Kom hem lagom till att se reprisen på morgon-TV där en pedagogikforskare och Mensas ordförande skulle diskutera. Jag har inte haft så mycket tid att sätta mig in i detta.

Men jag tycker några saker:

1. 20 klasser i hela Sverige. Storstadsfenomen alltså. Tråkigt, lantisar är inte dummare som en viss moderat sade.

2. Klart att de som är studiebegåvade ska ha stimulans. Forskningen visar (glädjande nog) att det bästa är att de går kvar med mindre begåvade elever (såna som du och jag typ) och har lite indivudualiserad undervisning. Särskilda klasser har inte visat något större påverkan på resultaten.

3. Det är inte svårt att dra ihop alla med mest sladdar i huvudet. Den stora utmaningen är fortfarande, ändå att hjälpa ALLA att klara skolan.

Mensaordföranden fick det att låta som om vi var rädda för matematik. Det är vi inte. Han raljerade över att riksdagsledamöterna kanske inte kan lösa en andragradsekvation. Då blir jag lite obstinat, som mina elever ungefär. Hur ofta gör man det i vardagslivet.?Egentligen? Ens i riksdagsarbetet? Det handlar om visioner och skapa ett bra samhälle. Mycket lite om att lösa halvkomplicerade matteuppgifter.

Också intressant att när det pratar intelligens så är det stark fokus på matematik. Matte matte matte. Varför?

I bland känns jobbet mindre kul, för att det är så mycket att göra. I bland känns det kul just för att det är så mycket att göra. Just nu är det lite av det senare. Bra det.

Mitt liv är ganska kul.

Den bara snorar och snorar. I övrigt mår jag perfekt. Varför är det bara ena näsborren? Det är konstigt.

Regular Monday i dag. Allt flöt på fint. Hoppas kvällen fortsätter i samma anda. Och varför skulle den inte.

Jag ser programmet om högerextrema partier i Europa, som rullar på SVT2.

Alla som uppmärksammas som ledare är män. Alla.

Valläger, Gotland 2006
Jag och Anders
Jag och Ellinor
Jag och Sergio

Jag läser att Malena Ivarsson återförenats med sin ungdomskärlek. Sådant låter vackert. Men det kommer aldrig att hända mig. Dels för att jag tänker behålla den jag har, dels för att det inte finns någon riktigt underbar ungdomskärlek att återanknyta till.

Men, i alla fall. Malena och hennes man pratar varje morgon igenom nattens drömmar. Sånt får mig att, precis som när det är jobbigt på TV, vilja gömma mig bakom en skämskudde. Om man nu ägnar sig åt sådant, varför berättar man det?

Det är lite som att avslöja vilka smeknamn man har på varandra. Sånt ska man akta sig för.

Stylista kommer att bli lika roligt som Top Model. Människor som jag inte förstår som gör saker jag inte skulle kunna göra, men älskar.

Förundran över hur mitt partidistrikt förlägger ett telefonmöte till partiledardebatten. Varför?

När man kommer till startområdet och det är människor i glansiga kläder som gör utfall, då undrar man om man ska vända. Men runt trean gick det. Jag gick lite efter 2,5 km dock i uppförsbackar. Lärdomen är att jag inte skulle ha gått ut så hårt, för det gör jag ju som vanligt.

När jag kom runt var de glansiga borta och jag kunde hänga mig över nåt plank och flämta ut ångesten innan jag sprutade vattenslang på hela huvudet och vad glad att ingen mer än Markus var där som jag kände.

Klockan ringde tio. Jag bokstavligen slog av den. Nästa gång jag vaknade var klockan halv ett. Men det var så mysigt att sova. Skönt!
Nu är jag laddad med två ägg, tre rostade med björnbärsmarmelad och en liten youghurt med päron/ingefära. Markus och jag ska åka till friluftsområdet och springa. Det ska bli spännande.