I allt mörker. Bland än som höjer sina röster mot flyktingar, män som ansluter sig till terrororganisationer (och en och annan kvinna) så finns också ljus.

Det är Ebba, Ina, Alice, Julia och Molly i 8C på Sofiedalsskolan. De har startat en insamling till flyktingarna som ska bo i Valbo under en period.

De önskar att vuxna kunde vara mer empatiska och istället välja att hjälpa.

”– Många vuxna är rädda för dem som kommer hit, men jag är rädd för de vuxna som säger sånt där, säger Ebba Löfgren.” (Ur GDs artikel)

Ebba och jag är ense. Jag är också rädd för dem.

Det vet jag med säkerhet eftersom jag jobbat på Sofiedalsskolan i sex års tid och lärt känna många faktasiska elever och deras föräldrar.

Det finns också ett spår av något annat. I Valbo precis som på andra ställen. Några har en väldigt skrämmande syn på andra människor som de uppfattar inte är exakt som de själva är. Vad det nu är. De personerna tar sig friheter av olika slag.

När jag jobbade på skolan var den väldigt homogen. I princip alla elever kom från rätt ursvenska hem. Inte alla, men nästan. Inte helt sällan fick jag och andra lärare ta diskussioner utifrån de strömningar som bland annat SD står bakom. Otäcka uttalanden om människor med annan hudfärg eller kanske inte var heterosexuella. Ibland fick vi affischer med rasistiska budskap fastsatta på dörrarna.   Vi hade en händelse som med rätta genererade uppmärksamhet i media. Elever från annan skola skulle äta i matsalen när de hade prao i Valbo.

Av någon anledning retade det några av eleverna på skolan så till den milda grad att ett bråk utbryter mellan gästerna och eleverna på skolan, nationalsången sjungs. Tjejer med mörk hud och slöja blir livrädda. Jag satt tillsammans med de här uppskrämda tjejerna i ett litet rum och kramade dem efteråt, när vi försökte hantera läget. Så vansinnigt dålig reklam för Sofiedalsskolan då.

I den här vevan försökte jag som vanligt stå upp mot mörkerkrafterna vilket resulterade i ett hot sprejat direkt mot mig på en av skolans väggar.

Kennet Lutti, tidigare ledarskribent på Arbetarbladet, uppmärksammade händelserna på skolan i en ledare. Han avrundar den med: ”Det är i hemmen som värdegrunder formas, det är föräldrarna som ger sina barn redskap, intellektuella, humanistiska, nationella och internationella för att möte en komplex värld. Här verkar alldeles för många vuxna valt bort föräldrarollen. Det är det mest oroande med Valbo som nazistfäste.”

Så tänker jag att det är. Få barn får en negativ attityd till andra människor om hemmet grundat med goda värderingar som att alla är lika mycket värda och vi ska hjälpa andra människor på alla sätt som vi kan.

Men i Valbo (och på andra ställen absolut) så brister det här och där. Alla goda krafter har mycket att göra för att stå emot. Några orkar göra det. Exempelvis på gårdagens möte där både vakter och poliser fanns eftersom det fanns risk för att människor inte skulle bete sig väl. En kvinna säger: – Ärligt talat känner jag mig betydligt tryggare med flyktingarna än vad jag gör med er som står här och gastar, sa till exempel en kvinna. (GD:s artikel) Tack för det.

För så är det. Sällan värnar män så hårt om sina barns trygghet som när det gäller att hålla flyktingar borta, verkar det. Orden och uttryckssätten i kommentarsfält på Facebook (hos tidningarna och hos kommunen) är riktigt skrämmande. Exakt allt är argument för att 80 personer som flytt krig och jävelskap inte ska få några lugna dagar i Valbo. Barns trygghet, simkort som inte kan användas eller kanske ”tropiska sjukdomar”. SD hade givetvis sina representanter på plats på mötet för att prata om dessa mystiska sjukdomar som främmande människor kan bära med sig. De förnekar sig inte.

Jag tror gott om människor. Blir lika naivt förvånad varje gång jag tar mig an diskussionen i ett kommentarsfält. Okunskap om siffror, samhällsstrukturer, budgetar är riktigt stor och ointresset för fakta om vad som faktiskt gäller är om möjligt ännu större. Det är så förbannat slött.

Jenny Wennberg på Arbetarbladet har skrivit en excellent text om läget i Valbo. LÄS DEN.

Utdrag: ”Skulle Gävleborg fly, skulle mottagarländerna ta emot män varav 88 procent inte är högutbildade.”

”Faktum är att vi lever i ett land med ett så stort välstånd, att människor tycker det är fruktansvärt att barn eventuellt kan tvingas gymnastisera utomhus. För att någon annan, som flytt från krig och extremism, skall få tak över huvudet.”

