För ett år sedan trodde jag att mitt liv var slut. Inte så att jag fick besked om en livshotande sjukdom eller att en bil kom oroväckande nära i hög hastighet. Istället handlade det om att det blev uppenbart att jag och M inte längre skulle höra ihop.
Och då tog det enda liv jag sett framför mig abrupt slut. Vi skulle inte längre göra allt det där vi hade sagt. Vad fanns då kvar?
Jag hade fel. En av de gånger jag varit gladast över att ha fel.
Ett år senare ser jag istället att det istället gav otroligt mycket, från stort till smått. Mina vänner, som kanske hamnat lite vid sidan av, visade sig återigen vara de bästa i världen. Satt hos mig när jag grät, pratade sjukt mycket i telefon med mig. Och de klagade inte ett dugg. Som jag hörde i alla fall. Det gjorde ont länge och vissa saker kommer alltid att göra ont, men jag har lärt mig att så måste det vara. Och en massa annat har jag lärt mig.
Jag gör en massa mer saker istället för att sitta hemma och se på TV och äta med M. Mys som det kallas. Mycket trevligt men tragiskt för personligheten. Jag har tackat ja till uppdrag som utvecklar mig och visat mig själv att jag klarar av det jag tidigare bara funderar över. Jag har börjat dansa, jag möblerar som jag vill och andra småsaker som ändå gör stor skillnad. Drar sladdar till än det ena och än det andra till exempel. Och kan nu se att jag hade blivit en ledsam person som jag inte alls ville vara. Som ställde upp på en massa dynga bara för att. Vars glädje över det mesta någonstans hade kvävts. Utan att jag ens märkt det.
Och nu svävar den fritt. Glädjen.
Idag ser jag att jag inte har förlorat någonting, jag har bara vunnit. Allt.