Hade tur och hann krama på min älskade barnmorskesyster innan jag lämnade Hudiksvall i dag. Jag har svårt att förstå att den här lilla hoppan som brukade ha hästsvansar förlöser kvinnor. Men jag tror hon gör det bra.

Det var intressant att bli guidad runt och kunna ställa frågor om verksamheten. Tyvärr mådde jag också illa eftersom jag tycker att allt kring graviditiet och förlossning är nåt otroligt läskigt. Knappast en proffsig verksamhets fel.

Jag var där tillsammans med landstingstådet Tjernström och min riksdagskollega Lindestam för att kolla in grejer.

För några veckor sedan köpte jag en mixer. Som jag bytte till en annan mixer. Nu har jag gjort min andra smoothie. berikad med Kesella då rå. PROTEIN!

Annars var det bland annat melon. Bra mellis.

Här är min morfars föräldrar. Ganska söta. Aldrig träffat. Min namne till höger sägs (av sin dotter) vara av det lite allvarligare slaget. Det kan man se lite … Henne hade inte jag muckat med. Så tråkigt förr också när allt var svartvitt.

Träffade massor av våra kommunalråd och det enda oppositionsrådet och så ett landstingsråd från Gävleborg. Vi hade intressanta politiska samtal. De man behöver hämta kraft och inspiration ur.

Annat bra för kraften är att jag power-städat en timme. Badrummet skinanade. Och så lite till. Konstaterar att den magiska svamp jag köpte på en marknad någon sommar och som sades vara gjord av ett material som det byggs flygplan av, förmodligen var till för att knarka och jag missförstod allt när jag försökte städa med den. Gick i bitar ganska snabbt. vill inte tänka på hur flygplanen klarar sig då.

Nu siktar jag på tvätt. Kvällen blir bara bättre och bättre!

Jag köpte ett pennskrin i metall på loppisen i lördags. Den femma för ett Min Häst-fodral med Mulle som föl. Snacka om att nästan hitta en skatt!

I dag har jag gjort ett besök i verkligheten. Eh … ni som känner mig vet att jag är ironisk och att det finns få uttryck jag avskyr mer.

Hur som helst så har jag varit på min gamla arbetsplats, Sofiedalskolan. Gått parallellt med två före detta kollegor. Hjälpt elever med matten (bråk och procent) och labbrapporter. Kanonkul så klart. Insett att de nya betygen inte precis är tydligare än de gamla när det gäller att lista ut vad eleven faktiskt presterat. Rätt mycket tolkningsutrymme.

Stannade på stan och tränade på gymmet. Lyssnade på två 18-åringar som gick igenom helgen där ”de var så fulla så att de inte mindes någonting. Inte vem som lade snö i sängen, inte vem som brottades så saker gick sönder, inte vem de råkade hångla med. Måste ha varit en riktigt bra helg! Passet gick inte så bra alls.

Hem och hade fått mitt orange kuvert. heter det orangea? Inte vet jag. Men jag förstod å andra sidan inte mycket av vad som står däri heller. Jag vet att jag gör mig dum, att det inte är så komplicerat. Men jag orkar inte. Noterade att jag bör räkna med att jobba till 68 år och 4 månader för att få ut i nivå som dagens 65-åringa när de går. Pga vi lever längre. Inget gott som inte för nåt ont med sig.

Passade på att gå på årsmötet för min hyresgästförening. Aldrig deltagit på någon innan men jag hade möjlighet i kväll. Det tog 35 minuter och inget hade funderat över förnyade mötesformer eller att typ presentera killen som föreslogs till ny ordförande. Nåja. Jag gick innan gottiset. Ingen semla för mig.

Nu inväntas matleverans framför Top Model. Svarar på mejl samtidigt. Hej då dagboken! 

Klockan är en bra bit efter tio. Ni vet vad det betyder. Nu är jag pigg! Under dagen när jag var fram och tillbaka till Stockholm på möte var jag desto segare …

Så jag har sorterat smink. Det här är de avlånga grejerna som står i en mugg. Behövde söljas av dammet på … inte det jag använder mest. Jag har tvättat penslar, sorterat, bestämt vad som ska kastas (betyder samlas i en påse för att tas med till farligt avfall på soptippen. Sån har jag på kroppen …). Jag behåller det turkosa glittret, det vet man aldrig när det kommer till användning på alla galor jag går på.

 Allt började med att jag fick några nya, fräscha nagellack av en vän som tyckte de passade mig bättre …

De här kvällarna är fina! När jag nästan sorterar ihjäl mig. Typ som Zandra.

Senaste dygnet har jag nu valt att publicera tre politiska texter, skrivna av Fredrik, Barbro och Stefan, i sin helhet. Vanligen brukr jag publicera utdrag eller kanske bara en länk.

Varför? För det uppenbara, för att de är geniala och pekar så tydligt på problemen. Lite olika vinklar men samma kärna.

Orka läsa. Orka tänka. Orka tycka.

”Det har blivit ett väldigt hallå men också debatt sedan ett antal bussresenärer åkte på överklassafari till Solsidan i Saltsjöbaden.

Att studera samhällsklyftor på plats ska inte uppmuntras utan snarare fördömas verkar vara den allmänna meningen.

Det blir nog mindre bråk om vi håller oss till de gamla safariområdena, Herrgården i Malmö, Gårdsten i Göteborg, Rinkeby/Tensta i Stockholm och andra förortsområden.

