Varje morgon när jag läser tidningen händer samma sak. Läser del 1 med nyheter. Ser fram emot del 2. Läser nogsamt kulturen och njuter av att det är så många sidor kvar. Sedan visar det sig att det är sporten (varje dag …) och jag bläddrar irriterat bort det. Ser på insändarsidan att någon vägrar hugga ner ett träd och sedan är det slut. Ungefär så. Besviken över all sport och så lite kultur och kul (som jag tycker).

Men nu har jag nogsamt läst Stisse Åberg. Han skriver apropå det hemska som hände vid fotbollsmatchen i Helsingborg i går.

Göran Rosenberg har skrivit en fantastisk bok. Den skildrar olika aspekter av Görans far, och hur hans alltför korta liv kom att präglas av andra världskrigets vidriga koncentrationsläger.

Liksom många andra överleverares historier är den här något som berör djupt. Perspektivet, att Göran skildrar det också utifrån egna upplevelser som son till överlevare ger ett extra perspektiv.

Inte bara innehållet är givande, utan också formen och språket.

En mycket, mycket bra bok.

På den här bilden kan du skåda topp sju.

Härifrån ser du från vänster till höger Daniel, Jenny, mig, Kristoffer, Åsa, Raimo och Patrik.

Vi är valda i ordningen 1. Raimo Pärssinen  2. Åsa Lindestam 3. Patrik Lundqvist 4. Elin Lundgren 5. Kristoffer Lindberg 6. Jenny Breslin 7. Daniel Johansson

Roligt är också att Kristoffer och Daniel liksom jag är ordförande i sina arbetarekommuner (Bollnäs/Hofors).

Bra mix av erfarenhet och förnyelse.

Det vidrigaste.

Vi står emot. Vi står för ljuset.

Sitter hemma och jobbar innan det är dags att dra iväg. Har ”Fråga doktorn” på. Stress talar de om. Vi uppmanas fundera på vad som stressar oss och jobba med det.

Jag blir väldigt stressad när andra människor inte har koll på sin kalender och utifrån det ”missar” eller kommer sent.

Jag kan inte ändra på andra. Men jag kanske borde jobba mer med att påminna, för att det känns lugnare för mig om jag vet att jag i alla fall gjort vad jag kan?

Det andra, att inte ta hänsyn genom att vänta när folk kommer sent. Särskilt inte de som inte berättat innan (nästan alla) att de kommer att bli sena. Mina möten börjar nästan alltid på utsatt tid. Konsekvensen blir ändå att det rasar in folk efterhand. Det gör egentligen inget. Men det förutsätter att de som kommer sent inte 1. börjar prata vitt och brett om varför de är sena och tar massa onödig uppmärksamhet och 2. kräver att det som har hunnit sägas repeteras.

Jag stressas också mycket av det de nämnde i ”Fråga doktorn”, lösenord och inloggningar. Hur många har en människa i dag? Cirka tusen. Och lika ska de inte vara, näädå. Orimligt.

Jag blir också stressad när jag inser hur länge sedan det var jag träffade mina bästa vänner och när jag inte vet när det händer igen.

När någon ringer gång på gång, men inte lämnar meddelande. Inte skickar SMS. Jag kan inte svara pga gör annat. Dolt nummer som ringer 8 ggr på tio minuter osv. Varför? Skicka SMS. På min telefonsvarare ber jag att människor ska säga sitt ärende, för att jag ska veta hur bråttom det är. Men det gör de ofta inte, utan ber mig ringa upp, lämnar namn och nummer. Det gör att jag får svårt att planera min tid.

Ett rörigt hem är också stressande. Jag kommer och går hela tiden med olika packningar och när hallen är full av prylar, bänken, köksbordet. Papper, läppkrämer, pennor, olika nycklar, anteckningsböcker, kläder … Jag ryser av det.

Den sorgligaste stressen är när jag får en fråga om att följa med och göra något roligt. Påslag direkt eftersom jag vet att jag mest troligt inte kommer att kunna. Å andra sidan den stora glädjen om det visar sig fungera.

Vad göra? Sluta bry mig om andras oförmåga att komma i tid är nog det viktigaste. Och städa undan direkt mellan varje ”byte” hemma. Borde boka nåt med mina vänner också.

Jag heter Viktor Adolfsson och är reporter på Nyheter24. Den senaste tiden har frågan om cannabis och legalisering blivit allt större, främst i USA. President Barack Obama har bland annat uttalat sig.

I Finland genomförde Hufvudstadsbladet en anonym enkät där fem riksdagsledamöter svarade ja på frågan om de testat cannabis.

Vi på Nyheter24 vill genomföra en liknande enkät. Den som svarar garanteras anonymitet, oavsett svar.

Vore därför ytterst tacksam om ni vill svara på frågan:

– Har du testat att röka cannabis?

Jag svarade i alla fall nej. Men om jag hade gjort det, kanske back in the days när jag hängde i gäng som gillade sånt här, hade det gjort någon skillnad 15 år senare? Jag vet inte.

Vaknade efter ett gäng drömmar som inte gjorde mig glad på något sätt.

Övervägade att skolka träningen men kom iväg tack vare pepp från Markus som redan var där, och yogade och sprang. Inte som en hind direkt.

Har nu ätit rester och fixat inför den vigsel jag nu ska iväg till ett hotell och hålla. Det kan ju bara bli kul.

Kollat på intervjun med Reinfeldt. Kul att lyssna på. Jag älskar också frihet förresten, märkligt att vi kan ha så olika bild av vad det är. Jag tror i alla fall att trygghet är det bästa sättet att känna sig fri.

I kväll ska jag äta fruktsallad, läsa böcker, måla naglarna och skriva brev. Ungefär så.

Inför julen gjorde jag en spaning som jag säkert inte är ensam om.

Människor väljer att skänka (välgörenhet) vilket är jättebra. Däremot är det tragiskt att världens i dag är inordnad i ett system där det behövs. En annan värld är möjligt, som det brukar sägas.

Hur som helst rör inte min tanke nu världens orättvisor utan människors behov av att till exempel på sociala medier berätta att de skänker pengar. Hur blev det så?

Jag ser en skillnad i att tipsa om var du kan skänka för att hjälpa tex vid katastrofer och att berätta att ”jag har satt in 300” kronor här eller ”jag har köpt en get till den och den”.

Jag har ingen skarp slutkläm eller poäng, jag vet bara att det tar emot för mig att se alla de här uppdateringarna. Varför ett behov av att signalera att man valt att skänka pengar och hur mycket?

Provoceras jag på något sätt personligen. Inte. Jag har projekt jag valt ut och bidrar till men har inget behov av att skylta med det.

Kanske ligger det i min kritik av samhället där det i dag är avdragsgillt att skänka gåvor och på så sätt subventioneras ett välgörenhetssamhälle framför att satsa resurserna på de som verkligen behöver det i ett starkt välfärdssamhälle.

Japp, så är det nog. Att det är ”fint” att vara den som skänker. Att de som tar emot ska vara ”tacksamma”.

Medveten om att det nog inte är tanken hos den som skriver det, men i mitt mönster av iakttagelser är det det som gör att det blir klump i magen.

Bild från sverigesradio.se