Rubriken är hämtad från min engelskbok i mellanstadiet som jag tror hette Mr Mooney.

HUr som helst så ställde mormor mig den intelligenta frågan för ett tag sedan om hur isbjörnarna egentligen räddas om man skänker pengar. Jag skulle ringa henne och berätta nyss men hon har väl annat för sig än att svara.

På WWFs hemsida skriver man att en del avpengarna går åt till arbetet med att minska växthuseffekten, vilket är diffust men grymt bra. Men de har också en isbjörnspatrull och den jobbar konkret bland annat så här:

· Isbjörnspatrullen har en jourtelefon dit 
 lokalbefolkningen kan ringa när isbjörnar
  närmar sig samhällena.

· Isbjörnspatrullen har ett nära samarbete med

  de lokala ryska polismyndigheterna och under
  2007 fälldes de första tjuvjägarna som dödat
  isbjörnar.

· Ett nytt naturreservat bildades med hjälp av

  WWF i Vankarem våren 2007. Ytterligare ett
  reservat bildades 2008 för att skydda världens
  största valrosskoloni i Ryrkaypiu, Tjukotka.

· För att förhindra att isbjörnarna går in i

  samhällena för att leta mat under vintern har 
  mer än 1000 döda valrossar lagts upp som
  enorma matplatser utanför byarna.

Själv skänker jag pengar till apor och tigrar och barn. Det gör jag dels för att känna mig god, dels för att det behövs. Och jag blir väldigt provocerad av de som borde ha råd att skänka men avstår. INGEN motivering är hållbar.

Gått fram och tillbaka till pakethämtningen. Dog nästan eftersom jag innan hjälpt till att bära upp däcken till vinden. Shit vad det var tungt. Följande böcker har jag fått:

 Som om ingenting – Katarina von Bredow (som återigen skriver om gubbar som gillar yngre tjejer)
 Makt, mod och motstånd – Benny Haag (som precis som jag vill säga "sanningar" om alkohol)
 Om arternas uppkomst – Charles Darwin (jubileumsår, för att ta del av hans egna ord)
 Härskarteknik – Elaine Bergqvist (alltid lika viktigt, att upptäcka och själv undvika)
 Sommardöden – Mons Kallentoft (för att jag gillar deckare)
 Min far hade en dröm – Barack Obama (för allmänbildningen)

När jag har en bunt nya böcker känner jag mig rik! Vilken otrolig förmån i den här världen att trots att jag är kvinna kan jag läsa och får läsa vad jag vill. Så förspänt har inte alla tjejer det. Tyvärr. Och så sägs det att det inte finns något patriarkat?!

Efter en dusch gick vi med solbrillor ner på stan för att äta/fika på Flanörfiket. Alltid är personalen så trevlig där. Magen är nu full av det och jag ska sätta mig på the balcony (som nu inte har några överskottsstolar men ett underskott på blomster) och läsa ECO Queen. Lockades av vackra muffins på omslaget. Och att den är lite tvistigare än Damernas Värld och Elle. Tror för övrigt att jag ska välja två tidningar som jag ska läsa, sen blir det inget av de andra alls. Någonsin. Har verkligen infriat löftet om att inte köpa Amelia. Skittidning med fula färger och lay out. Dessvärre köpte jag sommarens temanummer om hur man ska bli smal. Inte för det smala utan för att man fick en kräm med på köpet som jag länge velat prova. Kräemen vad skön och tidningen som väntat risig.

Så här blir det när Top Model-sidan av mig kommer fram. Med mig innebär det att jag ser på Top Model, inte att jag är det. Och inte att jag vill vara det heller. För man ska använda det man har och i mitt fall är hjärnan bäst.

Så står det. Vet inte om det är sant. Känner mig ganska nyvaken efter att ha varit uppe en timme. Markus springer och jag äter ost. Sedan är det dags att bära upp vinterdäck på vinden. Kunde glädja mig mer. Hasse har så tunga accesoarer. Ska försöka hämta mitt paket med böcker som levereras till Coop Fjällbacken. Det är INTE nära. Tror det blir tillfälle att sitta på balkongen och göra annat som jag måste, som är ungefär som det här, sköts bäst med datorn.

Brynäs that is.

Rubriken är plankad från dagens Lotta Gröning. Jag tycker Lotta har så fel. Mitt liv är just nu sådant att jag flera gånger i veckan träffar massor av våra hårt jobbande socialdemokrater i Gävle. Vi är många, vi resonerar och vi står väldigt tryggt i poängen med vår politik. Lotta har aldrig träffat oss och jag tycker inte om den generalisering som hon eller en rubriksättare gör. 

