Blev så trött på att ha en musikmaskin stående som ändå inte fungerar och ungefär ett bord för mycket längs en vägg, så jag bar upp ett på vinden och sedan ställde jag lite av det som blev kvar på det söta bordet som min morfar gjorde när han gick på en snickarkurs för tusen år sedan.

Jag har jonglerat lite i dag. Det gick bra. Höll på ända tills jag insåg att jag gör det med öppen mun. Öppna munnar är fult så jag blev arg på mig själv och slutade.

I dag har jag också brutit ihop och gjort en matlista för veckan inför dagens handling. Det är ett litet trauma för mig varje gång Markus frågar vad vi ska äta. Jag har aldrig nåt svar och bryr mig inte. Mat är tråkigt. När jag bodde själv lagade jag storkok som höll några dagar, åt ute eller åt flingor. Åt när jag blev hundrig, tänkte inte på det innan. Det är inte Markus melodi tyvärr. På listan står korvstroganoff, valfritt (ingen är hemma samma tid), tjockpannkaka, grekisk pasta, tacos (kusin Sofia kommer, det blir fest) och så köttbullar med mos. Korv och kött behöver inte betyda kött.

När det är söndag är liksom alla chanser till roligt slut. Egentligen borde jag alltid förbereda något riktigt roligt till söndagskvällarna. Kompisfika eller något. Så blir helgen lång och fin. Men det fungerar inte ritkigt så tyvärr. För när helgen närmar sig tänker jag bara på hur jag ska softa med mina böcker.

En gång till har jag skickat efter saker från min absolut bästa butik i USA. Hoppas det går bra den här gången också. Så jag kan få visa er sen hur fint det blir.

Jag har INTE kollat. Mått lite illa bara av att ha sett trailern.

I kväll lockar de med: Salem Al Fakir och Sanna Nielsen äter fisk med chokladsås.

Rafflande TV.

Det har inte tagit mig särskilt lång tid att läsa ut den här boken. Snilligt skriven av Hanna Hellquist, annars känd från DN. För mig.

Hon har skrivit om sin uppväxt, med fokus på sin pappa. Inga värderingar. Bara så som hon upplevt honom. Läs. Tar nästan ingen tid alls.

Lite med ironi i titeln. För för KD är verklighetens folk de vanliga homofoberna som inte ska tryckas till för att de är inskränkta.

För mig blir verklighetens folk de som inte kan tänka själv, eller har någon konstig avtrubbad tankegång där de utplånar sig själv eller vill utplåna andra.

Mamma ärver gamla veckotidningar av släktingar och jag bläddrade i dom när jag var där. Jag läser mest insändare och frågespalter för jag tror det speglar ”mitt folk”. Och det skrämmer mig.

Det mest spännanade med det är att när jag börjar läsa något högt tjuter mamma och Lina av skratt och medhåll, över hur folk är funtade. De har redan dissikerat samma saker som mig. I minsta detalj.

Två exempel.

En kvinna har skrivit ett brev om problemet att hennes man bara vill äta pasta och hon själv potatis. Hur jobbigt hon tycker det är att lösa det. Hon kan uppenbarligen inte prata med sin man utan väljer att skriva till en tidning. Utplånat sig själv. Vilket svaret också handlar om, sluta dalta med männen.

En annan äldre kvinna är ledsen över att hennes dotter tecknat nån försäkring som gör att om dottern dör tillfaller alla tillgångar sambo och vuxna barn. Alltså sitter det en girig gammeltant och undrar hur hon ska få pay back på alla prydnadskuddar och barnvaktstid hon ställt upp med. Vilja utplåna andras.

Förresten så ärver föräldrar inget om deras barn har egna barn.

Gillar också att läsa kontaktannonser. Särskilt i Land.

När jag var liten bodde jag och mamma hos mormor och morfar. Då lekte jag skapligt mycket i lekstugan. Som kändes större när jag var liten. I djupsnö ser den än mindre ut.

Som om Blues varit uppe och tjuvläst under natten om hur jobbigt det är med snarkljud försöker hon nu dämpa lite genom att sova under kudden.

Blues ligger uppallad på en kudde bredvid mig. BLues är mammas schäfer. Hon snarkar. Eftersom jag utvecklat allergi mot snarkljud, försöker jag fokusera på hur söt hon är. Och hur mjuk hon är att klappa. Love hundar.

MIn bror har fått sin rottweiler i dag. Nu är det ännu mer synd om mig som ingen hund har.

Okej, jag har lärt mig leva med att mormor och farmor (sällan morfar och farfar) skickar inbilder av sina barnbarn till alla tidningar de kan komma åt.

Men att som tanten på tåget börja visa bilder för treåringar på sina barnbarn visar att somliga saknar begrepp.

-Han har så långt hår så alla tror han är en tjej, det måste klippas! Jag har sagt till.

För det är  skitfarligt att bli tagen för en tjej! När man är en en hård kille. På tre eller trettio.