Somliga dagar känns det som att ingen energi ligger i systemet. I dag var en sådan dag. Sov mellan sex och åtta. Skönt.

Tittade på Max 1800-tal. Av en slump. Det var väldigt bra. Nästa vecka om feminism. Det ska jag verkligen se.

Leve Rent Hus!

Ett tecken på att jag inte riktigt är på topp är att mina naglar pillats så korta att fungrarna svider. När det är mycket för mig att göra blir det så. Jag biter inte, men jag sliter sönder dem. När jag sitter på något möte och önskar jag kunde jobba med något mer angeläget istället till exempel.

Nu är jag hemma för att i lugn och ro läsa igenom elevernas förslag till laborationer på nationella provet i fysik. Det går framåt.

För en månad tog jag ut en löprunda som jag med viss regelbundenhet har kämpat mig fram på. Ingen imponerande sträcka för en atlet men man ska ju tävla mot sig sjävl. För livet är ju en tävling.
I söndags vann jag. Då sprang jag precis hela varvet och lite till. Jag var helt galet glad.

Det är inte det att jag aldrig sprungit sträckan förr. Det finns till och med perioder i mitt liv då jag var riktigt vältränad och körde uppåt fem step-pass i veckan och var grym på det.

Sista året har jag inte varit särskilt grym och mitt SATS kort gick inte varmt precis.

Har återigen insett att det mycket sitter i huvudet. Tror man att man ska dö eller inte. Och det tror jag alltid i början av en träningsperiod. Och känner mig verkligen död.

Men nu, nu är det annorlunda. I dag sprang jag bara för kul. Det är nog meningen. Men jag behöver mål, och jag har inte riktigt tagit ut nästa sträcka ännu.

Att jag är bra är ingen nyhet, men det är skönt att bekräfta det för sig själv. Igen och igen och igen.

Jag ska nu i min roll som vice ordförande i socialnämnden i Gävle gå på en informationsträff för de som är intresserade av att bli familjehem. Ska bli intressant.

Jag har ett par, enligt mig, riktigt patetiska bloggar som jag läser av olika skäl. Just nu funderade jag på om alla mina lovely läsare skulle märka något om jag tog ett inlägg från dom och låtsades att det var mitt.

Å sen ska ja ba köpa läppglans.  Å sen ska jag träffa min lilla gumma. Ska ringa sötnosisen Kalle nu ja. Puzz!

Kunde ha varit jag, i ett parallellt och sämre universum

Funderar ni ofta på vad som är det perfekta livet för er?
Det gör jag om mitt.

Från Louise Erixons blogg har jag plockat följande:

Jag heter Louise Erixon och är 19 år. Jag är distriktsordförande för Sverigedemokratisk Ungdom Bergslagen, ordförande för ungdomsförbundet i Gävleborg samt ledarmot i Sverigedemokraternas Ungdoms förbundstyrelse på riks.

Undra om hon tror att det heter ledarmot?

Louise Erixon är misstänkt för att ha slängt bevismaterial, inspelade material från hang around med partiet, i havet. Kameror har fångat henne när hon bär ut väskan (snodd) som sedan är spårlöst borta. Över bord?

Louise Erixon är i dag hett stuff i lokaltidningen, som berättar att hon lagom innan lanseringen av SDs parlamentslista betalt in det sista, det mesta, av de 7000 kronorna hon dömts att betala efter en misshandel.

Arbetarbladet: "Hon slog omkull henne, slog henne i huvudet och bet henne i kinden". Louise gjorde alltså. Om det säger Louise till tidningen: -Jag var 16 år, jag tror väldigt många har gjort dumheter i den åldern.

Louise, de flesta har definitivt INTE gjort det. Kom igen, bitit någon i kinden? Som tjejer på dagis … När jag var sexton gjorde jag inte ett skit dumt. Bara präktiga saker. Pluggade. Hängde med vänner. Vanliga ungdomsgrejer. Inte bet jag andra tjejer i kinden och blev dömd för det.

Erixon säger att det är en slump att hon betalade hela summan precis innan de outtade listan. Kanske är det så.

Jag vet, jag är inte unik.

Men det är bara att jobba sig ur det!