Jag menar inte att antalet eller resonerande är en garant för att man är rätt ute, därför lade jag till detta med tryggt. Vi vet precis vad vi jobbar för, ett jämlikt samhälle. Det är inte lätt, det är faktiskt skitsvårt. Som styrande parti lokalt (ihop med v och mp) är det nu vi som får göra prioriteringar som inte alls känns bra i olika nämnder. Men vi har inget val. Skatteunderlaget försvinner med massor av miljoner. Då krävs indragningar och omstruktureringar för att garantera en välfärd. En del av det kan vara att somligt blir dyrare för vissa, dyrare för vissa som har råd. Varför ska äldre människor som inte är i närheten av att kallas för fattigpensionärer få subventionerad mat exempelvis?

Folkpartiet pratar och pratar om hur viktigt det är att ha många lärare i skolan. Är det? Jag tycker det är viktigare att istället prata kvalitet. Många lärare är inte per automatik detta.

Borgarna har varit framgångsrika i den politik de drivit efter valet 2006. De har omfördelat pengar på precis motsatt sätt som den socialdemokratiska ideologin säger. De har genomfört skattesänkningar som de redan rika tjänar mest på. I dag ser vi ett samhälle där många människor har nästan ingenting. Borgarna skyller på finanskrisen. Det är lätt så klart. Hade läget kunnat se lite annorlunda ut, hade resurserna kunnat fördelas på ett annat sätt om de INTE låtit rikingarna behålla så mycket? Självklart.

Jag tjänar ganska bra med pengar. Behöver jag egentligen den tusenlapp (?) som jag fått behålla varje månad extra? Alltså, egentligen? Hade jag inte hellre sett att vi fortsatt behålla ett socialt skyddsnät? Hade jag inte hellre sett att de pengarna funnits för att exempelvis dämpa fallet i kommunderna där socialbidragskostnaderna skjuter i höjden? Självklart hade jag hellre önskat det så. Jag hade också accepterat en skattehöjning. För att vi måste hjälpa varandra. Vi har ingen om vi inte har varandra. Så tänker man sant socialdemokratiskt.

I borgarnas värld är allmosor ett alternativ.

Så nej Lotta Gröning, ingen kris i min socialdemokratiska hjärna i alla fall.

Jag och mitt röstkort.

´

Jag och Fanny under förhandlingarna.

Mona talar i Sandviken, på dagens distriktskongress. Utan kris.

Min förra fotkräm tog slut. Problem, eftersom ni som stadigläser vet att jag vurmar för att man ska ha ordnade fötter. Så i dag tog jag den här. Har inte provat så mycket Weleda förut, men borde eftersom det får mycket beröm och inte är djurtestat.

Den här texten är också lockande: Weleda Fotkrem motvirker også fotsvette, gnagsår och fotsopp.

Hur som helst har jag nu gnuggat in detta på fötterna och det känns MYCKET bra. Luktar dessutom verkligt fräscht. Go buy! Tror det kostade en hundring eller så.

Promenerade upp till Brynäs Centrum bara för att. Skrapade sönder/bort ett gäng av Folkfrontens äckiga klistermärken med rasistiska budskap. Och då gör det inget om naglarna ryker. Nästa gång ska jag ta med mig ett verktyg. Det finns få saker jag tycker så illa om som den bruna röran. Jag brukar trösta mig med att den inte är sprungen ur de skarpaste knivarna i lådan. Men just det är också så sorgligt. Man känner sig så låst, så det enda man kan bli bra på är att bli nazist. Illa. Men… många har det jobbigt men är långtifrån den här kletiga röran, så det beror nog också på ren och skär idioti.

Kikade in på Kupan. De hade många fina och billiga saker. Som någon annan får köpa i dag. Jag kanske går på jakt efter pocketböcker och gamla böcker om Annika & Turk, Britta & Silver och andra hästflickor och hästar någon annan gång.

Elin, nu har min föreenevighetsenpresentfråndig gjort sig obrukbar. Nu får den bli något nytt!

Lina stod och diskade när jag kom hem. Då blev hon rädd och då gick det så här.

Men det är värre när riktiga hjärtan går i kras. Då är det här ingenting!

När man får sådana här mejl så förstår man ju att det inte är Mona själv som sitter och mejlar. Det är någon informationsavdelning. Det tycker jag är löjligt. Väldigt löjligt.

När jag var liten hade min mamma ett gäng handarbetstidningar som var samlade i gula platspärmar. Förmodligen stelt sönderspruckna i i dag. Dessa tidningar hade ett uppslag som handlade om hur man kunde pyssla olika saker. Själv eller med sina barn. Jag bläddrade ofta på de där sidorna men kunde aldrig göra någonting för vi hade inga som helst specialsaker för pyssel hemma. Jag tror inte heller jag frågade om vi kunde köpa, jag visste väl att det var dödsdömt från början eftersom mamma inte uppskattade den typen av pyssel. Alltså kunde jag inte pyssla så mycket när liten. Mitt närmaste var kanske när jag fick fatt i rester från en krita som använts till att skriva kotavlor (som en namnskylt vid varje ko med information om diverse) som jag kunde rispa mot en gråsten.

Därför frossar jag nu i pyssel. När jag själv får bestämma. Det är inte alls särskilt tokigt att vara vuxen.

Nu läser jag ett nytt nummer av en scraptidning.