texterna, förstår jag att vi alla utsätts för ungefär samma sak. Snack om egoism eller att vi ska vänta så kommer suget. Eller som i texten ovan, att om man ser ett litet barn ska man vilja ha ett eget, det ska så att säga suga i någon livmoder. Händer aldrig mig. Den knyter sig.

Vad händer med mig när jag träffar ett litet barn? Så litet att det inte kan gå och prata. Om det är avlägset bekant hejar jag och spanar lite på det, och hoppas att det inte ska skrika för det kan jag inte hantera. Jag hoppas också att en frejdig förälder inte ska ge mig det i och tro att jag ska tycka det är kul att hålla. Det tycker jag inte. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med barnet. Eller ungen, som vi säger i Hälsingland. Det har hänt att folk i god tro släng över en unge innan jag hunnit protestera och att jag blir stel är det minsta man kan säga.

Jag har begåvats med syskonbarn. Först kom tvillingar. De går nu i förskoleklass, och jag minns mycket klart hur jag oroade mig över hur jag skulle hålla och fixa. Det gick rätt okej ändå (Gjorde det inte Jessica?) för jag tycker självklart om dem och (varför behöver jag ens säga det?) vill bygga en relation för framtiden. Vi ska ju känna varandra länge. För ett år sedan kom nästa. Vi snackar en del när vi ses, men gångerna jag har hållit i honom är lätträknade. Jag connectar gärna när han sitter i annans knä och viftar med en nyckelknippa eller vad de nu går igång på. Snart kommer ytterligare ett, det blir väl ungefär samma.

När de sedan börjar kommunicera med tal, då är det roligt. Jag är galen i treåriga tjejer med tofsar och glasögon som pratar vitt och brett om knasiga (helt rimliga) saker. Eller killar som lägger pussel med stor inlevelse. Eller fuskar i sällskapsspel.

Men! Jag vill verkligen inte ta eget ansvar för något av de här små barnen. Jag är helt enkelt inte utrustad med ådran. Det finns inget sug. Det är skitkul att träffa syskonbarnen, och också lite, lite skönt att veta att de inte kommer att trängas med mig i sängen på natten. Jag skulle göra mycket för dem om det behövdes, men det behövs liksom inte just nu eftersom de har en underbar mamma.

Så här skriver Lena Andersson och precis så här känner jag: För mig har det aldrig känts som en självklar och ”naturlig” del av mitt tänkande om mig själv och livet att jag en dag skulle bli förälder. Att jag skulle vara mamma är så konstigt att det till och med känns besynnerligt att vara ”ingens” mamma. Själva ordet mamma förbundet med min person reser inre motstånd.

I texterna jag länkar till ovan finns så mycket klokheter. Det här med att man skulle vara emot barn. Nej, inte alls. Jag har till och med valt ett yrke där jag jobbar med stora barn, ett yrke som jag trivs mycket bra med. Unga människor är riktigt roliga. Jag har alltid känt ett stort engagemang för mina elever.

Att man skulle ifrågasätta andras val. Nej, hur skulle det påverka mig hur andra gör? Inte det minsta. Vill de ha ett barn eller sju. Varsågod! Däremot ser jag ju också, i mitt yrke till exempel, hur föräldrar efter att ha valt barn (oavsett antal) sedan inte engagerar sig särskilt mycket, vilket för mig är helt obegripligt. Om det nu stämmer, detta med att barn är meningen med livet, så lägger rätt många föräldrar ganska lite tid och energi på den meningen. Men det är en annan historia som har med många faktorer att göra.

Mitt val skulle vara ett hån mot de som inte kan få barn. Precis som andra utan barn har jag fått höra det. Helt obegripligt resonemang. Ska jag behöva göra nåt jag inte vill, trots att det på minsta vis hjälper andra? Märkligt. Men inte ovanligt alls att det kommer fram. Den ofrivilliga barnlösheten är något helt annat. Något helt annat! Bör inte ens talas om i samma resonemang.

Sociala medier ger mig ytterligare en dimension på det här. När jag ser nyblivna föräldrar som tidigare sysslade med blandade saker, byta ut sin profilbild till en med sitt barn på och fokusera allting på det nya barnet. Allt allt allt verkar nu handla om det. Inget mer ryms. Då förstår jag att det finns personer som är mer lämpliga för föräldraskapet, som gillar att helt gå upp i det och bli ”MAMMAN”, det är då jag förstår att jag är en annan sort. Det är de som kommer att i första hand kalla sig ”trebarnsmamma” i olika sammanhang som om det gav dem automatiskt mer status än andra utifrån föräldraskapet. Jag vill inte behöva motivera min existens utifrån vad jag avlat.

Är du inte rädd för att bli ensam när du blir gammal? Detta är lite en kärna. Att en skulle skaffa barn för att ha dem som någon slags redskap för sig själv. DET OM NÅT ÄR VÄL EGO! En gång sade en fembarnsförälder till mig att barnen var hans pensionsförsäkring. Härligt, behöva vara pappas arbetare tills han dör. Jag ser på invidiver som fria. Föräldrar förvaltar dem en stund, och gör de det på ett bra sätt kommer barnen att vilja förvalta den relationen och troligen ge tillbaka. Annars inte. Och med tanke på hur många ensamma äldre det finns i Sverige, så verkar ju inte avynglig vara en garanti för sällskap. Nej, jag är inte rädd för att bli ensam. Inte det minsta. För jag vill umgås med folk som vill umgås med mig, inte de som gör det för att de känner ett blodsbandstvång.

Men din mamma vill väl ha barnbarn? Jaha? Jag är som sagt ingens redskap. Min mamma är dessutom en sån klok människa som uppmuntrat mig att göra det jag själv vill och aldrig en sekund undrat om jag inte ”vill ha smått”. I situation där partner pressat har hon stöttat mig. Fint! Det finns de som klarar av att agera utanför normen nämligen, även äldre damer som förväntas inte vilja annat i världen än att få ta del av (världens fånigaste uttryck) livets efterrätt. Förlåt mamma för att jag kallade dig en äldre dam, 52 är ingen ålder!

Du kommer att ändra dig Elin! Jaha. Ja, kanske. Det är ingen princip det här, det är en känsla. Den kan ändas. Men inget tyder på det. OCH VAD HAR DU MED DET ATT GÖRA?

Det är också helt irrelevant. Jag är bara så trött på att i dag ses som udda för att jag inte vill byta bajsblöjor. Det känns fint att fler talar ut om det.