Jag har i dag haft ärenden till Arkiv Gävleborg och Biblioteket. Jag har haft planeringsmöten med personerna på bilden samt min valkretsombudsman. Jag har skrivit en debattartikel, svarat på och skickat en hel del mejl. Bestämt olika datum. Promenerat i det fina vädret. Gjort ett grovt utkast på den verksamhetsplan. Pratat med en journalist.

Nu ska jag strax stänga datorn och ta itu med andra projekt.

Sovmorgon. Bakade sockerkaka. Fick besök och vi sorterade gamla protokoll. Legat i sängen och läst. Lagat mat. Skrivit utkast till motioner och interpellationer till kommmunfullmäktige, ringt överenskomna samtal och till mormor och en vän utöver det, promenerat två timmar och handlat lite. Det är det som blev. Nu ska jag äta kvällsmat och läsa lite mer.

Det är en söndag. En vanlig söndag.

Partidistriktet bjöd in till en dag om kampanjarbete. Massor av val framför oss. Kyrkoval, allmänna val, EU-val.

Välarrangerat och många trevliga kamrater jag inte sett på ett tag. Dessutom, som alltid på matstället på Konstcentrum, riktigt god lunch. Har en del punkter att gå vidare med. Som vanligt.

Jag och Linneá, en riktig stöttepelare.

Jag är lite avundsjuk på men självklart mest glad för de personer jag känner som verkligen vänt upp och ner på sin tillvaro för att göra helt nya saker den här hösten. Som fattat modiga beslut, som insett att tiden är redo, som flyttar, som slutar, som börjar, som ska bygga upp en ny tillvaro.

Lika delar kittlande, lika delar skrämmande.

Hjulspår brukar man prata om, och att rulla på i samma går väl utmärkt om man är helt nöjd. Om man inte är det är det ens eget ansvar att hitta på nytt.

Jag är relativt nöjd, men tycker om när saker förändras lite. Därför ska jag fundera på hur jag ska göra en variant som passar mig.

Det ska bli så spännande att följa mina vänner. Övertygad om att det kommer att bli klockrent.

Jag har förstått att arrangörerna av Gävle Pride känner sig lite överväldigade över allt. Det förstår jag och jag gläds med dem. Kommer att bära minnet med mig varje dag som den finaste av sommarpärlor.

Jag kan heller inte låta bli att undra. Vad händer med ett barn som tillsammans med sina föräldrar invigs i tanken i Pride, och som får delta i festen men också lära sig om varför den finns jämfört med ett barn som får höra föräldrar muttra något hemmavid där Pride flashar förbi på TV, nåt negativt om bögar som spökar ut sig?

Markus bilder.

Mig gör den ingenting att flottig sol och kväljande värme försvinner till förmån för friska vindar och dagar då det är lätt att andas.

Däremot tycker jag illa om när ljuset försvinner. Maj och junis underbara ljusa sommarnätter som aldrig tar slut, det är det finaste som finns.

Nu börjar dunklet lägga sig relativt tidigt igen (men jag vet att det blir MYCKET VÄRRE). Den här bilden tog jag runt 21:30 i måndags, då jag precis avrundat ett telefonmöte som jag tog utomhus i Norrala. Klappade Anton samtidigt.

Man kör inte bil med alkohol eller annan drog i kroppen. Man gör inte det.
Det är oroväckande att människor börjar jämföra med lagar i andra länder eller med andra typer av brott, allt i syfte att förminska morgonens nyhet om ministerns rattonykterhet.
Sitt livs misstag säger hon. Det stämmer säkert. Jag är glad över att inget mer hände på färden än ett stopp i en poliskontroll, vilket är en mycket bra sak.
Så många gånger tidigare har alkohol på olika sätt satt käppar i hjulet för människor. Egen konsumtion eller andras konsumtion. 

Hon får nu beröm för att hon lämnar sin post. Det är bra, det är jag överens om.
Men handlingen innan visar på dåligt omdöme och oklokhet. Det är inga frågetecken kring vad som gäller i kombinationen alkohol och bilkörning. 

Kanske dags för Sverige att införa nollgräns i trafiken så att folk slutar lita till att det finns ett litet utrymme.

… att varje dåd där oskyldiga människor skadas, varje terrorhandling och dylikt är sådant som jag tar avstånd ifrån, där jag lider med offren och sörjer med offrens familjer. Blir förbannad. Känner mig maktlös. Tänker på alla orättvisor.

Jag läser på, försöker förstå drivkraften hos gärningsmännen, funderar över konsekvenser, vill inte låta mig skrämmas så de vinner.

Ett sociala medier-fenomen som finns när något avskyvärt hänt i olika delar av världen är att visa sin sympati med en delningsbild av något slag.

Jag bestämde mig för rätt länge sedan att inte ändra profilbilder eller dela den här typen av bilder. För mig känns det som att sparka in en öppen dörr, utifrån det jag skrev inledningsvis. Det känns klent och futtigt.

Å andra sidan har jag full förståelse för att andra gör det, utifrån flera olika aspekter så mitt inlägg handlar inte om att jag tycker det är fel på minsta vis. Jag bara redogör för min tankegång i frågan.

Dåd som sker nära oss genererar ofta mer uppmärksamhet. Ibland har ett lika allvarligt skett närliggande i tid, men geografiskt längre bort och som knappt nämns i nyhetsinslag, eller på sociala media. För oss med vänner som har ursprung i olika delar av världen, kan vi då se hur aspekten lyfts varför visst får sådan uppmärksamhet och annat inte. Befogad fråga, även om svaret kanske inte är så komplicerat. Hur vi än vänder och vrider kommer människor att relatera mer till det som av olika skäl känns nära. Geografi är då en viktig faktor. Hade jag mina rötter i Indien skulle det förstås kännas närmare än Österrike, för att ta ett exempel, men har jag inte det blir Österrike närmare.

Därför har jag tänkt att genom att inte dela särskilda bilder, vill jag på ett mycket subtilt och otydligt sätt visa att min sympati gäller för precis alla som drabbas.

Andra skulle naturligtvis kunna säga att det kan te sig hjärtlöst, som om man inte bryr sig. Men jag tänker enkelt att den som tror att någons engagemang finns utifrån en delningsbild i sociala medier är fel ute..

Samtidigt, när en bild delas mycket frekvent blir det kanske en känsla av sammanhang och enighet. Vi tillsammans står upp.

Förresten finns det säkert någon spännande forskning på det här. Vilka är personerna som delar, vilka är det som inte gör det? Finns det gemensamma drag?

Hur tänker du?

Har varit ytterligare några dagar i Norrala. Lite mer målning av skrinnleret, rätt mycket läsande, promenader, häng med min kusin och en del annat.

Känner att hjärnan börjar fungera igen, liksom öppna sig och orka tänka nya tänkar och göra hittepån. Det känns bra.

Allt är vackrast i Norrala.