I förmiddags infann vi oss på den svenska ambasseden samma minut som vi var ombedda att göra det. Det är bra att börja med flyt. Vi fick en orientering över Japan och Japans relationer med Sverige.

Efter lunch besökte vi deras krisberedskapscenter, bland annat för jordbävningar . Japan har mer än 20 procent av alla jordbävningar i världen så det gäller att vara redo när kontinentalplattorna glider. Givetvis pratar de om NÄR det händer, inte om.

Japan har, som bekant, drabbats av många svåra jordbävningar och många allvarligt skadade och döda.

Föurtom att centret är redo att leda alla berörda myndigheter när kriserna kommer fungerar det också kunskapsbildande. De har en stor anläggning för barn (och vuxna) där de med hjälp av Nintento DS guidas genom scener (uppbygda kring en stump gata i naturlig storlek) som ger kunskap om vad man gör när krisen kommer.

Jag valde att få reda på vad man kan göra med en tidning i händelse av att jag måste söka mig till uppsamlingsområden. Av denna kan jag vika en skål som jag sedan tätar med platspåse. Fler visuella exempel var en rund pappskål med fem fack för olika små grönsaker. Den var alltså en dm i diameter och ett origamiskt mästerverk. De viker alltså papper för att kunna möta krisen snyggt!

I Sverige lever vi inte med vetskapen om att detta kan hända oss när som helst med följder omöjliga att relatera till så vi hade många frågor.

Ironin i detta är att en timme senare när i kommer till hotellet får jag SMS från min syster med fråga om skalvet som varit i Östra Tokyo. Vi var alltså på kriscenteret kanske samtidigt som ett så pass stort skalv som rapporterats till Sverige, men märkte inget. Jag är evigt tacksam för det.

Jag är alldels övertygad om att menar man allvar mellan män och kvinnor så behöver ansvaret för barnen delas lika. I det ingår att den av samhället subventionerade föräldraledigheten ska delas lika. Dels för att barnet ska få lika stor tillgång till sina föräldrar, dels för att allt annat spär på ojämställdheten.

Män drar ifrån kvinnor lönemässigt i samma ålder som det bildas familj och kvinnorna hämtar aldrig upp det. Dessutom tar mammor ett större ansvar för barnen när det gäller att ta hand om sjuka barn osv. Sammantaget svårare för kvinnor att hävda sin ställning på jobbet.

Spelar det någon roll? Ja, eftersom rätt många gånger visar det sig att mamman i slutänden får försörja sina barn på egen hand. Det som ingen mamma tror ska hända men händer hela tiden. Och lite annat.

Stefan Löfven talar ofta om vikten av jämställdhet och jag tror han menar det. Därför är det för mig obegripligt att han inte tycker det vore lämpligt att ta chansen att på kongressen forumlera att delad föräldraförsäkring är en avgörande för det.

Löfven uppger att han vill inleda en diskussion om hur uttaget av föräldraledighet ska bli mer jämställt, men att det inte finns något förslag på kvotering under nästa mandatperiod. Ur SvD

Vi har diskuterat den här frågan nog. Händer det någon liten decimal då och då? Inget att jubla över och ojämställdheten ”biter sig fast”. Som han hade sagt om arbetslösheten.

Kom igen Stefan!

På Dagens Eko 16.45 var det väldigt många frågor inom mitt politiska ansvarsområde. Rikspolisstyrelsen vill bli tuffare mot fortkörare till exempel. Ett annat område handlade om hur USA väljer att köpa vapen av sina medborgare för att få undan dem.

Nyligen debatterade vi en kommande vapenamnesti i Sverige. Resultatet blev att från och med 1 mars och tre månader framåt kommer alla som har vapen, vapendelar och ammunition att kunna lämna in dom på polisstationerna. Inga frågor frågade.

Från senaste SöderhamnsNytt. Vad tycker du?

Tog vid lunchtid en lördagssväng förbi Erikshjälpen som jag ju bor ganska nära. Bilarna fick köa in på parkeringen, köerna till kassorna var hur långa som helst och det var trångt trångt.

På något sätt så mycket mer sympatiskt än samma fenomen när HM släpper nåt speciellt.

