Ibland tänker jag att jag skriver texter som är lite svåra att förstå. Men vad jag än skriver kommer inget att vara konstigare än Ella Bohlins text på Newsmill. Vad vill hon? Än det ena, än det andra. Roligast är när hon skriver att i hennes parti finns det så många människor som gör bra saker, som svarar i jourtelefoner eller tränar fotbollslag. Tror hon att det är någon skillnad jämfört med i andra partier?

För något år sedan utmanade hennes parti vårt lokalt på nattvandring. Vi kan enkelt dra ihop cirka hur många som helst. De är typ sju stycken i full styrka. Hur tänkte dom?

Vidare skriver hon om hennes mamma som var hemma med fyra barn i tio år. Stackars mamma, tänkte jag. Pappan fick förutom att vara lärare också jobba som tidningsbud innan det. Stackars pappa, tänkte jag.

Nu börjar Rocky II. I natt somnade jag i soffan när jag kollade på ettan. Det var planerat, jag hade täcke och allt..  Klockan fem bytte jag till sängen. Familjens förra hund hette Rocky. Nu är han begravd vid en sten i skogskanten. I morgon kanske jag ska scanna en bild på honom. Han var underbar även om han en gång bet min Anna. Hon har fortfarande ett roligt ärr efter det. Efter det fick han inte träffa så många okändisar. I kväll tänker jag mycket på hundar.

Rocky Rocky Rocky

När jag var på Island var vi en av huvudstadens badinrättningar, men utomhuspooler och så. Några tjejer i 18-årsåldern hade stort sjå med att hitta poser i trappan ner i vattnet där deras bröst tog sig bäst ut. Deras blickar flackade mellan de egna brösten, omgivningens eventuella uppmärksamhet och himlen bakom slutna ögonlock då de låtsades sola. Lite sura blev de också när folk ville gå, tänka sig, gå i trappan!

Själva skulle de säkert hävda att sola var just vad de gjorde, men nej. Det var att visa upp sig som var grejen. Jag skulle så gärna vilja veta vad som driver tjejer att fokusera så mycket på yta. Det gör förstås inget, och jag vet att flera kan kombinera det med att även göda intellektet och det kan bli en underbar combo. Och har man inget i huvudet, får man väl vara glad om det finns ett utseende att blända med så klart. Är det svaret? Man visar det man har, för att det finns inget annat? Eller är det fördomsfullt av mig.

Jag utgår alltid från mig själv. Och lite från mina vänner som jag känner dom. INGEN har sysslat med sånt här show off-beteende. Det har gått mycket bra för oss ändå. Vad bra nu är. Men enligt den otäcka normen gissar jag. Vi har fått hångla en del och vi har killar som gillar oss. Vi har fantastiska jobb , går inte hos psykolog och vi skriver inte texter där vi slänger in hi hi och otäcka gula smileygubbar fler än vad det är bokstäver.

Det tror jag bröstbrudarna gör när de skriver. Fy, jag är inte snäll. Egentligen tycker jag lite synd om dem, men det ska man inte säga för ingen vill bli tyckt synd om. Det är därför inte lämpligt att tycka synd om någon. Särskilt slöseri är det kanske att göra det med unga tjejer i guldbikini, när barn dör av svält i denna stund.

Jag grät ögonen ur mig när hunden dog. Jag klarar inte när djur dör. De som säger att djur är bara är känslomässigt handikappade individer.

Ambivalent därför. Det är en film för hundälskare, men det är också vi som tar illa vid oss. Men så är det. Mamma säger att man får inte ha djur om man inte klarar av att göra sig av med dem när tiden är inne. Det är helt sant. Men man kommer nog över det, det är klart ni ska se filmen.

Tyckte inte om det här familjedravlet som den var kryddad med, men jag förstår att det är till för att man ska förstå att hunden blev en del av familjen.

Jag gör så gott jag kan.

Jag vet att det också heter Make up och att det betyder hittepå.  Det är det roliga! Jag önskar att allt som fanns kom till utan djur inblandat i processen. Jag volonterar gärna.

Här är ett uppslag ut MUS senaste katalog. Det handlar inte om att man sminkar sig så. Med undantag för läppglans sminkar jag mig inte särskilt mycket alls egentligen. Det handlar om burkarna, färgerna, valen … Välfyllda sminklådor känns bra för själen. Mina systrar Sara och Lina är avundsvärt duktiga på att få till sminkningar. Jag önskar jag vore mer som dom.

Fick nyss SMS från Uli angående Lumenenagellacket jag rekommenderade:
-Ja shit vad bra det där nagellacket var. Jag köpte två.

