Jag kan inte säga annat än att jag känner mig väldigt väldigt döven. Att hemresan från Tokyo blev så annorlunda gentemot vad det var tänkt med stru,ade till det mesta. Dålig dygnsrytm till exempel. Varit vaken mycket i natt.,

Är irriterad på ett antal grejer, faktiskt på ett antal personer och ytterligare ett antal fenomen. Det är inget bra förhållningssätt.

Näsan är sliten efter all spray och snytningar och huvudet har känts så att säga smäckrare. Men det är väl bara att brotta ner den här dagen också.

Senaste dygnen har verkligen inte varit någon dans på rosor. Jag vill inte genomföra varken långresa eller långflygning på länge och är glad att inget sånt är inplanerat. Inför sista kvällen fick vi SMS om att planet hem skulle vara fem timmar sent. Konskevensen blev många timmar på flygplats och ankomst Arlanda vid midnatt. Kom hem halv tre i natt och är nu helt mosig pga de senaste dagarnas förkylnin och allmänt förstörda öron efter att ha flugit i det tillståndet.
Har sovit ikapp en aning och ska nu ge mig i kast med dagens planerade möten efter att ha gått ingenom det mest akuta i mejlkorgen.

Den här dagen har innehållit väldigt mycket som jag har lärt mig av och uppskattat. Det jag väljer att skriva om nu är vårt besök på Shiba High School. Det är en privatskola för pojkar mellan 11-18 år. Först träffade vi två rektorer och två lärare och pratade lite om det vanliga kring utbildning. De oroas också för ett sjunkande intresse för naturvetenskap till exempel.

Vi besökte fem lektioner och spanade in hur de jobbade. Av de ögonblicksbilderna kan jag inte säga annat än att jag är mycket, mycket förvånad. Jag hade fördomsfullt tänkt mig att Japans klassrum skulle vara mycket strikta och att någon deluxig ordningochredamentalitet skulle prägla stället. Snarare var det så att ljudet i klassrummet var sådant att jag aldrig hade undervisat under sådana omständigheter. När jag kommer hem ska ni få se en film på det.

Det finns ett standardmått på 40 elever i varje klass. 40. Uppenbarligen är inte klasstorlekarna avgörande för Japans skolresutlat. 40 gällde också vid en halvavancerad fysiklabb som inkluderade eldande … När jag sade att i Sverige vill vi helst inte ha fler än 15 elever för att labba fick jag blicken ”varför då?”.

Höjdpunkten var en halvtimmes samtal med tre elever, typ 16-17 år. Mycket trevliga killar allihopa men killen till vänster fick oss att bryta samman av skratt i omgångar. Som ni förstår kommer jag aldrig att kunna återge det i text, så ni får bara tänka er en siutation som är så där kul att magen krampar. På oss och definitivt på killarnas rektor.

Det hela började lite stelt. När vi frågade om vad som var bra på skolan svarade de lite smörigt ”lärarna”. Sedan liksom brakade allt loss. Vi frågade om det här med könsseprarerade skolor, eftersom vi inte har det i Sverige. Han suckade högt och liksom flöt ut över bordet: -I need a girlfriend! De andra två nickade. Plötsligt blev allt så personligt, så spontant.

Det svenska systemet var sannerligen att föredra. Även killen i mitten hävdade det. När lärarna på samma fråga innan hade svarat att det var bra att killarna inte blev distraherade så att de kunde prestera bra svarade killen att om det varit tjejer på skolan skulle han ha presterat ännu bättre eftersom han ville visa sig bra.

Vi sade att vi hört att de lägger mycket tid på skolan och på läxor och undrade när de var klara på kvällen. Han utstötte desperat -Never! När jag då berättade att vi i Sverige diskuterar om vi ska ha läxor alls (ibland) tyckte han det var lysande även om han nog trodde jag ljög.

Han hade också förberett ett litet tal. Det var på engelska och eftersom de är kassa på det hade det nog tagit mycket kraft och energi. Det gick ut på att han läst på om att det svenska skolsystemet inte baseras på att föräldrar har pengar och kan betala för sina barn (alla föräldrar betalar skolavgift i Japan, ett skäl till varför de har så låga födelsetal säkert). Att alla borde ha samma chans och att det verkar vara så i Sverige och att han väldigt gärna skulle vilja att Japan förändrades till att ha samma system.