En helt vanlig lördag.

Fortfarande glad över att jag hade mamma och Sara på besök i går kväll. Förutom Markus och Irene förstås. Min inneboende har för övrigt gått från universitetsstudent till förvärvsarbetande och jag är så glad för hennes skull.

I tidningen Genus skriver Cecilia Kjöling en text om ”Tid för pusslande en fråga om klass”. Hon har intervjuat forskaren Linda Lane.

I den finns mycket att highlighta i den. Till exempel det outtalade kravet att hämta tidigt på förskolan eller att två procent av papporna och 30 procent av mammorna jobbar föräldradeltid. I procent ger det att papporna tar ut tio procent av deltiden och mammorna 90 procent. Det gör att mamman är den som får skulden för långa förskoledagar eftersom vi förväntar oss mer barnnärvaro av henne. Inga överraskningar alltså.

Jag vill citera det här:

”Den allra vanligaste lösningen för att få livet att gå ihop är att någon går ner i arbetstid. Denna ”någon” är oftast kvinna och det innebär att hon går miste om pension, löneutveckling och fortbildning. -Och så förväntar vi oss att de ska vara glada och käcka och tycka att det här är den bästa av världar, tills mannen hittar en ny partner. Då sitter de där, ensamstående med barn, 30 sekunder från fattigdom. Som klass- och genusforskare vill jag gärna problematisera detta.”

I går hände mycket viktigt, t ex träff med många Socialdemokrater och en intervju för Aktuellt i politiken.

Men det viktigaste av allt var att mitt tandläkarbesök visade att jag hade noll hål!  Tyvärr gjorde det precis lika ont som vanligt att bita fast om grejen när det ska röntgas. Är de konstruerade för människor med gigantkäkar? Mitt tandkött blir så ledset varje gång. Men som jag sade till tandläkaren: -Som vuxen antar jag att jag förväntas genomlida det här. Hon vara nickade till svar.

Är det något som inte finns tillstymmelse av på Collins Bay Institution i Kingston är det mys. Det här är ett fängelse vars huvudbyggnad iofs helt osannolikt ser ut som ett slott men i övrigt är ett klassiskt murfängelse men vakttorn som vi känner igen från filmer och ger vibbar av koncentrationsläger.

De äldre delarna för boende var bara sunk. När vi kom var fångarna inlåste över lunchtiden och det vilade en känsla av misär över hela den byggnaden. Bord och bänkar fastlåsta. Gråa väggar och tristress. Precis så som de som hatar människor som begått brott vill att de ska ha det.

De nyare delarna var fräschare och byggda på ett annat sätt med våningar och gångar även om allt sammanstrålade till en plats där vakterna kunde ha god överblick vilket givetvis behövs. Där kändes det lättare att andas. Tills vi kikade in i en av de cellerna. Jag vände snabbt om och bad till högre makter att jag aldrig, aldrig ska hamna på ett sådant ställe.

Extra tacksam för att ha fått förutsättningarna att kunna välja en annan bana än den kriminella just där och då.

Även de här personerna har alla chanser att delta i olika typer av utbildning, program och liknande för att vara så väl rustade de kan när påföljden är över. Vi fick se verkstaden där de jobbar med bla svetsning och har möjlighet at ta licens för det med lärare som kommer utifrån. Dessutom har de avtal med olika företag och gör arbeten där inne som fångarna kan söka och få ersättning för att de utför. På det sättet förbereds de på ett kommande arbetsliv och har absolut kunskaperna för att söka jobb.

Just nu efterfrågar Kanadas arbetsmarknad många med just de här kunskaperna och förutsättningarna för att få en anställning är goda. Det skapar givetvis fantastiska förutsättningar för individen att hålla sig på rätt spår när han kommer ut.

Jag skriver han eftersom precis som överallt annars är det främst män som begår kriminella handlingar i Kanada.

När sista säkerhetsdörren slog igen efter oss när vi ämnade fängelset efter ett par timmar drog jag en lättnadens suck. Det blev helt enkelt lättare att andas igen.

/Nedtecknad samma torsdag kväll. Utanför mitt hotellfönster rester sig ett hus så högt att jag inte ser toppen på det genom fönstret även om jag försöker