”Den polarisering era kommentarer i anslutning till artikeln om Valbo sportcentrum ger uttryck för, är med andra ord en del av vad IS ville uppnå med attentaten i Paris. Öppenhet, medmänsklighet och tolerans, är vad IS för krig mot. Vill ni visa solidaritet med Frankrike och Paris på riktigt, mer än genom att sätta en fransk flagga på er profilbild på Facebook, bör ni fundera över vilket samhälle ni själva är med om att bygga, vad era åsikter kan resultera i och vems syften de tjänar.”

Fritidsgården Soffan är på, samlar in kläder till flyktingarna för att hjälpa. För det är det allt kokar ner till. Vill man hjälpa eller inte? Har man en solidarisk tanke eller inte? Har man empatisk förmåga eller inte?

I Valbo är det både och.

All credd till er som orkar/vågar säga emot när männen höjer rösten (det gör de alltid) och berättar hur farligt det är med flyktingar som bor i sporthallen under en kort period. Beter sig på ett sådant sätt att de uppfattas som så otäcka att ordningsmakten behövs. De verkar själva inte reflektera över hur de själva plötsligt utgör hotet mot tryggheten. Obegripligt.

I helgen var jag och Markus hos hans föräldrar. En helg vid havet alltså.

Hela helgen var rätt grå, men det gjorde absolut ingenting. Det förstärkte en slapp helgkänsla. Bortskämd med god mat, en konstutställning och mycket läsning.

Besök av mamma, moster, mormor, Bertil och Liz. Vilken fest!

Karin fotade mig, mamma och Liz när den sistnämnda promenerades i Stenebergsparken.

I dag har Kulturhuset i Gävle (på gamla fängelset) haft invigningsfest och jag är glad över att jag hade möjlighet att vara på plats.

Festligt värre med musik, poesi, konst och serpentiner. Linnéa Manzanares roddade och vi fick hälsningar från Landshövdingen och flera av de som är ansvariga för verksamheten i huset.

Det ska bli riktigt roligt att se hur allt utvecklar sig. Redan på torsdag kväll har en av mina S-föreningar ett arrangemang i huset så då är jag tillbaka. Stig-Björn Ljunggren ska prata om bildningens roll.

Gefle Dagblad skrev en text och tog fin bild på några jag känner.

Innan det var jag och Markus på Porslinsfabriken och kollade in Rikard Arvizu Johanssons utställning. Måleri på hög nivå. Jag slog till på två tavlor jag älskade och känner mig lite rusig av att för första gången köpt konst på utställning. I morgon får jag hämta den stora, för den ska ställas ut klart först. Så väldigt fina.

Boenden för asylsökande brinner. Hela tiden känns det som. De allra flesta av oss tycker att det är beyond galenskap. Nästan som hittepå. Det är det inte.
Jag ser att alltför många är och harvar i träsket 1) Ibland bränner de (de boende) själva upp stället 2) Det är SD:s fel 3) Det är alla andra partiers fel.
Primärt är det den som tänder på som gör sig skyldig till detta allvarliga brott. Jag tycker att det ofta kommer bort, i den här diskussionen om i andra diskussioner om …kriminalitet. Det är den som utför handlingen som är skyldig.

Därefter kan vi börja titta på strukturer. I ett samhälle där frekvent skrivs och sägs ”skjut alla som är på väg över bron”, ”massinvandringen kommer att utrota oss” eller annat på temat, är det mer eller mindre sannolikt att några kommer att känna sig manade att utföra illasinnade handlingar med flykting- eller invandrarbakgrund? Svaret på den frågan torde vara ganska självklar. Att därför reagera på och ifrågasätta sådana uttryck måste vara en självklarhet.

Du som är en som inte genast kan säga ”I Sverige ska självklart inga asylboenden brinna” utan istället tillhör de som börjar problematisera om att det i något fall var en boende som tände på. Är ni helt oförmögna att tänka tanken att motivet mest troligt är helt olika? Det är förmodligen också ni som istället för att förfasas över det ideologiska terrorbrottet i Trollhättan, genast relativiserar med det som hände på IKEA i Västerås. Också där oförmögna att se skillnaderna.

Varför är inte det självklara för er att först och främst säga: ”Så här ska vi givetvis inte ha det i Sverige”?
Det jag hör från er är att ni inte förmår se rasistiska strukturer. Det är slött. Eller så vill ni inte. Det är farligt. Då kommer ni inte att vara en del av lösningen. Det skrämmer mig.

En av de bloggar jag följer har besökt Island. Om det har hon gjort ett inlägg med bilder som fångar en Islandstripp bra. KOLLA!

Vill också tipsa om Auður som skriver/twittrar osv under ”I heart Reykjavik”. Hon bor där och tyckte att hon kunde göra ett bra jobb med turistupplysning. Det gör hon verkligen.