Det här har varit löpsedel i dag, Thorsten och hans hand på programledarens stjärt. Läser nu artikeln i Aftonbladet.

Utdrag:

Vad säger du om att folk tycker att det var sexistiskt?– Jag tycker inte att det var över gränsen. Det var väldigt könlöst, det var ju en ung flicka som jag inte ser på som kvinna, utan medmänniska,

Gina Dirwanis programledarkollega Helena Bergström tar Flinck i försvar. – Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan. Det var nog inte menat som sexistiskt från hans sida, säger hon.

Det är mycket som är knasigt. Själva handlingen naturligtvis. Thorsten inte ser på Gina som en kvinna utan som en ung flicka … På vilket sätt legitimerar det handlingen? Exakt varför är hon inte en kvinna? Betyder det att det är okej att tafsa på unga tjejer för att de inte är kvinnor?

Thorsten tror också att det handlar om att han skulle vara emot kvinnor, att bli kallad sexist. Är det någon som tror det? Snarare verkar det väl vara som att han är väldigt mycket för kvinnor (medmänniskor …) och att han gärna bestämmer själv hur deras kroppar ska användas. Tror han gillar kvinnor hur mycket som helst.  

Och stackars Helena. Som säger att Gina är så strong att hon kan ta det. Ta vad? Få av oss går sönder av en hand på en skinka. Få av oss får men av det. Få av oss får livet förstört av det. Knappast Gina heller. Det spelar ingen roll ”hur det var menat”. När en kille tafsar, väljer han då om det är sexistiskt menat eller … vadå? Snällt, smickrande?

Man tar inte på någon annans röv bara för att man känner för det. Tyvärr händer det hela tiden. Min erfarenhet som högstadielärare säger mig att massor av killar i femtonårsåldern tror det är helt okej. Ytterst få tjejer tar sig samma ”rätt”. Det finns alldeles för många Thorsten.

Och jag vet att massor av folk tänker som Helena ”Det var väl inte så farligt”. Nej, det var väl inte FARLIGT precis. Men det ska inte vara så. Vi medmänniskor 8vkinnor, unga tjejer) är inte så bekräftelsekåta att vi blir lyckliga över tafsande, trots att alltför många män tror det.  

(obs obs obs, det finns många fina män)

Efter studiecirkeln fick jag lite huvudvärk. Har nästan aldrig men har noterat att det dyker upp efter större fysisk ansträngning. Som att springa fem kilometer t ex. Eh, just ja … hade aldrig gjort det tidigare, men typ sånt då. Så då låg jag i soffan några timmar och läste och lade mycket lite uppmärksamhet på Wallander som jag var trött på innan den började.

Men sedan, sedan började jag vakna till liv. Som alltid efter tio-tiden. Och då satte knarkandet igång. Jag vet att Hemnet är poppis. Sånt skiter jag i. Jag hjärta hyra. Jag började kolla in ridresor. Har lus(t)läst broschyrer om utbudet på Island. Jag hjärta Island.

 Eldhestars bild

Att titta på den här bilden ger mig rysningar. Att titta på alla bilderna som fanns försatte mig i ett riktigt lyckorus. Hur ska jag nu kunna sova?!

Får väl som vanligt lägga en timme på en bok som taggar ner mig. Blir det riktigt svårt väljer jag nåt tyngre, politiskt 😉

Frihet, jämlikhet och solidaritet är omodernt sedan rätt många år, minst sex, både slagorden och innebörden. Det anses banalt och okommersiellt i ett yrvaket kommunikationssamhälle med egoboost, billig dramaturgi, entreprenörer, smarta tweets, ­personliga varumärken och livspussel.

Själv bor jag i ett moderat­getto. Det gör nästan alla i Stockholms innerstad, i dyr­förorter och i större välbärgade städer. De är socialdemokratins krisområden just nu.

 
Det är inget fel på människorna i mitt blåa kvarter, de är ­bara förvirrade av tigandets taktik, pr-maskinerier och tidens anda. Och jag håller med grannarna om att vi människor är oss själva närmast. Vi gillar fynd. Vi gillar 25 procent skatt och extra ­pengar i plån­boken. Vi gillar att bo i vårt burgna TV4-medelklassområde.

Men något gnager.

