Frihet, jämlikhet och solidaritet är omodernt sedan rätt många år, minst sex, både slagorden och innebörden. Det anses banalt och okommersiellt i ett yrvaket kommunikationssamhälle med egoboost, billig dramaturgi, entreprenörer, smarta tweets, ­personliga varumärken och livspussel.

Själv bor jag i ett moderat­getto. Det gör nästan alla i Stockholms innerstad, i dyr­förorter och i större välbärgade städer. De är socialdemokratins krisområden just nu.

 
Det är inget fel på människorna i mitt blåa kvarter, de är ­bara förvirrade av tigandets taktik, pr-maskinerier och tidens anda. Och jag håller med grannarna om att vi människor är oss själva närmast. Vi gillar fynd. Vi gillar 25 procent skatt och extra ­pengar i plån­boken. Vi gillar att bo i vårt burgna TV4-medelklassområde.

Men något gnager.

Min personliga makt att hjälpa hemlösa, ­arbetslösa, pensionärer, förtryckta, förtalade, mobbade, sexuellt avvikande, utförsäkrade eller ens småfattiga är högst begränsad. Jag kan knappt göra ett skit för panka källar­teatrar.

Jag kan förstås idka välgörenhet – regeringen har för första gången i Sveriges i historia infört skattesänkningar på välgörenhet – men välgörenhet är orättvist och godtyckligt.

Så.

Eftersom jag är inkompetent på fördelningspolitik behöver jag staten.

Därför måste Socialdemokraterna resa sig ur krisen utan att snegla mot vad som är populärt i ”satsa på dig själv”-staden just nu. Social­demokraterna måste hålla fast vid den omoderna tanken om Det Statsbärande Partiet och idissla den djupare innebörden i Håkan J­uholts famous last words:

”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som social­demokrat”.

 Det var ett så ljuvligt obsolet uttalande. Ett uttalande som ­inte behöver omprövas så länge betydelsen i ordet socialdemokrat kvarstår.

Frihet, jämlikhet och solidaritet – vilket var vad Juholt sa – anses otidsenligt i en individualistisk tid där entreprenören och småbarnsföräldern pressas mellan karriären, färdiga matkassen och rot-städaren. Jag har för fan inte ens tid att prioritera mig själv! Hur ska jag hinna med, vad hette det, solidaritet?

Därför är sossarnas nya nystart med Stefan Löfven så viktig, inte som ett högeranpassat parti utan som ett traditionellt välfärdsparti.

För att vinna slaget om stadens favoriserade medelklass måste S hjälpa den att leva med gott samvete.

Vi vill, via skatt­sedeln, betala för förmånen att leva i ett rättvist samhälle. Vackrare än så är vi ­inte. Vi betalar för att professionella ska sköta friheten, jämlikheten och solidariteten åt oss.

Vinden vänder alltid. Det som anses omodernt i dag är toppmodernt i morgon – och tvärtom. Fråga alla som var proggare 1988, thatcherister 1997 eller hiphopare 2005.

Staden kommer att inse att andra människors olycka förr eller senare ­biter staden i arslet. När egotrenden vänder kommer staden att minnas att även staden mår bäst av frihet, jämlikhet och solidaritet.

Då vore det förfärligt om Socialdemokraterna fortsatt ­resan högerut. Då vore det ett onödigt parti. Men först då. Än är framtiden ljus.

Fredrik Virtanen

1. För första gången i mitt liv har jag sprungit fem kilometer i ett svep. Det gick helt okej. Men jag har ju tränat en del innan, så det kanske varit knas om jag inte lyckats snart. Det var mitt mål som skulle nås i maj. Så nu är det väl bara att springa på.

2. Jag är inte alls dålig på att laga mat. Jag kan göra mycket goda saker av till exempel rester. Det betyder inte att jag tycker om att hålla på. Jag tycker det är skittråkigt, så det förändrar inget i sak. Kommer inte att laga mer mat bara för att jag råkar vara lysande på det. Jag hinner inte, för jag måste springa!

  Foto: C Frankesjö

Hade förmånen att träffa en stor bunt SSUare från hela landet som haft den goda smaken att landa i Gävle just den här helgen. Det otroliga SSU Gävleborg arrangerade kurs för ett 40-tal medlemmar from all around. Det här var den avancerade gruppen som snackade om olika aspekter av argumentation och debatt hela helgen.

