På en lördag och en söndag har jag nu hunnit med ett träningspass, två sovmorgon, hälsat på i Norrala, ett andraadvensmingel, en 40-årsfest där jag också agerade vigselförrättare åt min syster och hennes Tomas, testsova en annan systers hus, se Svarta Hingsten 2 och dricka julmust nästan mitt i natten och så julmöte med Brynäs S-förening. Alltså nöjd.

Dagens snyggaste gjorda av Sanna.

Förra veckan var jag i Lund för att höras i rättegången mot den man som åtalades för att ha skickat sextrakasserande SMS till mig och tio andra politiker.

Rättegången pågick i två dagar och vi var några drabbade som hördes på plats och några via telefon.

Jag var där nästan hela första rättegångsdagen och hann alltså få en rätt bra bild av den man som stod åtalad för detta.

En helt vanlig 35-årig karl som inte såg bekväm ut i kostym och som stora delar av tiden skymde ansiktet bakom handen så att han ombads ta bort den för att det skulle gå att höra vad han sade. Vilket inte var så mycket. Han erkände. Sedan tog han tillbaks erkännandet när han insåg att det fanns SMS där barn var inblandat och att det var för osmakligt att stå för även för honom.

I övrigt visste han nästan ingenting. Mindes knappt något.

Det han absolut inte visste när han skickade de här SMSen från olika mobiler, från olika nummer (som fogats samman i gedigen förundersökning) var att han skulle behöva förklara dem i en domstol.

Två ytterst obekväma dagar kan jag tro. Det kändes ganska bra att se honom så obekväm.

Efteråt kändes det mer än jag hade trott. Ilska mot honom, ledsenhet över mänskligheten. Ensam på ett tåg hem. Nu inväntar vi domen. Att ha sett honom sitta där han satt räckte långt.

Arbetarbladet ringde direkt efteråt. Jag bad om att de verkligen skulle skriva det jag sagt och inget annat. Utifrån ärendets karaktär. Journalisten skriver, ringer upp mig och läser för att få okejat. Kändes bra.

Gefle Dagblad skriver om det. Ställer inga frågor till mig alls, utan händelsen får stå okommenterad från min sida. Kändes jättedåligt utifrån samma karaktär på ärendet.

Min partivän från Gävle, Mattias Beijmo, är på Lesbos och gör en insats i den rådande flyktingkatastrofen.

Han skriver också för Aktuellt i politiken HÄR.

”Under natten eskalerar allt gradvis. Vi tvingas klämma in blöta små barn, ungdomar, mammor och pappor i tre längor med strömlösa baracker.

Alla, utan undantag, tvingas sova på golvet den här natten. Det finns varken madrasser, liggunderlag eller filtar där vi är. Alternativet är marken utanför taggtråden. Samordningen är så absurt bristfällig att det inte går att uppbringa några nya.”

Den här dagen var riktigt, riktigt tight när det gällde att få ihop programpunkterna.

Bland annat har jag tränat för att hålla mig frisk, skrivit saker, kört fram och tillbaka till Bollnäs för att träffa Yrkeshögskoleutbildningen ”Kulturkommunikatör”. Väldigt imponerad av deras inkluderande koncept där också studerande med betyg från gymnasiesärskolan kan komma vidare. Hoppas på positivt besked för dem i januari om fortsättning.

Det här med att vara arbetarekommunordförande är lika roligt som tidskrävande. Kl 17 VU, kl 18 medlemsmöte och kl 19 styrelsemöte. Effektiv användning av kvällen.

Åt lunch halv nio och det var en skön känsla att fylla magen!

Vid en check av sociala medier får jag känslan av att hela Sverige utom Gävle har snö. Kul för resten av landet! Jag är avundsjuk så jag får rysningar.

Jag har den här helgen haft förmånen att viga ett par, haft två bra träningspass och träffat massor av vänner.

I kväll anordnade jag tjejfika för en hoper vänner och jag är ganska nöjd över det jag hade bakat ihop för att bjuda på.

Nu ska jag köra det sedvanliga söndagskvällsjobbpasset.

I allt mörker. Bland än som höjer sina röster mot flyktingar, män som ansluter sig till terrororganisationer (och en och annan kvinna) så finns också ljus.

Det är Ebba, Ina, Alice, Julia och Molly i 8C på Sofiedalsskolan. De har startat en insamling till flyktingarna som ska bo i Valbo under en period.

De önskar att vuxna kunde vara mer empatiska och istället välja att hjälpa.

”– Många vuxna är rädda för dem som kommer hit, men jag är rädd för de vuxna som säger sånt där, säger Ebba Löfgren.” (Ur GDs artikel)

Ebba och jag är ense. Jag är också rädd för dem.

Det vet jag med säkerhet eftersom jag jobbat på Sofiedalsskolan i sex års tid och lärt känna många faktasiska elever och deras föräldrar.

Det finns också ett spår av något annat. I Valbo precis som på andra ställen. Några har en väldigt skrämmande syn på andra människor som de uppfattar inte är exakt som de själva är. Vad det nu är. De personerna tar sig friheter av olika slag.