Min personliga makt att hjälpa hemlösa, ­arbetslösa, pensionärer, förtryckta, förtalade, mobbade, sexuellt avvikande, utförsäkrade eller ens småfattiga är högst begränsad. Jag kan knappt göra ett skit för panka källar­teatrar.

Jag kan förstås idka välgörenhet – regeringen har för första gången i Sveriges i historia infört skattesänkningar på välgörenhet – men välgörenhet är orättvist och godtyckligt.

Så.

Eftersom jag är inkompetent på fördelningspolitik behöver jag staten.

Därför måste Socialdemokraterna resa sig ur krisen utan att snegla mot vad som är populärt i ”satsa på dig själv”-staden just nu. Social­demokraterna måste hålla fast vid den omoderna tanken om Det Statsbärande Partiet och idissla den djupare innebörden i Håkan J­uholts famous last words:

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som social­demokrat”.

 Det var ett så ljuvligt obsolet uttalande. Ett uttalande som ­inte behöver omprövas så länge betydelsen i ordet socialdemokrat kvarstår.

Frihet, jämlikhet och solidaritet – vilket var vad Juholt sa – anses otidsenligt i en individualistisk tid där entreprenören och småbarnsföräldern pressas mellan karriären, färdiga matkassen och rot-städaren. Jag har för fan inte ens tid att prioritera mig själv! Hur ska jag hinna med, vad hette det, solidaritet?

Därför är sossarnas nya nystart med Stefan Löfven så viktig, inte som ett högeranpassat parti utan som ett traditionellt välfärdsparti.

För att vinna slaget om stadens favoriserade medelklass måste S hjälpa den att leva med gott samvete.

Vi vill, via skatt­sedeln, betala för förmånen att leva i ett rättvist samhälle. Vackrare än så är vi ­inte. Vi betalar för att professionella ska sköta friheten, jämlikheten och solidariteten åt oss.

Vinden vänder alltid. Det som anses omodernt i dag är toppmodernt i morgon – och tvärtom. Fråga alla som var proggare 1988, thatcherister 1997 eller hiphopare 2005.

Staden kommer att inse att andra människors olycka förr eller senare ­biter staden i arslet. När egotrenden vänder kommer staden att minnas att även staden mår bäst av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Då vore det förfärligt om Socialdemokraterna fortsatt ­resan högerut. Då vore det ett onödigt parti. Men först då. Än är framtiden ljus.

Fredrik Virtanen

1. För första gången i mitt liv har jag sprungit fem kilometer i ett svep. Det gick helt okej. Men jag har ju tränat en del innan, så det kanske varit knas om jag inte lyckats snart. Det var mitt mål som skulle nås i maj. Så nu är det väl bara att springa på.

2. Jag är inte alls dålig på att laga mat. Jag kan göra mycket goda saker av till exempel rester. Det betyder inte att jag tycker om att hålla på. Jag tycker det är skittråkigt, så det förändrar inget i sak. Kommer inte att laga mer mat bara för att jag råkar vara lysande på det. Jag hinner inte, för jag måste springa!

  Foto: C Frankesjö

Hade förmånen att träffa en stor bunt SSUare från hela landet som haft den goda smaken att landa i Gävle just den här helgen. Det otroliga SSU Gävleborg arrangerade kurs för ett 40-tal medlemmar from all around. Det här var den avancerade gruppen som snackade om olika aspekter av argumentation och debatt hela helgen.

Därefter hängt med en kompis framför mello och käkat tacos. Så lagom spännande lördagskvällar som jag orkar med. Alldeles fantastiskt. Vi hade choklad också!

I dag har jag känt mig ful i håret hela dagen. Sänker ett i övrigt högt betyg en aning.

Besöke dyra av de loppisar som finns nära där jag bor på Brynäs. Här är några av fynden. En stor bund 1 maj-märken från förr. Och så fyra glas med Lena Furberg-motiv. Lätta att älska. Dessutom i perfekt skick.

Till det lite böcker, några fat och lite annat pyssel.

När jag var i London bunkrade jag upp lagret av snygga kort! Det blir jag glad av.

Det jag också blir glad av är att ha varit i mitt pysselrum drygt tre timmar och ordnat grejer. Älskert.

För er som inte förstått det: Tricket när det är kallat ute är att klä på sig rejäla kläder.
Seriöst, folk som går utan mössa. Varför? Har de ingen känsel i huvudet?