Det är många saker som jag lägger på hög och skyller på tilltagande ålder. Nu anar jag mönstret  i det som jag nämnde i går. Det är verkligen så att om jag LÄGGER mig för att läsa så somnar jag. När jag gjorde det under våren brukade Markus fråga vilken tid han skulle väcka mig. Jag bara skrattade … Det skulle jag inte ha gjort.  Någon av gångerna.

Det här händer alltså på tider som inte är svotid, om ni förstår. För då kan jag läsa i evigheter oftast.

Carin Götblad är länspolismästare. Hon verkar vara en mycket trevlig och reko kvinna. Rejäl, så som jag gillar. Jag har tidigare skrivit om min fascination för att hon faktiskt spontanshoppar marsvin. I tidningen Vi läser, berättar hon om hur hon inspirerad av en bok, tillsammans med sitt barnbarn fångar råttor i en fälla för att tämja. I våras alltså.
-Jag har alltid varit intresserad av råttor. Det finns många fördomar mot dem och sånt intresserar mig.

Hon har kämpat och jobbat hårt för att komma dit hon är i dag. Sådant imponerar stort på mig. Till skillnad från de som tycker synd om sig själva.

Normerna berättar för dig hur du ska vara och hur du ska bete dig i samhället och de är till för att du inte ska sticka ut. På de flesta ställen betyder det att du har en snäv ram att hålla dig inom. Den kan variera beroende på var du befinner dig men fenomenet är detsamma. Exemplen är fler än man kan beta av snabbt, för att de är så subtila och finns i alla situationer.

En tydlig skillnad som jag märkt sedan jag flyttade till storstan är att där berättar man inte nöjt att man fyndat något på rea, det kniper man om. Medan i Norrala får man ett ryggdunk om man kammat hem feststassen riktigt billigt. På ett ställe är billigt lite fullare än på det andra. På båda ställena är man avvikare om man inte dricker kaffe, mycket märklig grej att inte göra. Det här är typexempel på olika normer. Relativt harmlösa i jämförelse med många andra och mest ett socialt spel.

Sedan finns det sådant som inte alls hör till det, utan någon man är. Självvalt eller medfött och som man inte har lust att ändra på alls men som inte ses med blida ögon av omgivningen. Det orsakar en glidande skala från nyfikenhet till rakt provocerande. Det genererar ofina frågor till rent kriminella handlingar då man försöker göra sig av med avvikare.

Det finns en uppsjö av avvikare. De med funktionshinder, höga betyg, udda hårfärger, nykterism, veganism, mörk hudfärg, homosexualitet, alkoholism. Att vara religiös, läkare eller rullstolsburen.

En del är sådant som ses som dåligt och ska trampas på, annat framkallar avund och ett behov av att trycka till. Hela tiden undrar jag varför folk har sådana problem. Sköt dig själv och skit i andra, är inte alltid lämpligt men verkligen i sådana här sammanhang.

All sexualitet som inte är heterosexuell är provocerande. Varför måste de gå i pridetåget? Måste de hålla varandra i handen bland folk? Varför ska de skaffa barn? Att det avvikande möjligen kan tolereras men inte får synas, som om det skaver i ögonen på folk. I mitt möte med elever är det vanligaste som homofoba killar säger att det är så äckligt med bögar för att de sätter på varandra i stjärten. Tror dom. Jag har lärt mig att svara att den av er som inte funderat på hur det skulle vara att sätta på någon i stjärten, en tjej må så vara, kanske kan snacka men annars går det bra att vara tyst. Och tänk så tyst det blir.

Det finns så många exempel där vi är småaktiga, rent av idiotiska mot varandra. Vad i vårt mänskliga psyke driver oss till det? Vanlig enkel dumhet kanske. Att ha sett för lite av världen kan leda till osäkerhet. Småpåvar utan särskilt mycket erfarenhet som sätter normerna. Och de goda som inte vågar sätta sig upp mot detta. Föräldrar som inte orkar ta matchen med barn vars tanke är på vift. Föräldrar som själva blir rädda när de möter det för de okända.

Det är ett känt fenomen att människor som på något sätt avviker från normalnormen flyr mindre orter till förmån för anonymare ställen. Det fullt förståeligt men är ett gravt underbetyg för landsorten. Vill vi inte att människor ska få utvecklas som fria individer i skogskanten?

Jo, det vill vi nog. Om de är normala. Dricker kaffe som vanligt folk.

Ledare publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i tisdags.

Den här åt jag i dag. Men jag kommer inte att skicka in bilden till tidningen Land. Där finns ofta bilder på kramande morötter och sånt.