Fredagen med mormor och mamma och moster och kusiner. Lördagen med partiet, med mig själv och med honom jag tycker mest om. Söndagen på Konstcentrum och med promenad och middag hos hans föräldrar. Avrundade med träning och nu planerar jag upp veckan.
En liten del av utställningen på Konstcentrum visade en detalj från en tapet. En tapet som satt på min väns Ullies toalett en gång i tiden.
Blombuketten jag fick i lördags ärfortfarande praktfull och fyller hela lägenheten med en fantastisk stämning för näsan.
Den inneboende hade fixat tvättid. Som en glad överraskning. Här är vi i tisdags morse.
I söndags tog jag med mig han som stulit mitt hjärta till utställningen ”Världar och verkligheter” ¨på Länsmuseet Gävleborg.
Jag var nyfiken på hela utställningen men specifikt delen med bilder från Marmaverken.
Började på första väggen och berättade för sällskapet om fabriken i Marma och att min morfar jobbat där och att han jobbat i kokeriet där några bilder var ifrån. Vänder mig om till nästa vägg och där är bilden på min morfar. Anders Lundgren. Född 1932, skulle nyligen ha fyllt 80 år om han inte hade dött 1988.
Precis så här såg han ut. Bättre morfar hade jag inte kunnat önska mig.
Det vore förmätet att säga att JAG är de. Ur många aspekter. Däremot är en förening där jag sitter i styrelsen det, nämligen Alkoholpolitiskt Forum. En organisation för de som föredrar en restriktiv alkoholpolitik. Ordförande är Gabriel Romanus, tidigare folkpartistisk riksdagsledamot.
Motivering: • Alkoholpolitiskt Forum och IOGT för motstånd mot gårdsförsäljning av vin och öl. Svenska vinodlare med tungt understöd av LRF har i flera år drivit frågan om att gårdsförsäljning av vin och öl ska tillåtas i Sverige. En utredning lade ett förslag om gårdsförsäljning 2010. Sedan dess har en aktiv nykterhetslobby skapat en politisk låsning där det i praktiken är omöjligt att i dag lägga ett förslag.
Läs hela artikeln HÄR
I veckan hade jag en text om hiv/Aids publicerad i Gävletidningarna.
”För att kunna hejda virusets spridning i landet krävs det att människor som är oroliga vågar testa sig. I dag väljer många att avstå detta för att man är så rädd för vad ett besked om att man bär på viruset kommer att innebära, inte bara rent fysiskt utan också psykiskt. De som lider av en sjukdom ska till exempel inte behöva ses som kriminella. Min förhoppning är att Gardells böcker och filmatisering ska bidra till en öppen diskussion om det här.”
Nyheten om att Subutex och Metadon skördar fler liv än herion förvånar mig inte det minsta.
Grundidén är att den som har ett opiatberoende ska genom att få andra preparat från sjukvården kunna få ordning ppå sitt liv. För att komma in på ett sådant program som det kallas ska man ha ett långvarit opiatberoende (inte andra beroenden) och vara minst 20 år.
I den så kallade verkligheten läcker alltså programmen och de inskrivna väljer att sälja sina preparat. Det har gjort att många nu missbrukar den så kallade medicinen. Med död som följd
Det var väl inte riktigt så vi hade tänkt det?
Min egen uppfattning är i grunden förstås det självklara, att ingen ska behöva hamna i ett missbruk. Jobba med att minska tillgången (svårt) och efterfrågan (också svårt).
När det ändå händer ska drogfri behandling erbjudas snabbt. Alla människor är värda ett drogfritt liv. Alla är förutom sin egen också någons mamma eller bror.
Det finns de som prövar all drogfri behandling utan framgång. Då kan det vara läge att fundera över de här medicinerna. I dag är åldersgränsen 20 år. I missbruksutredningen föreslås en sänkning till 18 år.
Att vara tveksam till LAB och alla konsekvenser som kommer av den betyder inte att en är motståndare till behandling. Tvärtom.
Visste ni också att det inte finns någon plan för hur de som vi erbjuder ett alternativt beroende, som Subutex, ska bli av med det? Ovärdigt. De är i så fall för evigt i händerna på en läkare och andra myndigheter. Total ofrihet.
Läste just Hem & Hyra. Det är alltid med spänning jag närmar mig insändarna som är i slutet av tidningen. Blev inte besviken de här numret heller.
De föll i kväll i Gävle. På mig och Irene när vi gick och köpte kvällspizza. För att fira saker. Främst att jag är tillbaka i Gävle igen, men lite annat också.
De här dagarn ai Stockholm har varit ganska tuffa. Proppade med möten på dagarna och sedan har jag arit kvar länge på kontoret om kvällarna. Pga förkylning som tog ett fett grepp om mig har saker gått långsammare och jag har sovit dålig.
Tungt. Men just därför så skönt att vara hemma igen. Siktar nu främst på en föreläsning i Västernorrland på lördag.
Första gången jag kollar på hur jämställt jag retweetat. På inrådan av Linda Engström som just nu sitter på mitt kontor.
Jag är rätt bra alltså.
