Det hände, när jag var lärare, att jag drog på musik när det passade. En gång spelade jag Latin Kings första skriva och under ”Fint väder” frågade en elev ”-Men vad ÄR det här?” Tänkte inte på att de knappt var födda när skivan kom. Med Elgigantens reklam som gemensam referens föll allt på plats. De tyckte musiken var bra om jag minns rätt.

I går lyfte jag ”Ibland vill man bara försvinna – En bok om Dogge Doggelito” av Kim Veerabuthroo Nordberg från 2014, ur att läsa-högen. Läste de sista sidorna alldeles nyss till frukost. När jag släckte efter två i natt föll det vackraste av snöväder över Gävle (bonusinformation).

Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om boken.

Efter jag slutade att maniskt följa NKOTB (tack Gud för att det på den tiden inte fanns internet, hade blivit galen) har jag medvetet valt att inte snöa in på artister, inte lära mig deras födelsedagar och vad deras syskon heter. Knappt vad skivorna eller låtarna heter, jag lyssnar på musiken. Är bara ute efter känslan.

Jag gick ut högstadiet samma år som ”Välkommen till förorten kom”. Jag älskade den. Varenda låt var annorlunda än annan svensk musik jag hade koll på. I Norrala, och utan internet, hade jag väl iofs inte så stor möjlighet att hålla koll på någon spännande musikscen. Förmodligen inte intresset heller.

Hiphop hade jag börjat lyssna på. Enbart eftersom killarna i NKOTB sade sig gilla det. Så jag hade lite Public Enemy och lite Naughty By Nature (gillar mycket fortfarande) och tyckte att Marky Mark And The Funky Bunch gjorde tuff hiphop … Jag hade alltså redan en förkärlek för det här svängiga. Hade lånat lite böcker på bibblo om hiphop. Dansen, graffitin … Utbudet i Söderhamn var väl som det var men ändå. Om någon nu undrar varför jag drev fram motionen om laglig graffitivägg i Gävle för sex-sju år sedan? Kommunala byråkratin mal fortfarande och med nya styret kanske vi kan glömma det.

Att Dogge haft det tungt, med en fru som dött i cancer, hans svart taxi-körande och att musiken kanske inte funkat så bra efter TLK har inte gått att missa. Men jag har inte dykt i det.

Jag har fortsatt att lägga på de fyra skivorna (har inte den på spanska eller den som samlar singlar) med jämna mellanrum. De känns som hemma, så mycket har jag lyssnat på dem.

I dag är hiphopen väletablerad i Sverige och ifrågasätts knappt längre. Petter har blivit folkkär efter sin medverkan i Så mycket bättre. Jag blir som en sån där äldre gubbskivrecensent som noga vill poängtera att jag dansade till Petter back in the 90s.

Jag har lyssnat på allt som nämns i boken. Infinite Mass, Ken Ring, Ayo, Feven, Melinda Wrede (kanske nämndes hon inte) …

De senaste åren har jag knappt hunnit med musik, men tryckt in Fattaru, Snook, Adam Tensta, Fjärde Världen, Lilla Namo och Linda Pira. Jag har till och med en del av det på CD.

Så vad betydde TLK för en tjej från Norrala? Varför plöjde jag boken? Jag tror det hade med kontrasten att göra. Ihop med tidningen Glöd som Folkhälsoinstitutet var TLK det som jag trodde gav mig en bild av det som var utanför den egna kommunen. Det var helt enkelt något annat. Det skildrade en helt annan tillvaro än min. Bara en så enkel sak som att inte alla hade ursvenskt ursprung.

Under min skolgång var klasskompisar som inte hade rötterna väldigt djupt i Hälsingemyllan inte många. En och annan, men knappast så många att det fanns någon mångfald att tala om.

Allt som påminner om rasism äcklar mig. Liksom många andra likasinnade funderar vi en hel del på vad det är som gör att människor väljer det förhållningssättet till livet, att döma andra utifrån ovidkommande saker som hudfärg eller ursprung.

Jag är uppvuxen i en av de kommuner där SD varit som mest framgångsrika. Varför har jag vaccinerats från oförståndet? Är det drastiskt att säga att hårt lyssnande på Latin Kings förmodligen påverkat? Kanske till och med ihop med ett tydligt ställningstagande från killarna i NKTOB? Jag orkar inte rota i hjärnan men i en viktig uppväxtfas lyfter ens favoritmusiker konsekvent frågan om rasism och berättar enkelt varför det är trams. Klart det spelar roll.

Boken är stundtals riktigt jobbig. Det är inte kul att vara Dogge. En del skit rår han för själv, en del inte. Hur någon annan är funtad är svårt att få grepp om. Ibland är det ju till och med svårt att få grepp om sitt eget agerande.