Dit har oräkneliga bussar i åratal forslat mängder av politiker och projektarbetare av alla de slag för att de med egna ögon skulle få beskåda nedslitna hus och trångbodda människor.

Miljonprogramssafari har varit en storsäljare i många år utan att det väckt någon större medial uppmärksamhet.

Safarirapporterna från miljonprogrammet har dessutom varit entydiga. Husen behöver energieffektiviseras, målas, stambytas och utemiljöerna är undermåliga.

Det finns inte en konsultfirma med självaktning som inte varit där och räknat på vad det skulle kosta att renovera, bygga om och bygga till för att vi skulle få tillbaka de välfungerande bostadsområden som miljonprogrammet en gång var.

Men någonstans på vägen mellan Alby och Danderyd så kom bussen och beräkningarna på villovägar.

Nu när bussresorna går till Solsidan kan alla se att det var där satsningarna på renovering, ombyggnad och tillbyggnad hamnade.

Dit där kackerlackorna inte nått, där det redan var målat och där badrummen inte har fuktskador där har det renoverats, byggts till och byggts om kanske både en och två gånger.

Vill man nischa safariresorna kan man anordna särskilda rotresor för den som är intresserad av att studera om den här typen av statliga miljardsatsningar är till någon nytta.

För skam vore det väl om de 13,6 miljarder staten satsat i ROT-avdrag inte fått någon synlig effekt som går att kolla på genom bussfönstret.

Miljarderna har ju för säkerhets skull heller spritts ut lite planlöst här och där utan koncentrerats till några väl avgränsade områden såsom Danderyd, Täby, Lidingö, Vellinge, Nacka, Vaxholm och Lomma.

En andrahandssafari kanske, för att studera hur livet ter sig för de nutida nomaderna som flyttar från plats till plats kan säkert intressera många, inte minst vår bostadsminister som vill utöka den boendeformen.

Andrahandssafarin kan kombineras med en studentsafari i början av varje terminsstart då andrahands- och tredjehandsboendet kombineras med tält- och husvagnsboende.

Det går också att bygga på den rutten med ett besök i de villaområden där man bor för stort. Bostadsministerns tanke är att de som bor för stort ska kunna bo kvar och med lite stöd från samhället vara beredda att upplåta enskilda rum, tillgång till kök och badrum till de bostadslösa studenterna.

Sanningen är väl att det hade varit omöjligt att anordna en enda resa om det inte funnits väldiga skilda världar att visa upp.”

/Barbro Engman, ordförande i Hyresgästföreningen bloggar

”Den här veckan har jag lärt mig något nytt av en folkpartist i Haninge.

Det var när Martin Lundqvist, som han heter, skrev att: ”jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom”.

Själv funderar jag nu på att bli till exempel överklass.

Det verkar ju ändå som det softaste tycker jag, även om jag vet att Martin Lundqvist inte riktigt håller med mig där. Han skriver: ”… sen kan man ju diskutera vilken klass som värderas bäst, om man ens kan göra en sån bedömning, men det ligger mer i betraktarens öga”.

O, alla dessa djupsinnigheter.

Men jag tror att jag i alla fall har bestämt mig för att i den här betraktarens öga så är det softast att vara överklass. Underklass är det trökigaste, för då måste man vara fattig, må dåligt, skratta nervöst hela tiden för att ursäkta att man finns och sedan dö i kol eller något liknande, utan att någonsin haft en känsla av att höra till det här samhället.

Medelklass är mer okej, då är man medelsvensson och har det ganska gött och äger många saker och åker på sportlovsläger. Fast man måste alltid be om ursäkt litegrann för att man är sådan medelklassig medelsvensson. Det är lite lag på det.

Men överklass. I den här betraktarens ögon så är det ändå det som är kattens pyjamas. Då behöver man inte be om ursäkt för någonting. Världen är ens ostron.

Om andra människor har adhd blir de jobbiga dampbarn som samhället inte riktigt har resurser till och så får de försöka klara sig bäst de kan på egen hand. Men om till exempel Caroline af Ugglas har det, då är hon bara en tokrolig och ”härlig” tjej med olikfärgade stövlar som ser det som en jättefin kreativ tillgång i sitt liv och artisteri.

Om andra människor skulle bli konstnärer och göra tavlor med svenska flaggor som brinner och skriva ”KUKEN” i ett hörn, då skulle de inte bara betraktas som allmänt misslyckade människor, utan även som dåliga konstnärer som bara ägnar sig åt tom provokation.

Men om man heter Carl Johan De Geer så kommer tavlorna säljas på Bukowskis och man kan ställa in sig på att ta emot fina priser resten av livet och betraktas som en intressant intellektuell person.

Och om man är utrikesminister och gör något lite, lite dumt i länder långt, långt borta så duger det inte att bara vara någon vanlig tjomme. Herregud, då får man ju drevet på sig.

Därför konverterar jag härmed till överklassen. Jag tror jag satsar på att bli den tossiga Caroline af Ugglas-överklassen som ler och blöder och hoppar i vattenpölar, det känns som den kategori som ligger längst bort från den person jag varit hittills. Och ibland kanske man behöver lite semester från sig själv, tänker jag.

Kalla mig Stefan von Solstråhle om vi ses.

So long”

/Stefan Westrin. Text i Arbetarbladet i helgen