I ett försök att låtsas som att det är supermysigt i Stockholm så valde jag att släcka ner, tända ljus, äta digestive med philadelphia och trycke igång Kalahari del 2 av 2 på SVT Play.

Jag älskar Naturfilm. De är fantastiskt. Det är så mycket jag inte visste.

Hur en termitdrottning ser ut. Som en rosa bajskorv. Gigantiskt stor jämfört med arbetarna. Alldeles paff blev jag.

Höll på att bryta ihop över ett zebraföl som blev kvarglömt och alldeles lerigt och när flocken sedan kom tillbaka blev de rädda för fölisen som knappt fick hänga på. Men precis så lämpligt kom regnet och sköljde så allt ordnade sig.

Oxgrodan, jag säger bara oxgrodan. En glupsk och aggressiv figur som inte drog sig för att anfalla zebror. Skojar inte! Först passade hangrodan sina yngel i tre veckor och åt inget. Däremot grävde han gångar mellan pölar så ungarna skulle ha tillgång till ny mat. Och när de är hoppfärdiga och han får tid att äta, ja då kanske han äter upp sina egna ungar. De som klarar sig gräver ner sig inför torrperioden och kan ligga där i år. Naturen är så speciell.

Och alla flamingosar. Hur många som helst som bygger riktigt fräcka bon. Skapliga arkitekter. Och deras små, luddiga ungar i tredje kullen efter regnperioden måste för att klara sig GÅ up till tjugo mil. Somliga med sönderskurna fötter (vattnet dunstar och lämnar kvar hårda saltkristaller) och stora klumpar av lera i vingspetsarna. Vilket helvete. Behöver jag säga att det var många sorgliga stunder.

En timme som verkligen innehöll allt. Sorg och glädje. Naturfilmer … undra om det är högstatus i filmarvärlden att bli tilldelad termiterna?

Flera dagar sedan jag skrev något om jämställdhet nu. Men nu har Underbaraclara skrivit ett helt lysande blogginlägg i frågan.

Saxat: ”Tydligen är det oerhört provocerande när en nybliven mamma gör något för sig själv och inte bara är med sitt barn. Typ sminkar sig, planterar blommor och syr nya köksgardiner. Men jag kan lugna alla oroliga med en glädjande nyhet: barnet har en far – det är helt sant! Han har en far som varken är varken tappad bakom en vagn eller född i farstun. Som väljer att vara hemma hela det första året med honom. På så vis hinner lilla mamma få göra något själv också. Jag förstår att det låter som hittepå och science fiction – men bli inte arg på mig för det!

Det knäppaste är att alla som mästrande sa ”du kommer inte ha tid för allt det där hemmafixet när du har barn” nu blir sura när jag visst har tid. För när man lever jämställt så hinner man. Inte allt. Absolut inte. Men i alla fall lite av det man tycker är roligast.”

 Bild från Mama

I dag skriver Sanna Lundell poesi på sin blogg. Utdrag:

”Moderaterna säljer bort vår gemensamma egendom som våra far- och morföräldrar har slitit i hop, som vore det nån jävla välgörenshetstillställning, en loppmarknad, ett skrotupplag.”

All media rapporterar vitt och brett om Håkan Juholts särbo.

Det är helt oacceptebelt. Hon har inte valt att vara en offentlig person och är det inte heller. Politikers familjer har inte valt att stå i rampluset och ska inte behöva det om de själva inte vill. Ska alla som har en nära anhörig som har politiska uppdrag nu skaka när deras register från här och där ska blottas?

Alla som någon gång begått en kriminell handling och tagit straffet för den, ska de själva aldrig våga ta ett politiskt uppdrag av rädsla för att få hela sin person söndermosad?

Media kan vara vidrig.

Så här ser den ut. Najs.

Nähä. Den rubriken kom inte.

Ingen människa kan ta ansvar för vad någon annan vuxen människa tar sig för.

Jag har precis varit på besök på ett jordbruk i Bergsjö. Det är en nybyggd anläggning med mjölkrobot. Här har jag tagit en bild från lunchrummet. Det vita är frigolitplattor som lagts på rör som inte ska frysa på vintern. Det ger en bra bild ändå av hur stort och ljust det var.

Det var väldigt häftigt att se hur mjölkroboten fungerade när den filmade sig fram för att hitta spenarna. Och hur lugna och fina korna var. Några sov, några borstade sig, några åt … Allra sötast var den stora högen småkalvar som valt att mysa i en halmhög i väntan på att bli modiga nog att gå till de lite större kalvarna.

Detta är så långt ifrån gammelvärldens ladugårdar. Små, mörka och tungjobbade.

Berätta mer om festen skriver Anton. Och menar sossarnas kongressfest i lördags. Den som gav mig bakfyllan. Oklart varför för så kul var det inte. Dansade en sväng med Ockelbos stjärnskott Magnus Jonsson (vilket tidningen Dagens Samhälle kallade honom), mest för att han insisterade. Och för att han är så trevlig.

Festen hölls i samma lokal som kongressförhandlingarna. Lite ståbord utplacerade där vi kunde hänga óch inta mingeltallriken. Stå och äta är faktiskt ingen höjdare. Rutinerad som jag är hade jag grundat med käk innan och det var tur. Surt alkoholfritt, rött vin till. Alternativet mineralvatten hade nog varit att föredra för mig.

Den som valde alkoholfri välkomstdrink fick en klart lysande röd. För att tydligt signalera att här är det någon som kommer att hålla koll på er ikväll.

Håkan hälsade välkommen med en rolig historia och sedan minglade han bland gästerna och verkade ha tid för alla som ville prata och fotografera sig ihop.

Vi som hade hoppats på en bra artist fick nöja oss med ett coverband. Det är per automatik trist. ”Staten och kapitalet” spelades strax innan midnatt och fick gästerna att bli unga igen.

Ingvar Carlsson gillar tydligen att dansa och det verkar stämma eftersom jag flera gånger såg honom klämma sig ut från dansgolvet. Ylva Johansson hade klätt sig riktigt fint i glammig klänning. Flera ville fota sig med Veronica Palm.

Jag, som är en social katastorf i dessa sammanhang, hängde mest med gävleborgarna och rörde mig över fyra kvadratmeter.

Om jag hade betalt Aftonbladet för att få läsa ”smaskigheter” hade jag nu kunnat få reda på vad som döljer sig bakom rubriken ”Sossarna ville döda mig”, sagt av någon av Stefan & Krister. Tydligare än någonsin känner jag att jag är i rätt parti …

Jag har inte slösat liv på bakfylla. Men i dag inbillar jag mig att jag lite anar hur det kan kännas. Vaknade med klibbiga ögon och förstod egentligen intee varför jag måste vara vaken. Efter en kongressfest som jag ger två av fem.

Precis hela dagen har jag varit seg och jag har känt att det finns stora frågetecken kring min existens.

Då har jag ändå haft mycket trevligt eftersom jag varit i Nyköping hos Ullie, ihop med Elin och Greta. Inget kan toppa det sällskapet.

Bröt nästan ihop på tåget hem med fetinghuvudvärken. Nu skulle jag kunna sova och ladda inför i morgon. Men det går också att vara uppe. Men snart ska jag domna bort. I morgon är en annan dag.