Jag har varit aktiv i SSU ganska precis tre år.
Det första som hände var att jag blev vald till disktriktskassör och fick börja med att styra upp ekonomin i distriktet, dvs plocka bland papper och kolla upp sådant som inte blivit gjort av de stora duktiga pojkarna som hemskt gärna ville berätta för mig hur saker skulle skötas men uppenbarligen inte själv kunde göra det. Jag hittade rutinerna så nu har distriktet åtminstone en ekonomihantering som är mycket hållbar.
Ett år senare blev jag distriktsordförande. Det var tröttsamt. SSU tror sig själv vara bäst i världen på möten och organisation, men det fanns här ingen kultur av att skicka kallelser eller att dyka upp på möten om man inte påminner innan med täta sms och telefonsamtal, det var en kamp att få tom de egna att komma till möten vi behövde ha.
När jag första gången hade makten över medlemssiffrorna för att uttrycka det så, slutade det med att jag satt på ett möte och grät för att jag var så förbannat arg, arg på dom som inte ville skriva ut personer som helt uppenbart inte ville vara medlemmar, utan upprätthålla det sjuka SSU-systemet. De medlemmar som inte hörde till en aktiv kommun som själv fick bestämma över hur siffrorna skulle se ut kunde jag således stryka och därmed halvera distriktets medlemsantal.
Det år jag var disktriktsordförande slet jag också tappert med att få in de siffror och uppgifter från de som hållit i kurser för att kunna göra en redovisning till landstinget. Och till slut gick det men jag hade ont i magen hela den sommaren när det stod dolt nummer på min telefon. Det handlade defintivt inte om att vi fuskat och jag därför var skraj, utan för att de kunde komma att efterfråga uppgifter jag skulle får svårt med att få fram. Utan Evas stöd vet ja ginte hur det hade gått.
Strax före julen 2004 kom historien om Ardalan och hans käkagratiskampanj. Suck! Det är inte undra på att politiker blir maktfullkomliga när det liksom börjas med fultspelet och hålla varandra om ryggen i god tid.
Jag såg innerligt fram emot den dag för ganska precis ett år sedan då jag lämnade över ordförandeskapet. I precis rättan tid. För sedan var nästa mediadrev igång. Medlemssiffrorna. Lyckan var stor över att jag hade gjort precis allt i min makt att rätta till Gävleborgs siffror så mycket jag kunnat. Och att kunna hänvisa media till den nye distriktsordföranden.
Så kom sommaren och kongressen närmade sig. Och jag sade ja till att sitta i FS (fråga aldrig varför). När jag var ett alternativ började den personliga smutskastningen där jag fick veta att jag tyckte både det ena och det andra som jag aldrig sagt, dessutom på kurser jag aldrig närvarat på.
Jag orkar inte ens gå in på sådant jag hört sägas om mig under den här tiden eller hur folk kan behandla en för att de tror man tycker eller är på ett speciellt sätt. Eller hur man förväntas ha lojaliter åt olika håll. Alla olika normer jag inte har en susning om och därför trampar i klaveret nu och då och får onda ögat.
Jag skiter i det, för förlusten är inte min. Jag vet vad jag kan och vad jag är och vad jag tycker. Jag har inte för avsikt att göra en politisk karriär där jag ska handplockas till minister och har därför heller inget behov av att vara bekväm och snäll och kompis.
Det är så mycket jag inte förstår i hur mentaliteten i SSU är, och jag vill heller inte förstå för jag vill inte vara en del av den. Ingen borde få gå med i SSU innan de fyllt 20 eller fullt har kraften att ifrågasätta sådant man hör.
Jag tycker inte om den stämning som piskas upp där man som ingrodd SSUare på allvar verkar tro att SSU har patent på att göra bra saker. Jag ser en organisation med enormt stora brister och dålig framförhållning men med enorm potential. Frågan är hur mycket cred man ska ha för det när den inte utnyttjas till fullo.
Och så detta nu senast idag när man precis varit arg över Mats minst sagt puckade mejl. En ombudsman som kopplar ihop Reinfeldt med pedofili. Är det roligt? Är det tufft? Är det så man själv vill bli behandlad?
Jag tror helt och fullt på SSUs politik. Mer nu än för tre år sedan.
Men SSU MÅSTE komma ifrån en stämning av lekstuga. SSU måste bli seriösare. SSU måste ha koll.
