Under kvällen ordnade Kulturföreningen Mezopotamya en manifestation på Stortorget i Gävle med anledning av dådet i Suruc.

Vi var dryga tio personer från Socialdemokraterna som deltog som mötesbesökare.

Det blir på något sätt symboliskt att ge sig på unga socialister med drömmar om framtiden. Att dra paralleller till dådet på Utöya känns inte främmande.

Arbetarbladet skrev. GD skrev.

Lyssnade på Kålles sommarprat i dag. Ni som hört vet att han valde att tala en hel del om sin familj och sina erfarenheter. Fick mig att tänka lite på arbetarklassen.

Hur kan det då vara arbetarklassen? Jag bollade lite med mig själv och landade i bland annat:

att glatt berätta om sina rea-fynd, aldrig tänka att man ska hålla ett tal ty ”man har inte talets gåva”, vara orolig för bjudningar som kräver särskild klädkod, när man förstått klädkoden inte äga de kläderna, låna de kläderna som behövs men de kommer att sitta lite konstigt, i större sammanhang bli helt tyst eller låta alldeles för mycket och säga fel saker, nogsamt påpeka att man kan vara en bra person fast man saknar utbildning, skryta över någon yngling i släkten som börjat studera men poängtera igen att studier inte gör någon skillnad, äter sällan maträtter vars namn är svåra att uttala, har viss skepsis mot hjärnskrynklare men stor tilltro till andra läkare, det röks och snusas en del,  jobbet sköter man, kvinnan är föräldraledig och tar vård av sjukt barn, mannen kör bilen om hela familjen åker.

Hur ser din erfarenhet ut? Om du har någon från arbetarklassen vill säga.

Vi har varit några dagar hos Ms föräldrar. De bor i ett stycke underbar natur söder om Sundsvall. På besök var också Doris. En av min favorithundar.

Örvar som drev stället där vi bodde tipsade om att åka upp i tornet på Islands näst högsta byggnad, Hallgrímskirkja.

I lördags kväll strax innan stängning smet vi upp. För en femtiolapp till församlingen är man välkommen upp i hissen samt gå de två sista våningarna. Ingen varnade dock för det hjärtsnörp som kan infinna sig när kyrkklockan oväntat slår. Det var en bonus!

Förutom att vi kom närmare himlen fick vi också en utsökt utsikt över stan.

Under tiden jag var på Island publicerades en text om jämställdhet (?) som innehåll så mycket som jag upplevde som så knasigt. Ett sätt att se på tillvaron som jag inte sympatiserar med. ”Låt mig baka bullar och dricka skumpa medan min man byter däck”

Utdrag: ” Jag har inte något behov av att klättra karriärstegen och därför tjänar min man mer pengar och det är helt okej för mig. Jag är inte bitter för det. Jag är tacksam för det jag har och beundrar honom precis som han ser upp till mig och uppskattar det jag gör för familjen. Jag har inget emot att jobba, det kan vara riktigt roligt och behövligt ibland. Jag ska snart tillbaka till min arbetsplats och dra in mer skattepengar till staten samt bygga lite på min pinsamma pensionspott.”

Innan jag hade lagt så mycket mer tankekraft på det så kom det ett svar som fångade allt. ”Kan vi inte dricka skumpa och käka bullar medan vi hjälps åt att byta däck?”

Utdrag: ”Jag och min sambo brinner båda för vårt jobb och vill alltid prestera så bra som möjligt. Därför är det helt sjukt att jag tjänar mer än henne, framförallt med tanke på att hennes jobb som lärare är så mycket viktigare och svårare än mitt. Jag beundrar henne för att hon orkar, men blir bitter över att vissa – framförallt kvinnor – inte värderas lika högt som de borde. Lika högt som mansdominerade yrken och … män i allmänhet.”

Mitt utgångsläge är att jag vill ha en plan. En plan för hur jag ska komma ur privata situationer som kan uppkomma baserade på exempelvis relationer. Hade jag haft barn hade det känts extra viktigt eftersom jag då också hade haft minst ett halvt ansvar för dem.

Senast i dag har jag hört en historia där en person ställs ensam med tre barn och kanske ingenstans att bo när partnern väljer att lämna, relativt nyligen efter ett bröllop. Det är sånt som ingen som går in i en relation med barnkonceptet verkar tro ska hända dom. Men alla vet att det händer. Det händer hela tiden. Att då vara i ett utsatt ekonomiskt läge på grund av att man ligger dåligt till på arbetsmarknaden efter stor frånvaro händer. Det är dåligt med insamlade pensionspengar för den part som är hemma mest, främst kvinnor, som av någon märklig anledning inte kräva att få pensionskompensation av sin parter. En partner som inte heller verkar tycka att det är självklart att komma på att den ska ge när man nu ska vara ett tu.

Samuel skriver: ”Vi har inga givna roller i förhållandet och det är få förunnat att känna sig så tillfreds och bekväma tillsammans som vi gör. Precis som du skriver så ska politiken inte nödvändigtvis behöva bestämma vem som ska gå hemma med föräldraledighet. Det ska ju vara en självklarhet att man delar lika; att båda bidrar lika mycket för att familjen ska fungera. Vi är ju två om både familjen och vår gemensamma ekonomi, eller hur? Vi har samma ansvar, oavsett hur vardagen ser ut.”

Cindys manager Markus har sett till att de två vunnit varsin biobiljett. Detta genom att tävla i Arbetarbladets tävling om roliga djurfilmer.

I går var hon ”senaste nytt”. I dag var hon i papperstidningen. Digitalt HÄR.

I dag har hon hittat på ett nytt trix i sin stora bur. Att maka ihop typ allt spån i ett hörn.

Hon är 2,5 år nu. Väldigt snäll och samtidigt inte klok på en fläck. Hon visar uppskattning genom att lägga hela käften runt handlederna, hon lämnar ingen strumpa eller handske inom räckhåll i fred och hon är nyfiken på precis allt. Eventuellt är det bara katten Monika som kan hålla henne stången.

I fredags nåddes jag av ett besked som är ett sådant ingen någonsin vill ha. En ung människa i Markus familj avled till följd av en olycka.

. Jag tänker på alla de som fanns närmast henne och på vad de nu har att hantera.