Därefter hängt med en kompis framför mello och käkat tacos. Så lagom spännande lördagskvällar som jag orkar med. Alldeles fantastiskt. Vi hade choklad också!

I dag har jag känt mig ful i håret hela dagen. Sänker ett i övrigt högt betyg en aning.

Besöke dyra av de loppisar som finns nära där jag bor på Brynäs. Här är några av fynden. En stor bund 1 maj-märken från förr. Och så fyra glas med Lena Furberg-motiv. Lätta att älska. Dessutom i perfekt skick.

Till det lite böcker, några fat och lite annat pyssel.

När jag var i London bunkrade jag upp lagret av snygga kort! Det blir jag glad av.

Det jag också blir glad av är att ha varit i mitt pysselrum drygt tre timmar och ordnat grejer. Älskert.

För er som inte förstått det: Tricket när det är kallat ute är att klä på sig rejäla kläder.
Seriöst, folk som går utan mössa. Varför? Har de ingen känsel i huvudet?

För någon vecka sedan var Cecilia Frode gäst i en morgonsoffa. Hon konstaterade att hon har massor av mål för varje dag och har verkligen inte tid att fundera över trivialiteter som vilket väder det är. Jag kände att jag ville vara mer som henne.

Jag är en bit på väg. Jag blir matt när jag ser tusentals gnällkommentarer om vädret på Facebook, klag på snön …

Problem är det när vädret ordnar strömavbrott. Det får i dag allvarliga konsekvenser för många.

Det är inte problem med snö ute. Det är heller inte oväntat.

Vi svenskar är priviligerade. Vi kan flytta nästan var som helst i hela världen. Blir ditt liv sabbat av svenskt klimat så överväg det då.

Cecilia och jag jobbar på. Men mest hon, för hon skulle troligen aldrig störa sig på att andra stör sig. Jag ska bli lika bra som henne!  

För en dryg vecka sedan hade Arbetarbladet det här repotaget!

Utdrag:
Prio 1 startade i Sundsvall och finns nu på flera orter i Sverige. För ett år sedan öppnade företaget i Gävle´. I fastigheten bakom Willys i Hemsta arbetar 78 personer. 74 av dem är arbetslösa i fas 3. Övriga är anställda. Där finns en second hand-butik med lager. Men de har även särskilda avdelningar som syr och snickrar om trasiga föremål. Det som inte kommer ut i butiken skänker Prio 1 vidare som bistånd. De 74 fas 3-deltagarna innebär åtskilliga tusenlappar per dag i bidrag till företaget. Men grundaren och ägaren Sara Andersson kallar Prio 1 för ett socialt företag – och eventuella överskott ska återinvesteras i verksamheten.

Jag gör nu en enkel matematik på företagets personalkostnader.

Fyra personer som jag uppskattar har en bruttolön på 25 000 styck. Kostnaden blir då cirka 150 000 kronor varje månad.

74 personer ger vardera 5000 kronor i månaden. Det blir på en månad 370 000 kronor på inkomstsidan.

Alltså går Prio 1 i Gävle på personalsidan 220 000 kronor i vinst varje månad. Eftersom de jobbar med second hand varor antar jag att de inte har några utgifter för att få in dom. Utgifter jag räknar med är hyra och lite färg och annat.

I runda slängar kanske det ger en total vinst på 200 000 i månaden. Någon som vet bättre får gärna korrigera mig. Exakt hur återinvesteras den miljon som det tar fem månader för företaget enbart i Gävle att få in.

Det tycker jag att journlisten borde ha rotat lite mer i.

Antal deltagare i Fas 3 är i dag enligt Arbetsförmedlingen 29 500 stycken. Varje månad betalas ut 147500000 kronor till anordnare av platserna. En del av platserna är jättebra och ordnas verkligen med fokus på eller på önskemål av den arbetslöse.

Men var det meningen att detta skulle vara en företagsidé verkligen? Frågan kvarstår, vad exakt gör Prio 1 när de återinvesterar i verksamheten? Hur kommer det deltagarna i FAS 3 till godo?