Därför är glädjen stor när bokens sista stycke skildrar en rätt skön tillvaro för Dogge. Jag förstår att det inte säger något om hur han har det eller hur han mår i dag, men det är ändå det bästa bokslutet.

Så här på söndagen rullar jag ”Mitt kvarter”. Värt att notera skillnaderna i uppväxt, där jag växte upp fanns inga kvarter. Där bor man i byar.

Tänkte därför avrunda med en kort anekdot om mig och min vän Lawen. Vi sitter i riksdagen och i utskottet tillsammans och jag har förmånen att träffa henne ofta. I en av de första presentationsrundorna sade hon i ett sammanhang: ”Ni vet hur det är, alla har någon känd hiphop-artist i sitt kvarter”. Hon kommer alltså från trakten kring huvudstaden. Jag kände mig manad att upplysa henne om att i ett Sverige utanför Stockholms förorter ser det inte riktigt ut så. Lite senare skickade jag också henne en bild på ”mitt kvarter”. Närby. Med åkrar och traktor.

Det kan till och med vara så att jag fortfarande är den enda i Norrala som någonsin hängivet lyssnat på hiphop. Någon känd hiphop-artist härifrån får vi vänta på.

(Men vad som helst kan hända. Nu är min favorit Kitok. Från Jokkmokk.)

DET HÄR skrev jag om kött.

Fredag och lördag hade vi som är ordförande i en arbetarekommuner eller är ett S-råd i länet ledarutbildning här i Gävle. Väldigt givande, utifrån att jag fick med mig många saker att vrida och vända i huvudet. Den där påfyllnaden som det brukar talas om. Hur det kommer ut sedan får märkas.

Jag har hunnit med två träningspass och mycket Cindy-gos. Vi fotade oss i går kväll. Guldhjärtat!

I dag har min syster Sara varit på besök. Vi har firat en 40-åring och besökt diverse köplador. Jag talar inte om det så ofta men jag är läskigt förtjust i krukväxter och att fixa med dom. I dag köpte jag några nya (ibland förlorar man ju växtvänner) och ny kaktusjord.

Efter att ha provat en av Gävles nya restauranger och kom hem vid tio satte jag igång med några omplanteringar, främst då av kaktusar som jag odlad fram själv. Älskar det där med jord under naglarna.

Fram till lunch har jag närvarat på gemensam konferens för Gävleborg/Uppsala om olika aspekter av att välkomna nya människor till Sverige. Bra föredragningar. Fler, som tror de vet men inte vet, borde få möjlighet att höra korrekta fakta.

Stor cred till alla på Migrationsverket, kommunanställda och de i civilsamhället som gör stordåd.

Vågar jag ta i? Vågar jag stillsamt undra hur det är ställt med vuxna, kommunanställdas människors mejlkompetens? Ja, jag vågar!

Jag har ett konto i Gävle kommuns mejlsystem (eller vad det heter) utifrån mitt uppdrag som vigselförrättare.

En av de nytillträdda nämndsordförandena har gjort en tabbe och råkat mejla en fråga kring lönehantering vidare till X antal personer som jobbar i kommunkoncernen. Sånt kan hända, även om jag inte riktigt förstår vilken knapp hen kom åt.

Vad händer därefter?

Person 1 på den massiva listan SVARAR ALLA och berättar att hen inte har något med mejlet att göra, att det måste ha mejlats fel.

Person 2 känner sig manad att göra samma sak. Nu har alltså mer än tjugo personer valt att spamma ALLA andras mejlbox med liknande mejl. ”Jag jobbar som fritidspedagog, jag har inget med saken att göra, ta bort mig från listan”.

VARFÖR?

Något måste vara allvarligt fel i mejlkompetensen för att en sådan här sak ska hända. Person nummer nitton som glatt spammar vidare genom att SVARA ALLA, vad tänkte du?

Hur länge har vi nu mejlat varandra? Cirka 20 år. På tjugo år har otyget att ”svara alla” i tid och otid inte utrotats. I just det här fallet reagera alltså mottagarna på den enorma mängden av mejl man fått MEN istället för att bara chilla och därmed sätta stopp, markerar man sitt missnöje med andras hantering genom att vara ännu sämre själv.

Fullständigt obegripligt. Och ganska pinsamt.