När jag jobbade på skolan var den väldigt homogen. I princip alla elever kom från rätt ursvenska hem. Inte alla, men nästan. Inte helt sällan fick jag och andra lärare ta diskussioner utifrån de strömningar som bland annat SD står bakom. Otäcka uttalanden om människor med annan hudfärg eller kanske inte var heterosexuella. Ibland fick vi affischer med rasistiska budskap fastsatta på dörrarna.   Vi hade en händelse som med rätta genererade uppmärksamhet i media. Elever från annan skola skulle äta i matsalen när de hade prao i Valbo.

Av någon anledning retade det några av eleverna på skolan så till den milda grad att ett bråk utbryter mellan gästerna och eleverna på skolan, nationalsången sjungs. Tjejer med mörk hud och slöja blir livrädda. Jag satt tillsammans med de här uppskrämda tjejerna i ett litet rum och kramade dem efteråt, när vi försökte hantera läget. Så vansinnigt dålig reklam för Sofiedalsskolan då.

I den här vevan försökte jag som vanligt stå upp mot mörkerkrafterna vilket resulterade i ett hot sprejat direkt mot mig på en av skolans väggar.

Kennet Lutti, tidigare ledarskribent på Arbetarbladet, uppmärksammade händelserna på skolan i en ledare. Han avrundar den med: ”Det är i hemmen som värdegrunder formas, det är föräldrarna som ger sina barn redskap, intellektuella, humanistiska, nationella och internationella för att möte en komplex värld. Här verkar alldeles för många vuxna valt bort föräldrarollen. Det är det mest oroande med Valbo som nazistfäste.”

Så tänker jag att det är. Få barn får en negativ attityd till andra människor om hemmet grundat med goda värderingar som att alla är lika mycket värda och vi ska hjälpa andra människor på alla sätt som vi kan.

Men i Valbo (och på andra ställen absolut) så brister det här och där. Alla goda krafter har mycket att göra för att stå emot. Några orkar göra det. Exempelvis på gårdagens möte där både vakter och poliser fanns eftersom det fanns risk för att människor inte skulle bete sig väl. En kvinna säger: – Ärligt talat känner jag mig betydligt tryggare med flyktingarna än vad jag gör med er som står här och gastar, sa till exempel en kvinna. (GD:s artikel) Tack för det.

För så är det. Sällan värnar män så hårt om sina barns trygghet som när det gäller att hålla flyktingar borta, verkar det. Orden och uttryckssätten i kommentarsfält på Facebook (hos tidningarna och hos kommunen) är riktigt skrämmande. Exakt allt är argument för att 80 personer som flytt krig och jävelskap inte ska få några lugna dagar i Valbo. Barns trygghet, simkort som inte kan användas eller kanske ”tropiska sjukdomar”. SD hade givetvis sina representanter på plats på mötet för att prata om dessa mystiska sjukdomar som främmande människor kan bära med sig. De förnekar sig inte.

Jag tror gott om människor. Blir lika naivt förvånad varje gång jag tar mig an diskussionen i ett kommentarsfält. Okunskap om siffror, samhällsstrukturer, budgetar är riktigt stor och ointresset för fakta om vad som faktiskt gäller är om möjligt ännu större. Det är så förbannat slött.

Jenny Wennberg på Arbetarbladet har skrivit en excellent text om läget i Valbo. LÄS DEN.

Utdrag: ”Skulle Gävleborg fly, skulle mottagarländerna ta emot män varav 88 procent inte är högutbildade.”

”Faktum är att vi lever i ett land med ett så stort välstånd, att människor tycker det är fruktansvärt att barn eventuellt kan tvingas gymnastisera utomhus. För att någon annan, som flytt från krig och extremism, skall få tak över huvudet.”

”Den polarisering era kommentarer i anslutning till artikeln om Valbo sportcentrum ger uttryck för, är med andra ord en del av vad IS ville uppnå med attentaten i Paris. Öppenhet, medmänsklighet och tolerans, är vad IS för krig mot. Vill ni visa solidaritet med Frankrike och Paris på riktigt, mer än genom att sätta en fransk flagga på er profilbild på Facebook, bör ni fundera över vilket samhälle ni själva är med om att bygga, vad era åsikter kan resultera i och vems syften de tjänar.”

Fritidsgården Soffan är på, samlar in kläder till flyktingarna för att hjälpa. För det är det allt kokar ner till. Vill man hjälpa eller inte? Har man en solidarisk tanke eller inte? Har man empatisk förmåga eller inte?

I Valbo är det både och.

All credd till er som orkar/vågar säga emot när männen höjer rösten (det gör de alltid) och berättar hur farligt det är med flyktingar som bor i sporthallen under en kort period. Beter sig på ett sådant sätt att de uppfattas som så otäcka att ordningsmakten behövs. De verkar själva inte reflektera över hur de själva plötsligt utgör hotet mot tryggheten. Obegripligt.

I helgen var jag och Markus hos hans föräldrar. En helg vid havet alltså.

Hela helgen var rätt grå, men det gjorde absolut ingenting. Det förstärkte en slapp helgkänsla. Bortskämd med god mat, en konstutställning och mycket läsning.

Besök av mamma, moster, mormor, Bertil och Liz. Vilken fest!

Karin fotade mig, mamma och Liz när den sistnämnda promenerades i Stenebergsparken.