Jag rekommenderar. Smakligt.

Gästerike Återvinnare informerar om sin verksamhet på kommunfullmäktige. Skitduktiga är dom!

Jag är så glad över att bo i en kommun som jobbar så bra med hanteringen av sopor. Att det sedan några år är en självklarhet att kunna kompostera oavsett var man bor.

Eftersom många är lite lata/lite oomtänksamma är det viktigt att det är lätt att slänga på rätt sätt. Det har Gästrike Återvinnare tagit på allvar. Thanx för att ni gör det lätt för mig att leva bättre!

Förmiddagen har jag spenderat på soc, och när det var klart har jag tränat på gymmet. Känns bra. Ätit upp resterna av den av mig konstruerade pizzan från i går. Framför Top Model.

Svarat på ett antal jobbmejl har jag nu gjort.

Dags att styra upp mig själv samt lägenheten lite på ytan innan jag drar iväg på nästa politiska uppdrag. Det vanliga åtta timmar långa fullmäktigemötet.

Bävar för min tandläkartid i morgon. Det är inte skoj med tandis. Det gör så förbannat ont att ta bilderna. Det kommer alltid tårar på mig.

Efter mer än fyra timmar i bil med Tommy hade vi avhandlat ganska mycket om musik och litteratur. 

Kom hem. Took a rahter long walk. Nu jäser jag degen till pizzan jag ska ugna ihop.

Jag fick en önskefilm av Markus: Ponyo. Jätteglad blev jag. 

Ett begrepp som jag starkt ogillar är ”unna sig”.

När någon unnar sig något antyder det att man inte borde men man lyxar till det lite. Att man sysslar med något förbjudet, för att trots allt är man värd det.

Jag tycker inte man ska unna sig något. Jag tycker att man har rätt att göra vad man vill med sina pengar utan att behöva tänka sig att man unnar sig.

Tråkigt nog är det mest också kvinnor som unnar sig saker. Lite försiktigt och ursäktande så där. Män unnar sig aldrig choklad. De äter för att de känner för det bara.

Jag tänker eller säger aldrig att jag ska unna mig något. Jag bara tar det. Och skäms inte det minsta.

Peter tyckte det var en bra idé att ta en bild på mig med Fryken i bakgrunden så man kunde se hur fint det är i Dalarna. Sedan konstaterade han raskt att vi är ute för mycket eftersom vi är lite som kungen, vet egentligen inte var vi är. Det är ju Värmland som är location.

Jag är trött och sliten. Inget är bättre än en rejäl hoodtröja då.

Nu är det redovisning av hälften av grupparbetena. Konstaterar ytterligare en gång att somliga tycker det är roligare att prata än att reflektera över vad som bör sägas.

På den här helgens valledarutbildning så jobbar vi i rollspel där vi ska hittepå en valplan för Åsforsen. Jag som inte är tekniskt kunnig och inte kan göra en tidslinje i något program fick göra en på papper och fota av den. Till en PP-redovisning vi MÅSTE göra. Min första PP ever.

Helt utan konstiga rubriker eller saker som kommer åkande från sidorna.

Ett mms med en sån här bild (fast eg. sällan så här romantisk) är ofta det närmaste min sambo kommer mig på helgerna. Och på vardagar också. Jag är hemma någon timme ibland.

Så är det faktiskt. Jag har gjort val som innebär att jag oftare är borta än hemma. Det betyder att jag uppskattar sjukt mycket att vara hemma. Till och med utan sovmorgon är det härligt.

Det blir så konstigt då när andra säger åhhhhh (längtansfullt) när jag berättar att jag ska åka bort och bo på hotell och käka mat jag slipper laga själv och kanske se någon konsert eller så och träffa massor av roligt folk.

Men för mig är det det som är vardag. Visst är det helt okej, något annat vore rubbat att tycka. Men det är inte alltid kalas. Det är inte roligt att inte hinna träffa sina vänner för att kalandern är för full. Det är inte roligt att inte veta när man ska kunna tvätta för att tiderna inte passar i agendan. Det är självklart inte roligt att träffa Markus så sällan.

Att välja politik är att välja bort sin tid. Mina högsta önskningar, en häst och en hund, är körda på grund av det här valet. Kanske om tio år.

Det är en grav nidbild att politiskt arbete är som klyschan säger, en dans på rosor. Förutom att man ger upp sitt liv, är några också ganska elaka utan att känna mig. Och trots att de är väldigt opålästa levererar de ”sanningar” och man får inte säga emot för ”du lever inte i verkligheten”.

Ett uttryck som jag flera gånger berättat hur mycket jag avskyr. Jag har jobbat massor med studier och jobb eftersom min verklighet är sådan att jag ALDRIG vill vara utan pengar tillräckligt för att själv kunna råda över mitt liv. Kanske varit rädd för att det ska bli så. Det är min tillvaro, mitt driv. Och därmed är mitt politiska driv att alla ska kunna ha ett jobb, en försörjning för att kunna känna en frihet.

Den här kampen för människors frihet gör min egen frihet starkt begränsad. Den har stängt in mig på ett hotell vid sjön Fryken. Hur ironiskt är inte det?

I Aftonbladet skriver Fredrik Lindström bra om vårt tankesätt om att äta djur. Vilka vi äter och inte.

Älskar att läsa kommentarer på sådant. Förutom kommentarerna i sig har jag mycket svårt för detta med smeknamn, bara för att man råkar röra sig på nätet. Heter jag Elin heter jag Elin. Inte ”horselover” eller ”silverstare” eller ”plopp saltlakrits”.

Min uppfattning är att män som grupp har svårare när människor bryter mot normen. De är mer homofobiska och långt oftare sverigedemokrater.

De har också lätt svårast med att jag (och andra) är vegetarianer. Senast för två timmar sedan uppmanades jag att lätta på mina principer och åtminstone äta lite fisk till lunch. Jag ruckar aldrig på några principer, svarade jag.

De har också otroligt svårt med att inte alla vill supa sig fulla och dumma.

Nästan inga män tål mig, för jag är allt de inte förstår. (men jag lever helt okej med det)

De nya Moderaterna har skapat det nya Sverige. Ett land där vi gått till en välfärdsmodell som kräver individuellt ansvarstagande. En modell där någon helst ska tjäna pengar på oss 24 timmar om dygnet.

Vill vi att penningavärdet ska vara större än människorvärdet?

Håkan Juholt talar.