Uppdatering en halv dag senare: Min inledande mening som innehöll en insikt om att detta kunde vara känsligt var alldeles korrekt. Person hörde av sig över Facebook (man, okänd för mig) som iofs snällt undrade varför jag vill racka ner på kommunanställda, ska inte jag som politiker ge dem utbildning istället? Jag svarade ungefär så här:

”Detta är eg inte en fråga bara för kommunen utan i massor av sammanhang jag finns i där det mejlas så just de här är knappast sämre än andra. Mer fenomenet liksom. Just det här fallet blev så extremt till antalet. Har inget intresse av att klanka på enskilda, berättade ju inte ens vem som gjorde första tabben trots politisk motståndare. 😉 Tänker att checken av personalens kunskap är en fråga för deras chefer. Knappat från KF-ledamöter. Vore ett märkligt styre. Ha en fin dag!”

Jag fick en tumme upp tillbaka så jag tror vi är vänner.

Svara alla-epidemier är ett riktigt otyg, det går inte att komma ifrån. Jag förstår att känsligheten i det här skulle kunna vara att det kunde tolkas som att jag ser ner på kommunanställda rent generellt. Never. Att jobba i bärande verksamheter är superbäst och jag har själv min profession som lärare där.

Men fenomenet finns överallt, och det här vara bara ett exempel. Riksdagsmejlen är precis likadan. Förra året svarade en f.d. minister på en inbjudan som gått till minst 349 stycken om varför hen inte kunde komma, med detaljerad beskrivning av familjeläget den dagen. Varje vecka gör någon annan ledamot samma sak. I lokalpolitikern blir den stora sändlistan olyckligt diskussionsforum för något som berör endast få.

Vi har mejlet i 20 år skrev jag. Vi inkluderar mig. Jag har också felat. Vi är alla mejlsyndare.

I dag försvinner den sk stupstocken i sjukförsäkringen. En viktig, human politisk förändring jag är väldigt glad över.

En annan sak som hänt i dag är att jag tillsammans med min kollega Patrik har träffat massor av elever på Färnebo Folkhögskola i Gävle. Vi har resonerat om allt från bussar till migrationspolitik.

Kvällningen har ägnats år möte med arbetarekommunens VU och lite historisk var det nog också att mötet ägde rum hemma hos mig. Detta på grund av att vi är mitt uppe i lokalbytet.

Jag tror det uppskattades att jag förutom smörgåsar också bjöd på kastrullpoppade popcorn.

Det är söndag igen. Söndag runt lunch. Jag har rester av gårdagens pastagratäng i ugnen på uppvärmning och tvätt i tvättstugan. Under det projektet tänkte jag passa på att göra lite arbetarekommunrelaterade saker, som det förberedande jobb jag och Eva gör om ny verksamhetsplan till årsmötet. Mot kvällningen ett styrelsemöte med S-Pedagoger.

Det har varit en precis lagom festligt helg. I lördags bjöd jag och Markus en familj vi är bekanta med på middag. Man kan säga att barnen gillade mitt pysselrum. Roligt!

I går var det PT-träning, fika med partikompisar i ett valberedningsärende och så Matildas examensfest på kvällen. Rumlade hem rätt sent i natt. Festligheten får illustreras med en skärmdump från Sannas insta.

På andra sidan skalan finns de händelser som varit i Stockholm under helgen. Det brukar ta ett par dagar innan bilden klarar av vad som hänt, och det väntar jag på nu. Utom tvivel står däremot att det är vansinne att människor ska behöva vara rädda att gå ut, baserat på sitt utseende. (Givetvis utifrån vilka andra skäl som helst, men nu handlade det här om det). Det är riktigt, riktigt otäckt. Är du blond och bryr dig inte så mycket? Nä, du finns väl inte? Alla bryr väl sig om en sådan utveckling som är ett hot mot människor.

Återvinner inläg från Facebook.

Från runt lunch:

Vilken morgonsuccé jag gjorde! Glömde ställa klockan i natt men vaknade ändå två minuter efter tänkt tid. Det är inget annat än ett mirakel. Så på vägen till första mötet hälsade jag extra på Kerstin Hesselgren från Hofors. Första kvinnan i riksdagen. Att kvinnor får delta på lika villkor som alla andra (dvs män) är dock inget mirakel. Det är ett resultat av hårt slit. Kvinnlig rösträtt, aborträtt, slippa ha manlig förmyndare och en himla massa som kanske tas för givet i Sverige i dag. Tack för allt slit ni gjorde, historiska ladies! Är evigt tacksam. Vi är många som fortsätter med dagens utmaningar. INGET löser sig av sig själv med tiden!

Från sena kvällen:

GD:s Kristian Ekenberg har skrivit om faktaresistens.

Konstaterar att jag rätt ofta stöter på de som drabbats. Det är som att samtala med värsta sortens trotsiga treåring om skitviktiga saker. Så skrämmande och hopplöst.