Vi blev tårögda!

Vi bad om att få bli fotade med de och de blev superduperglada och jag sade att jag kunde mejla bilden direkt till killarna. Ehum. I Japans hierarki mejlar inte parlamentariker direkt till elever. Därför har jag just mejlat en rektor istället.

Gåtan om resultatframgången består men jag vet att japanska killar vill träffa fler tjejer.

Det är namnet på den socialdemokratiska partiledaren i Japan. Tidigare minister med ansvar för bland annat jämställdhet. En bakgrund som jurist och hon har publicerat flera böcker.

Känd som en av hård kärnkraftsmotståndare, även innan Japans senaste problem.

Hon tog emot oss på sitt kontor tillsammans med ytterligare en partikamrat. Vi samtalade lite om klimat, kärnkraft, Socialistinternationalen och jämställdhet. Vi har under våra besök och möten förstått att Japans förda politik ökar klyftorna mellan människor. Unga har det riktigt tufft och har lågbetalda och otrygga anställningar. I Japan är dessutom trygghetsnäten i princip obefintliga. I ett samhälle som inte tillåter misslyckanden är det givetvis hårt på alla sätt.

Dessutom har Japan, precis som Sverige och många andra länder, fått en mycket otäck ådra av att göra skillnad på folk och folk.

Socialdemokrater på andra sidan Jorden jobbar mot samma saker som vi. Dock kan S vässa retoriken gällande kärnkraft.`Förebilder finns uppenbarligen.

Att hon sticker ut i politiken förstår jag. Hon är smart, snabb, rolig och rak. Detta i en värld av män. Jag ska nu skriva ett helt eget inlägg om det.

I present fick hon en vas med S-loggan skänkt av partidistriktet i Gävleborg.

Eftermiddagen i dag ägnades åt ett fängelsebesök. Eftersom jag bara för någon vecka sedan besökte ett liknande i Kingstron, Kanada är det svårt att inte göra jämförelser.

Där pratades om problemen med att interner inte fick en egen cell. Här finns det gruppceller med platser för upp till åtta stycken. Där var miljön rätt sjavig. Här var fint och ordningssamt och välstädat överallt. Bossen bad om ursäkte för att det den här årstiden inte var så färgglatt med blommor och liknande även om de hade försökt fått ner någon lilja i rabatten.

Här fanns flera innergårdar som var fint ordninggjorda japanska trädgårdar eller var det kan tänkas heta. Ni vet, stenar och krattad sand i fina mönster. Små klippta träd. En stor damm med gigantiska karpar. Av detta fanns sannerligen inget i Kanada. De däremot hade vakttorn och beväpnade vakter.

I Kanada talade de däremot mycket om behandlingsprogram och vikten av att få en bra start när man kom ut. Här fick jag uppfattningen om att behandlingen främst var att arbeta, det var inte ett fritt val. Därutöver ett visst mått av behandling för olika saker. Jag frågade om något land var inspiration och för program för sexualförbrytare var det just Kanada. Däremot tyckte de att de under många år själva arbetat fram ett bra program för missbruk.

I Kanada kunde fångar få bo med sin familj upp till fem dagar i ett speciellt litet hus för detta. Här kunde de få träffa ev. familj om de hade tur utan vakt en stund ”och pappan kan få hålla i barnet”.

Pratade lite med vå rpersonal på ambassaden också och de berättade att för den som varit i fängelse är det mycket, mycket svårt att hitta en väg tillbaka. I princip bygger det på att någon ställer upp och tar hand om dem, som någon familjemedlem, eftersom de kommer att få mycket svårt att hitta en plats och därmed försörjning.

Eftersom anläggningen till ytan inte var så stor så mötte vi fångarna i flera sammanhang, när de arbetade och när vi passerade uppställda grupper. Vid arbetet mötte vi också fångar i Kanada. Då gick det att nicka bekräftande att vi såg varandra, en vanlig hälsning. Här var det uppenbart att de inte fick söka kontakt med oss. hundratals människor som blir inkollade av oss men som själva inte får visa att de ser att vi är där. En oangenäm känsla.

Det är med en lättnadens suck jag kliver ur ur fängelser. De som fått för sig att de är en dans på rosor kan inte själva ha varit inne i något.

