Husby. Ett ortsnamn och ni vet vad jag menar. Inte själva det geografiska utan det som händer just på den platsen. Som hänt på andra platser tidigare och som enligt uppgifter i natt spritt sig till andra orter i Stockholmsområdet.

Jag har följt diskussioner i sociala medier, ledartexter, diskussioner i nyhetsprogram och morgonsoffor.

Min slutsats är att det går att förhålla sig på många sätt samtidigt. Jag tar avstånd från våld och förstörelse. Samtidigt kan jag förstår varför det händer. Jag kan bolla förklaringar kring det, utan att tycka att det är okej.

Polisen. Jag vet att Polisförbundet försökt driva att det behövs ett större arbete kring etiska frågor i kåren. Det gör de av en anledning. Att de inte får gehör är olyckligt. Vi har sett tidigare att enskilda poliser inte verkar ha en stabil värdegrund. Det betyder däremot inte att hela polisväsendet består av människor som är rasister och beter sig illa i sin yrkesutövning (eller annars).  Det går att tycka att polisen måste finnas där det händer mycket, utan att tycka att några av dem därför får bete sig illa mot andra.

Polisen upprätthåller ordningen och ska skydda medborgare. Dels hindra de som gör felaktigheter från att göra fel (för allas skull, inklusive våldsmakarnas egen skull), dels skydda alla som befinner sig i området från att drabbas.

De rasistiska undertonerna. Att det är invandrare som inte är tacksamma över ”att ha fått komma hit” som nu förstör. De bruna krafterna bräker högt. Vill göra skillnad på människor med blont hår och svart hår, det ynkligaste någon kan göra.

För mig handlar det här om klass. Om vilka reella möjligheter människor upplever sig ha och hur mycket som står på spel. Jag brukar prata om hur vi får människor att inte välja kriminalitet. Jag tycker inte om begreppet ”hamna” i kriminella kretsar som brukar användas. Varför gör man ett sådant val, att göra kriminella handlingar? Olika såklart. Men den som inte känner att den har något att förlora på att göra kriminella saker har inte så många skäl att låta bli. Särskilt inte om den upplever att den har något att vinna på kriminaliteten. DU kan aldrig veta vad någon annan känner.

Jag tycker aldrig att det är ett bra val att välja kriminalitet. Och det skulle vara lätt för mig att likt alltför många andra ensidigt hävda att eftersom man har ett eget val har man bara sig själv att skylla om man hamnar snett.

Eller det härliga ”jag har minsann inte haft det så lätt men jag har kämpat”. Att enbart utgå från sig själv. Vi vet väldigt lite om varandras ryggsäckar. Vi har nog kämpat allihopa, men några har fått batterierna bättre laddade än andra. Bara för att en orkar betyder inte det att alla andra orkar.

Det kan vara lite patetiskt men låt mig göra en uppenbar klassjämförelse.

En person föds i en mycket välfungerande familj. Föräldrar med hög utbildning, välbetalda jobb. Kärleksfullt. Många vänner. Stort nätverk. Resor, språkresor. Skolan går som en dans. Erbjudanden om sommarjobb hos bekanta och inför vuxenlivet finns precis alla möjligheter och alltid föräldrarna och deras plånbok att falla tillbaka på. En grundmurad trygghet.

En person föds men kan inte bo med sina föräldrar pga deras missbruk. Familjehemsplaceras. Svårt att få skolan att fungera pga dyslexi och bristande stöd. Få eller inga riktiga vänner. Inget nätverk. Får byta familjehem flera gånger. Får veta att biologisk pappa tagit livet av sig.. Vet inte hur mamma mår. Klarar inte grundskolan. Vid 18 år sparkas den ut från familjehemmet. Har ingen egentligen.

För att förekomma missuppfattningar: Jag menar INTE att 1) alla från Husby har haft en rutten barndom eller att alla kriminella har det 2) att alla familjehemsplacerade har det dåligt 3) att alla som växer upp tryggt får bra liv

Det enda jag menar är att det är lätt att förstå hur en hopplöshet kan byggas upp av vissa situationer. Om man vill förstå.

Att analysera, fundera och nyansera är inte att samtidigt ursäkta som det här och där påstås. Det handlar om insikten att det inte finns ”en sanning”, att det inte finns ”en verklighet”. Det är grått. Allt är grått.

När människor gör val du inte förstår är det din skyldighet att fundera över hur det kan bli så. Och om valet är uppenbart dåligt, skadligt för den själv eller andra att fundera över om du kan vara en del av ett annat alternativ.

Men vad har detta gett, förutom brända bilar, rädda människor och en hel del självutnämnda experter? Att vi nu pratar om det här.

Jag väljer medvetet att inte göra detta till partipolitik. Ni tänker ju själva.

Lästips: Anders Lindberg och Jenny Wennberg.