När man får sådana här mejl så förstår man ju att det inte är Mona själv som sitter och mejlar. Det är någon informationsavdelning. Det tycker jag är löjligt. Väldigt löjligt.

När jag var liten hade min mamma ett gäng handarbetstidningar som var samlade i gula platspärmar. Förmodligen stelt sönderspruckna i i dag. Dessa tidningar hade ett uppslag som handlade om hur man kunde pyssla olika saker. Själv eller med sina barn. Jag bläddrade ofta på de där sidorna men kunde aldrig göra någonting för vi hade inga som helst specialsaker för pyssel hemma. Jag tror inte heller jag frågade om vi kunde köpa, jag visste väl att det var dödsdömt från början eftersom mamma inte uppskattade den typen av pyssel. Alltså kunde jag inte pyssla så mycket när liten. Mitt närmaste var kanske när jag fick fatt i rester från en krita som använts till att skriva kotavlor (som en namnskylt vid varje ko med information om diverse) som jag kunde rispa mot en gråsten.

Därför frossar jag nu i pyssel. När jag själv får bestämma. Det är inte alls särskilt tokigt att vara vuxen.

Nu läser jag ett nytt nummer av en scraptidning.

Nu har jag hunnit allt jag hade tänkt att jag skulle hinna på jobbet den här veckan och det känns väldigt bra. Nu ska jag rätta lite diagnoser.

En liten pluttig mattelektion kvar. Sedan ska jag träffa Kicki och hämta upp mina nya ansiktsgrejer. Läste i DVs bilaga om skönhet som kom på posten i går att det är störtviktigt att man är noga med sådant när man fyllt 30. Och att man undivker solen. Det ska jag bli bättre på. Inte för att jag är någon solpressartjej. Jag gillar att läsa i solen, men det är egentligen boken jag gillar mest, inte solen. Jag ska köpa en bred hatt och bra solskydd. Solarium har jag aldrig provat i hela mitt liv. Präktiga tjejer sysslar inte med sådant. Och självklart ska det vara åldersgräns på sådant. Kidsen har dåligt omdöme. Och deras föräldrar.

Klart är att är man fattig är risken större att man bli överviktig. Ingen nyhet att hälsa är en klassfråga. Det är illa.

Känner mig just nu mycket tillfreds på min arbetsplats och har fått många bra saker gjorda idag och haft två bra lektioner. Nu ska jag gå in och göra den tredje och sista för dagen. Det vore praktiskt om någon årskurs alltid hade prao. Faktiskt.

Vad ska vi då göra? Vi ska se på två spännande filmer om värme, för värmelära är vad vi håller på med i nian just nu. De tycker det är halvkul. Ungefär som jag. Men jag ser alltid entusiastisk ut för det har jag betalt för.

I kväll ska jag prata om jobbpolitiken med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I KS-salen halv sex. Ska sitta och jobba kvar lite här innan jag åker in för jag vet ändå inte vad jag skulle göra av pausen. Bättre att jobba då. Jobba är kul.

Skolan får mycket skit. Hur mycket av den skiten härrör från individer på skolornas lönelistor som helt saknar glöd och engagemang för det de förväntas göra, och därför heller inte gör? Det finns elever som är rädda för sina lärare, som inte känner sig sedda och som istället för att bli undervisade får lyssna till fiskehistorier. Elever kommer till klassrum och möter lärare som inte förberett sig utan kör på ett känn som inte finns.

Vi måste ställa krav på våra lärare. Det är lätt att tala om kontrollen av våra barns kunskaper, men det är att börja i fel ände. När vi inte kräver och kontrollerar kvaliteten på de som undervisar våra barn ska vi inte göra det med barnen. Och om vi ändå gör det, ska vi bli förvånade när dåliga lärares elever får dåliga resultat. Tydligen.

Diskussionen om lärarkompetens måste tas. Jag vågar säga att det inte enbart är en fråga om formell behörighet. Att ta sig igenom lärarutbildningen kräver inga Einsteins. Det är grupparbeten den som så önskar kan glida igenom. Det är praktikperioder där varken handledare eller ansvarig från lärarutbildningen, vågar säga till en olämplig kandidat att den är just det.

Ställ höga krav på de som ska läsa lärarutbildningen. Förutom betygen är intervjuer lämpliga. Vilken människosyn råder? Vilken kunskap om hur samhället fungerar finns? Hur ser man på lärarrollen?

De flesta lärare är fantastiska. Brinner för sitt jobb och slår knut på sig själva för att hitta framkomliga vägar. Ibland är det för att det är en lärares uppgift, ibland är det för att kompensera resurser som inte finns i form av grupprum eller bibliotek. Det är dåligt, men en annan diskussion.

Jag kräks på kommenteraren "-Den som bara fick undervisa …" Vilken grotta har en sådan lärare kravlat fram ur? I dag ser inte lärarjobbet ut sådant att man sitter längst framme vid katedern med pekpinnen till hands och berättar sanningar. I dag handleder vi barn och ungdomar mot en framtid som kommer att kräva mycket av dem. Där krävs inte främst av barnen att de sitter i räta rader och lyssnar.

I skolan måste det hända nytt, snappas upp aktualiteter att tala med eleverna om, åka ut på studiebesök. Lärare måste nätverka och vara kluriga. Inte ha någon slags arkiv över lektioner som man kör år efter år. Kopior på gamla arbetsblad är ett svaghetstecken, liksom att diskussionen om kepsens vara eller inte vara fortfarande ligger på topp fem för många lärare att diskutera.

Somliga verkar välja läraryrket för att de tror det är charmigt på något sätt. Det är det inte, det är ett krig. Ett krig där vi måste övertyga barnen om att kunskap är makt och att de är värda den, att de måste ha den. Att inte kunna motivera eleverna, det som då inte är klassisk undervisning, är vägen rakt nedåt för barnen.

Därför är läraryrket vårt viktigaste yrke. De kollegor som önskar att de bara fick undervisa, hävdar att läraryrket inte är ett kall och ska hanteras som andra. Det vill säga att vem som helst kan vara lärare. De har fel. Det är en läggning att passa som lärare. Glad, strukturerad, driven, påläst, med ett stort mått av framtidstro och en grundmurad känsla för eleverna. Det gör man inte med vänsterhanden. Så föds man.

Ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i går

Jag lånar Peters lilla, söta dator för att kolla min mejl. Är det inte fantastiskt att man kan göra sånt utan sladdar egentligen? I övrigt sitter jag med magen full av getost och avokado och har gruppmöte. Det är festligt.

Peters dator fungerar bra.

50 minuter med Elin B i telefonen. Med fötter som går och går. Väldigt bra efter dag med många (nyttiga!) möten.
I morgon är det dags för en sån riktigt fet mötesdag igen med möte 8.15-21. Lilla döden skulle man också kunna kalla det. Då måste man tänka på allt viktigt man uträttar.

Tanken var att innan jag går iväg på två sosserelaterade möten skulle placera mig själv i solsken för att visa hur bra det här läppglanset är. Bilden ter sig närmast svartvit men jag blev rätt snygg så…

Här ser man lite bättre men jag kisar som om det vore en tävling i kis.

Här ser man glanset. Och mitt snygga hår.

från www.gd.se

Det är klart vi ska ha det här bygget. Bygg bygg! Jag älskar när det byggs nytt och cool.

från arbetarbladet.se