Fängelsechefen förundrades tydligt över att vi förflyttade oss till fots, han tittade nämligen efter den stora bilden som skulle möta de viktiga gästerna. Trodde inte riktigt på att vi faktiskt skulle gå till tunnelbanan så han tittade efter oss tills vi försvann ur hans synfält. Svenska parlamentariker jobbar inte likadant som japanska.

I förmiddags infann vi oss på den svenska ambasseden samma minut som vi var ombedda att göra det. Det är bra att börja med flyt. Vi fick en orientering över Japan och Japans relationer med Sverige.

Efter lunch besökte vi deras krisberedskapscenter, bland annat för jordbävningar . Japan har mer än 20 procent av alla jordbävningar i världen så det gäller att vara redo när kontinentalplattorna glider. Givetvis pratar de om NÄR det händer, inte om.

Japan har, som bekant, drabbats av många svåra jordbävningar och många allvarligt skadade och döda.

Föurtom att centret är redo att leda alla berörda myndigheter när kriserna kommer fungerar det också kunskapsbildande. De har en stor anläggning för barn (och vuxna) där de med hjälp av Nintento DS guidas genom scener (uppbygda kring en stump gata i naturlig storlek) som ger kunskap om vad man gör när krisen kommer.

Jag valde att få reda på vad man kan göra med en tidning i händelse av att jag måste söka mig till uppsamlingsområden. Av denna kan jag vika en skål som jag sedan tätar med platspåse. Fler visuella exempel var en rund pappskål med fem fack för olika små grönsaker. Den var alltså en dm i diameter och ett origamiskt mästerverk. De viker alltså papper för att kunna möta krisen snyggt!

I Sverige lever vi inte med vetskapen om att detta kan hända oss när som helst med följder omöjliga att relatera till så vi hade många frågor.

Ironin i detta är att en timme senare när i kommer till hotellet får jag SMS från min syster med fråga om skalvet som varit i Östra Tokyo. Vi var alltså på kriscenteret kanske samtidigt som ett så pass stort skalv som rapporterats till Sverige, men märkte inget. Jag är evigt tacksam för det.

Jag är alldels övertygad om att menar man allvar mellan män och kvinnor så behöver ansvaret för barnen delas lika. I det ingår att den av samhället subventionerade föräldraledigheten ska delas lika. Dels för att barnet ska få lika stor tillgång till sina föräldrar, dels för att allt annat spär på ojämställdheten.

Män drar ifrån kvinnor lönemässigt i samma ålder som det bildas familj och kvinnorna hämtar aldrig upp det. Dessutom tar mammor ett större ansvar för barnen när det gäller att ta hand om sjuka barn osv. Sammantaget svårare för kvinnor att hävda sin ställning på jobbet.

Spelar det någon roll? Ja, eftersom rätt många gånger visar det sig att mamman i slutänden får försörja sina barn på egen hand. Det som ingen mamma tror ska hända men händer hela tiden. Och lite annat.

Stefan Löfven talar ofta om vikten av jämställdhet och jag tror han menar det. Därför är det för mig obegripligt att han inte tycker det vore lämpligt att ta chansen att på kongressen forumlera att delad föräldraförsäkring är en avgörande för det.

Löfven uppger att han vill inleda en diskussion om hur uttaget av föräldraledighet ska bli mer jämställt, men att det inte finns något förslag på kvotering under nästa mandatperiod. Ur SvD

Vi har diskuterat den här frågan nog. Händer det någon liten decimal då och då? Inget att jubla över och ojämställdheten ”biter sig fast”. Som han hade sagt om arbetslösheten.

Kom igen Stefan!

På Dagens Eko 16.45 var det väldigt många frågor inom mitt politiska ansvarsområde. Rikspolisstyrelsen vill bli tuffare mot fortkörare till exempel. Ett annat område handlade om hur USA väljer att köpa vapen av sina medborgare för att få undan dem.

Nyligen debatterade vi en kommande vapenamnesti i Sverige. Resultatet blev att från och med 1 mars och tre månader framåt kommer alla som har vapen, vapendelar och ammunition att kunna lämna in dom på polisstationerna. Inga frågor frågade.

Från senaste SöderhamnsNytt. Vad tycker du?