Äntligen har porträttet på mig dykt upp. Hela vägen från USA har det åkt. Jag är sjukt nöjd.

Inget kollektivavtal – fritt fram att utnyttja

Per-Åke Fredriksson, folkpartistiskt oppositionsråd i Gävle har skrivit ett inlägg som innehåller många spännande saker. Förutom sakinnehållet, att han befäster att städning är ett kvinnoyrke så har jag inte kunnat sluta tänka på formuleringen:

Därmed har dessa personer fått möjlighet att få försörja sig själv istället får att stå med mössan i hand för byråkrater på a-kassorna eller socialkontoren.

Jag tänker aldrig att människor ska stå med mössan i hand och vara tacksamma. Skulle aldrig drömma om att formulera mig så. Det är möjligt att Fredriksson tänker att det är det de här människorna ska vara, tacksamma över att få äta och bo. För mig är det en självklarhet att vi hjälps åt och inte en enda ska behöva leva med att någon tänker nedlåtande om den som hamnat i en situation där de behöver ersättning från a-kassan till exempel. Vem som helst kan bli arbetslös.

Eftersom kommunalrådet satt fast i Sydafrika kunda hon inte riktigt fullfölja det hon åtagit sig, att sitta mötesordförande på Polisförbundets årsmöte i stan. I går kväll fick jag veta att hon därför omdirigerade mig från KS till detta. Jag har inget problem med spontangrejer men det betyder att jag inte hinner förbereda mig precis så som jag önskat.
Jag tycker det gick bra, men viktigare var att jag fick tillfälle att prata med poliser om hur de ser på sitt jobb och prata lite om hur samverkan med Socialtjänsten fungerar.

Mycket bra med att ha politiska uppdrag är att det är så allmänbildande. Tack polisen för idag!

Eftersom jag inte ville riskera att hamna konstigt till i SJ-trafiken nu på morgonen, då jag ska ut på ett uppdrag jag fick veta om i går, så valde jag att ta nattåget hem i går. Det avgick från Stockholm cirka 00.40. Konsekvens, jag var i min säng i natt klockan tre. Tre. Som nån slags ungdom som inte vet bättre. Ganska avskyvärt. Men efter att ha förstått att det är tågproblem i dag med så känns det ändå okej. Sex-sju timmars sömn är ändå inte i underkant. Tur jag kunde styra dagen lite.

Trots det lite nervös för det oplanerade.

Vi har nu varit på ett japanskt ställe där vi fyllde upp VIP-rummet och käkade goda saker och somliga sjöng en hel del karaoke. Very very nice.

Tre tjejer ska sluta på mitt jobb. Därför ska vi ha lite fest nu. Här väntar jag och Linda på festen. Vi har druckit god hjortroncider. Nu håller Ellinor, Nina och Astrid på att förbereda för kvällens skoj! Vi längtar.

Jag vet att jag får skylla mig själv. All media kastar ut budskapet om att man ska stanna hemma i dag. Man inkluderar mig. Men jag är så klart på ett tåg, för jag trotsar varningarna. Jag trotsar naturen. Det finns möten att göra, människor att träffa. Och framför allt finns det kläder som står emot minus 24. Jag har så fett med kläder!

Och faktiskt. Jag är på ett tåg som rullar. Som kanske är i Soickholm halv elva. Inte halv nio som det var tänkt, men ändå!

Ute är allt så gnistrande vitt och ljust att jag drar för gardinen. En sån där röd, slinkig gardin av rött tyg. För X2000 blev i dag ett mjölktåg.

I går var det verkigen söndag. Verkligen. Så galet slappt. Jag vaknade visserligen halv nio och skurade handfat och tog hand om krukisar och så. Men vid tolv somnade jag under filten i soffan och låg avdomnad i två timmar. Ytterligare två timmar framför helt menlösa program på TV, och ett slöbläddrande i Fokus och andra tidningar.

Och så det stora krafttaget på kvällen, kolla film på bio. Gå ut, vara skapligt representabel (så gott det går med långkalsonger som tights).

Orkade ändå inte vara uppe längre än till elva. Plockade ihop lite veckans packning. Hur veckan ser ut är lite osäker. Det beror ganska mycket på tåg och liknande.

En hel hög skoj skådisar. Ett taffligt manus. En okej film. Jag gillar Torkel. Jag tycker han är bra.

Den vackra kvinna som spelade Amanda, jag tänkte mest på att det blir så fula ärr i ögonbrynet när det varit piercing där.

Se om du vill se nåt där man inte behöver tänka.